En slavdrivande igel


Jag känner mig instängd. Mina sårbarheter har förvandlats till infekterade svulster och varenda tanke jag har tycks förvandlas till katastroftankar. 

I måndags bröt jag ihop. Var på väg att skriva att jag flippade men det känns som en nedvärdering och invalidering av mig själv och mina känslor. Jag flippade inte, jag var ledsen. Fyra fem timmar med bara små stunders uppehåll från tårarna och jag kände mig så fånig. Varför jag grät? För att jag är så jävla trött på det här, på att inte klara av saker själv. Att alltid behöva be andra om hjälp om jag behöver någonting. Det känns alltid förnedrande att be om hjälp, vad det än gäller, och det gör mig sårbar och i måndags var det som att det hela brast för mig. 

Jag känner mig som den jobbigaste jävla slavdrivaren i världen. Sofia som alltid måste hjälpa mig med vad som känns som minsta lilla och även mina föräldrar som måste göra massa saker. Jag vet att mamma är stressad av alla psykmöten som väntar i slutet av sommaren och planen är att jag ska börja gå hos en terapeut/psykolog/whatever och jag förstår inte hur det ska gå till. Mamma har redan fullt upp med sitt jobb och svårt att finna tid för att hjälpa mig till möten. Hur fan är det då meningen att jag ska kunna träffa någon regelbundet? 

Jag minns bara småbitar från förra veckan. Små saker här och där, resten är en dimma. Och jag stänger in mig igen. Rädd som en hare ute på promenaderna och för orolig för att kunna sitta ute på balkongen. Klarar inte ens av att ha dörren öppen. 

Men det jobbigaste är ändå hundarna. Inte hundarna i sig, men att det inte går att lämna dem själva längre. Jag kan inte ens följa med och veckohandla och även om det i sig är en skön syssla att slippa så behöver jag den där stunden i affären. Jag behöver den där tiden ute i verkligheten bland människor. 

Just nu har jag tappat hoppet om att någonsin kunna lämna dem själva igen. Jag har tappat övandet och när jag försöker förmå mig själv att börja igen tänker jag bara att det är menlöst. Att det aldrig kommer nå någonstans. Det känns övermäktigt. 

Jag känner mig instängd, omotiverad, ledsen och rädd. Som att jag aldrig kommer komma ut ur den här lägenheten igen. 

Och jag hatar att vara en blodsugande igel. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s