Hur kan det få vara såhär?

Jag vill inte. Orkar inte. Är arg. Så förbannat, rasande arg. Fast egentligen är jag ledsen.

Det känns så menlöst. Onödigt. Trodde att tiden då någon inom vården skulle lyckas invalidera mig så totalt var över. Och inte fan trodde jag heller att jag skulle låta det ske.

Blev bara så paff. Läkaren var ju inte ens intresserad av att höra vad jag hade att säga. När mamma tog upp att jag går upp nästan varje natt och hetsäter fortsatte läkaren ändå bara prata på om sitt. Hur fan kan det vara okej?

Jag kan inte sluta känna äckel över mig själv nu. Min kropp. Är det det enda folk ser? Ett dallrande jävla fetto? På lördag ska jag gå i Prideparaden men jag vet fan inte om jag vill. Kämpa som fan för att ens klara av att vara där, när det säkert kommer få mig att må ännu sämre över min kropp.

När jag är ute och någon ser på mig, då är den första tanken att de gör precis samma sak som den där läkaren gjorde. Att de låter blicken gå upp och ned, upp och ned, över min kropp. Men istället för att säga högt vad det är de tänker så stannar deras tankar vid att vara just det.

Just nu är jag så fruktansvärt trött på psykvården. Och jag är trött på alla priviligierade fanskap som har lyxen att inte behöva uppleva hur sjukt värdelös den är. I tisdags fick jag besked att ännu en av mina själsliga syskon lämnat världen. Det är så jag ser dem, de som krigar för att överleva i en värld som inte sätter värde på oss med psykiska problem. En efter en lämnar de oss. Blir till statistik som de flesta ändå inte orkar bry sig om. Lämna psykfallen åt sig själva. Kan de inte skärpa till sig och rycka upp sig är de ändå ingenting värda. Det är så det känns. Precis så. Ett psykfall vars värde ligger på botten av den vidrigaste gyttja.

Jag vet inte hur jag ska orka, bara att jag måste. Det finns inget annat alternativ. Det är så självklart det här. Livet började kännas lite lättare, det gick att andas igen, och så tvingas jag möta en läkare, en läkare jag är beroende av för att få den där sjukskrivningen jag inte skulle överleva utan, som så fullkomligt sparkar ned mig i marken igen. Hur kan det få vara såhär? Varför blir det inga marscher och protester och, framför allt, förändringar?

Det är så tröttsamt. Att slåss för livet, kämpa allt vad jag kan för att ta mig upp från den där pölen till människa jag blir när det är som allra värst, för att om och om igen kastas ned i det blöta ännu en gång, av personer som är menade att hjälpa till, men som istället stjälper.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s