Totalt golvad av ångest

Jag har fruktansvärd ångest. Dess styrka har jag inte upplevt på säkert flera år och jag känner mig fullkomligt golvad. Hjärtat värker ikapp med ångesten och det känns som att jag ska spy. Den här ångesten… hur kunde jag överleva så många år med den? Idag känns det helt ofattbart.

Jag har lagt mig i sängen och hoppas på att kunna somna. Det är det enda jag kan göra just nu. Somna och hoppas på att det är bättre sen, när jag vaknar. Annars vet jag inte hur jag ska klara av kvällens planer. Vistas bland människor, äckligt många människor, och vara ifrån hundarna. Hundarna, de har alltid varit räddare i nöden när ångesten griper tag.

Igår hittade jag de här gamla bilderna som visar så tydligt hur det är. Deras ovilja att lämna mig när jag kämpar med mitt inre.

Och jag vill inte vara ifrån dem när jag mår såhär. Jag vill hålla mig i deras närhet, någonstans där det är lugnt och tyst. I parken, med lek, eller hemma, gosandes. Inte i en skränig parad.

Men jag vill iväg. Jag vill vara med i paraden, men inte med en ångest så stark att jag till viss del längtar tillbaka till den tiden då jag missbrukade benso. Snälla Hecate, Azna. Gudinnan och Guden. Ge mig hjälp längs vägen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s