Ur funktion

Jag mår inte så bra idag. Bara lite ångest men framför allt känner jag mig som en sårig böld som spricker vid minsta vidrörning.

Hela veckan har ju både kroppen och psyket varnat mig, att jag kört för hårt, men inte fan har jag lyssnat för det. För inställd på att baka till mitt eget kalas och för bestämd för att ändra mig.

Hade en fin och skön stund med hundarna någon timme innan kalaset. En halvtimme ute i solen som gjorde mig gott. Och stolt. Hur ofta klarar jag av att sitta ute ensam med hundarna? Typ aldrig.

Kalaset hölls i en lokal där mamma och pappa har sin husvagn. Vill inte ha kalas här hemma för att det är för trångt och eftersom det skulle regna hyrde vi lokalen.

Big mistake. Litet och trångt och varmt som helvetet. För att inte glömma alla dessa människor runtom som pratade och hördes och triggade igång hundarna.

Vincent hade en kaktus med till mig och den där kaktusen lämnade kvar ett tjugotal taggar i hans ena hand efter att den ramlat och han blev panisk. Ville inte låta någon plocka ut taggarna och nästan hela kalaset satt han i förtältet med olika vuxna som försökte lugna ned honom tillräckligt för att få ta ut dem.

Jag kunde inte koppla av. Inte njuta av umgänget medan Vincent så tydligt led. Efter att både Sofia och pappa lämnat lokalen för att hjälpa Vincent vägrade hundarna sluta skälla.

Och det blev för mycket för mig.

Alla påfrestningar smulade sönder mitt psyke och strax innan kalaset upplöstes brast det. Jag härjade på pappa, fastän det inte var min mening, och tjöt. Precis så som det alltid brukade bli när jag var tonåring och jag umgåtts med släkten. Vet inte om det en endaste gång inte slutade i gråt.

Fantastisk ljuslykta från Sofias föräldrar.

Bad såklart pappa om ursäkt sjutusen gånger. Hemma kunde jag äntligen pusta ut, men jag skäms så jävla mycket idag. Jag var inte närvarande under kalaset och lät säkert irriterad mer eller mindre hela tiden. Var inte jag.

Och idag känner jag för att isolera mig och gråta lite och drömma om att aldrig igen lämna mitt sovrum.

Allt känns så spretigt. Hjärnan har kopplats ur. Själen likaså.

Nu behöver jag vila upp mig. På måndag ska jag till Karla och träffa, för mig, ny psykpersonal. Tills dess vill jag sätta upp en lapp i min panna där det står Ur funktion och hålla mig borta från omvärlden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s