Örebro Pride

Var ska jag börja?

Örebro Pride. Jag klarade det! Helvetiskt tufft först. När vi kom upp till stan för att möta Lahti, Elli, Ellis barn + partner frågade jag mig själv varför jag utsatte mig för detta. Lahti och Elli gav mig massa beröm och jag var så nära att börja tjuta att jag fick säga till dem att sluta. Det var fint av dem. Jag uppskattar det massor. Veckan har bara varit så tuff att jag börjar tjuta vid minsta grej.

Mamma och pappa hämtade upp hundarna vid biblioteket och jag ville helst stanna kvar med dem. Gosa med hundarna och skippa den extrema och utdragna exponeringen. Samtidigt ville jag vara med. Pride är viktigt. Hade vi haft Pride i Örebro när jag var tonåring hade det minskat väldigt mycket ångest.

Elli var en fantastisk virvelvind. Hon hördes och syntes och spred massa glädje medan vi andra säkert var jävligt trista paraddeltagare.

Inte för att det måste vara massa tjo och stim. Det är ju livsviktigt, att alla ska ha sin trygga plats i samhället. Och vi har inte ens nått halvvägs. Heteronormativiteten har ett starkt grepp om samhället och en sådan sak som transfobi verkar de flesta inte ens veta vad det är. Så jävla tragiskt.

Men jag blir för negativ nu. Jag älskar när vi samlas upp såhär. Framför blir jag glad när jag ser gamla människor, stolta föräldrar och, kanske allra mest, barn. Barnen ger hopp om att framtiden kommer bli ljusare.

Paraden har blivit så mycket större än den var för några år sedan och likaså showen i Stadsparken efteråt. Det börjar likna en folkfest.

Dismissed började spela nästan direkt när vi nått fram till Stadsparken och jag trängde mig fram genom havet av människor och hamnade längst fram vid scenen.

De var så jävla bra! Och vilket energi!

Jag sjöng med i låtarna och kände mig som en tonåring igen. Det är någonting med Dismissed som får mig att känna samma glädje och kärlek jag kände som 13-åring när jag upptäckte Marilyn Manson.

Besviken och förvånad blev jag dock när de efter tre låtar tackade för sig och lämnade platsen för att åka vidare. Jag hade trott att det skulle vara så mycket mer. Tänkt att det skulle vara som när Beatrice Eli var där för två år sedan och spelade en jävla massa låtar och var typ ballast i världen. Nu hann de ju knappt börja innan det var över. Och jag som så gärna velat höra Glitch.

Det positiva med att det var över så snabbt var att vi kunde återvända hemåt tidigt igen. Strax efter åtta sade vi hejdå till de andra och promenerade genom stan.

Mamma och pappa gav oss skjuts hem och medan Sofia gick och köpte käk spenderade jag tiden i min älskade park med mina älskade hundar. Precis vad jag behövde efter all ansträngning.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s