March with heads held high

Det fanns en sak jag ville göra när Sofia slutat jobbet. Sova. Jag var övertrött, magen värkte och jag kände mig spyfärdig.
Ändå föreslog jag att vi skulle gå till Ekershallen och handla. Ville ha lösgodis till kvällen och affären där jag bor har inget bra lösgodis.
Förstod inte hur jag skulle orka resa mig ur soffan ens en gång, men så fort vi klivit ut genom porten kändes det ändå lättare. Hundarna fick ha sina flexikoppel och få saker är så välgörande för min själ som att se Kiba och Kami lyckliga.

Medan Sofia gick in och handlade fick hundarna sniffa runt i gräset och jag försökte fokusera på något annat än mitt illamående, magen och sorgen. Att det gick förbi flera andra hundar och Kami inte gav minsta lilla ljud ifrån sig kändes fantastiskt. Deras framsteg får mig att känna mig kompetent och jag vet att kompentenskänslan är extra viktig när jag kravlar runt i dyn.

När Sofia kom tillbaka fick hundarna äta middag i gräset. Så jävla enkelt och ändå så effektivt. Allt sniffande och sökande gör dem både glada och trötta.
När de var klara och vi skulle bege oss hemåt igen började det regna.

IMG_7632.JPG

Vi gömde oss under ett träd och väntade ut det värsta regnet innan vi började gå hemåt. Sofia hoppade in och köpte mat längs vägen och jag passade på att träna lite med hundarna. De fick sitta stilla istället för att försöka sniffa på varenda litet grässtrå och fastän flertalet människor passerade intill oss på trottoaren satt de båda två fint stilla och väntade. Jag kan inte beskriva hur skönt det är. När Kami inte blir aggressiv och försöker bita tag i främlingars ben. När jag kan vistas bland människor utan att ångesten växer sig övermäktig.
Och solen, solen kom fram igen och sken över oss den sista biten hem.

Resten av kvällen har Sofia och jag spenderat i soffan med att glo på massa avsnitt av Mitt liv som valp och Kiba och Kami har nöjt legat utslagna i soffan. Att titta på söta valpar när livet är tungt, det funkar riktigt bra. Och för en stund kunde vi inte hålla oss för skratt.

Nu är jag trött, men ändå nöjd. Stolt att jag lyckades sparka bort den där förbannade passiviteten och göra någonting trevligt med Sofia och pälsbollarna. Just nu sitter jag och lyssnar på Dismissed och försöker mentalt förbereda mig inför morgondagen. Längtar efter att få krama om Lahti och om jag har tur kommer Vincent gå med oss i paraden. Och sedan, senare, kommer jag få se Dismissed live. Som jag längtat!

Förresten. Mamma och pappa har tagit beslutet åt mig att jag inte ska träffa den där läkaren igen. Jag förundras själv över att jag inte tog det beslutet själv. Varför det krävdes att mina föräldrar bestämde det. Ibland, när dimman ligger tjock inne i huvudet, klarar jag inte riktigt av att tänka logiskt och då är det tur att jag har en skyddande mur av människor runtom mig som hjälper till. Tack ❤

P.S. March with heads held high är en skitbra låt av Dismissed, och vad låten heter är precis vad jag tänker göra imorgon i paraden. Oavsett hur svårt det kommer vara.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s