Bajs, hets och utmattning 


Vilken jävla ångestsmockad dag! Det är aldrig en bra idé att försöka väcka mig ”tidigt.” Sofia försökte prata med mig imorse, men jag var bara förbannad. Arg på allt. Muttrade om sverigedemokrater och skåningar och var skitsur för att jag var tvungen att gå upp så tidigt. 

Stressen och nervositeten inför veterinärbesöket fick min mage att krascha och vi kom iväg alldeles för sent. Kvart i tio var klockan när vi äntligen trampade iväg och vi var framme på tio minuter. Svetten rann och jag var skakig som fan och ville bara fly. Vi kommer in hos veterinären, med ett proppfullt väntrum, och ska anmäla oss vid disken när Kiba, en hund som varit rumsren nio år eller så, sätter sig på mattan och börjar bajsa! Jag fattade ingenting och skämdes som fan såklart. 

Plockade snabbt upp bajset och drog med honom ut så han fick bajsa klart. Går in igen och är påväg fram till Sofia och Kami när en schäfer börjar skälla och skrämmer slag på Kiba. Och Kiba, han blir så rädd att han kissar ned sig

Jag ville försvinna. Och väntrummet fylldes hela tiden på med fler hundar och Kami var ett helvete att hålla lugn. Tillslut ställde vi oss vid sidan av, jag med Kami i min famn, och kroppen slutade inte darra av ansträngningen. 

Men hur som helst – urinprovet var bra! Vi ska åka och ta ett nytt urinprov om två, tre veckor, men det verkar som att allt är som det ska 😊

Hemma igen sov jag halvt ihjäl mig. Sofias arbetskamrat är hundvakt och de bestämde sig för att ta en promenad tillsammans. Kiba behöver det där, träffa andra hundar och lära sig att de inte är farliga, och jag funderade på om jag skulle följa med med Kami eller inte. Var så fruktansvärt trött och hade svårt att bestämma mig. Kami behöver ju också träffa andra hundar och det är även bra för mig att exponera mig. Så jag frågade mamma hur jag skulle göra och hon svarade ”Sova kan du göra när du kommer hem.” Bestämt och bra. 


Promenaden var fin. Kami var väldigt skällig och hetsig i början men efter ett tag kunde vi gå alla tre tillsammans. Kiba var väldigt intresserad av Rufus, men så fort Rufus tittade tillbaka på honom blev han skraj. 


Och Kami, min älskade lilla kanelbulle, var så duktig nästan hela promenaden. Ibland fick han sina små ryck, hetsade på, men med hjälp av motivation (=godis) och ett lugn från mig gick det över relativt snabbt igen. 


Både Rufus och Kiba passade på att bada efter vägen, men Kami höll sig kvar på land. Knappast en chock. Större badkruka går väl inte att finna. 


Efter promenaden tog jag med mig Kami och gick hem. Dels var jag så slut att jag behövde få en paus, men också för Kibas och Rufus skull. Tänkte att det skulle vara lättare för dem att hälsa om inte Kami var med. 

Resten av dagen har varit en dissociativ dimma och jag mår illa och har ångest. Känner skam när jag tänker på veterinärbesöket, men är nöjd att jag följde med på promenaden även om jag nu är så slut i huvudet att jag knappt vet var jag ska ta vägen. 

”Kan jag göra någonting för att du ska må bättre?” frågade Sofia, så som hon brukar göra när jag mår dåligt. 

”Låt mig bara få läsa så blir det bra.” Just nu är det precis vad jag behöver för att tanka energi. Läsa och kela med hundar på balkongen. Och dricka en jävla massa Pepsi Max såklart! 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s