Även om det känns som att jag står och stampar på samma ställe så stämmer det inte

Sofia är min allra största trygghet när jag ska göra saker. Förut var det alltid mamma, men nu är det Sofia så länge det inte gäller läkarbesök och andra möten som har med mitt psyke att göra.
Tillsammans med henne klarar jag av att ta mig igenom saker som annars skulle vara omöjligt. Alltid är jag inte deltagande på samma sätt som henne, men att bara vara där, att finnas på en plats som innebär ångestpåslag, är bra och viktigt.

Nu när jag fått veta att någon av hundarna blir angstig när de lämnas ensamma kan vi inte längre storhandla tillsammans. Så de första gångerna åkte Sofia själv med mina föräldrar, men så beslöts det att jag skulle göra det istället. Det känns bra att för en gångs skull kunna göra något för henne som avlastning och oavsett hur jobbigt det är för mig så känns det som att det är värt det. Det är värt att stå ut.

Jag självscannar och behöver därför inte kämpa med omöjligheter som att packa upp alla varor på bandet, betala i kassan och sedan packa ned allt igen. Men fortfarande är det svårt. Svårt som fan.

Pappa får knappt lämna min sida. Mamma sköter det mesta av deras handling medan pappa får hjälpa mig att plocka varor och väga grönsaker och sådant. Emellanåt klarar jag av det själv. Tillfällen då det är lite folk omkring mig, då passar jag på. Då funkar det.
Men så fort någonting strular litegrann, eller om människor närmar sig, då slår ångesten till och vid några tillfällen tror jag att det ska gå åt helvete. Att ångesten ska nå en tia och jag får en flipp mitt i alltihop. Det har aldrig hänt, men det känns ändå verkligt för mig.

Efteråt är jag så slut. Lättirriterad och känslig för ljud. Trodde jag skulle däcka i soffan när jag kom hem, men fantastiskt nog börjar jag återhämta mig ganska snabbt. Situationer som tidigare skulle dränera mig på energi i flera dagar behöver nu bara några timmar för att ge med sig. Fattar ni hur fantastiskt det är? Och jag känner mig kompetent! Så länge jag släpper de invaliderande tankarna som säger mig att jag för helvete är över trettio år och inte ens klarar av att handla själv. Så länge jag lyckas släppa de tankarna gör det mig istället stark. Och stolt.

Även om det ofta känns som att ingenting går framåt med min psykiska hälsa så stämmer det ju inte. Det gäller att vara uppmärksam. Uppmärksam och medveten. Då blir det tydligt för mig hur långt jag ändå kommit.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s