Jag känner mig så jävla lätt

Helgens extrema ångest kom som en chock och var en ovälkommen påminnelse om hur det brukade vara. Det känns konstigt att jag kunnat glömma bort den där extrema känslan, hur kraftig den kan vara, men idag är jag glad att den trots allt dök upp. Ångest och oro är inte samma sak. Ångest och obehag är inte samma sak. Och alla människor som slänger runt med det ordet alldeles för lätt – SLUTA MED DET! Ord är viktiga och när ni stjäl ordet, ni som nu gör det, så förminskar ni vad det verkligen innebär att ha ångest och människorna som plågas av det tas inte på det allvar som behövs. Okej?

Det finns fan ingenting här i världen som är jobbigare än ångest.

Efter den här helgen känns det som att jag klarar vad som helst. Ja, jag är ledsen som fan, kämpar på med depressionen och har knappt lust med någonting. Och ändå känner jag mig så jävla lätt, för den där ångesten har hållit sig borta i två dagar.

Lyckades ta mig iväg på en 40-minuterspromenad med hundarna på förmiddagen. Eftersom jag knappt har energi att hålla ögonen öppna blev det en långsam promenad, men jag är stolt. Jag gjorde det bra. Gick emot känslan som sade mig att soffläge borde intas ASAP.

Feberkänslan infann sig så fort jag vaknade och det är egentligen inte förvånande. Efter veckan som varit är det ett under att jag kommit ut på andra sidan oskadd. Att jag inte gjort något självdestruktivt överhuvudtaget. (Ni ser, jag är duktig på att se mina framsteg. Frågan är hur länge det håller i sig…)

Motvilligt tog jag med hundarna och mötte Sofia vid bussen. Egentligen ville jag stanna inne, lägga mig i soffan och sova några timmar, men jag vet att jag behöver spendera så mycket tid som möjligt utomhus för att hålla den värsta paranoian stången.

Vi åt glass och drack Pepsi och hundarna fick äta mat från gräset.

Det var skönt att bara sitta där och vara okej med mitt mående. Att inte försöka trycka bort känslorna.

Är det någon jag kan vara mig själv med så är det ju Sofia. Och hundarna såklart.

Det är okej. Jag är okej som jag är.

När vi kom in igen ville jag ta en bild av mitt ansikte för att se om det syns utanpå. Kämpandet. Utmattningen.

För det vore så skönt. Om det räckte med en bild för att förmedla vad som pågår inom mig.

Ja, jag vet inte. Är för trött för att tänka. Så jag tänker fortsätta ägna mig åt kortspel i mobilen och sedan försöka sova en hel natt utan att vakna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s