Människor från det förflutna

Jag är sådär trött så jag känner mig som ett grinigt monster. Då är det lika bra att jag lägger mig i sängen, mer öronproppar för tystnad, och lamporna släckta. Ingen idé att kämpa emot tröttheten såhär sent på kvällen.

Dagen har varit okej. Fortfarande ångestfri och det känns fantastiskt, men annars är det rätt dystert. Kämpigt.

För första gången på jag vet inte hur länge lyckades jag sova en hel natt utan att vakna! Vilket innebär att det inte blev något hetsätande i mörkret. Vaknade först vid åtta men tillät mig själv att somna om och gick upp först vid tio.

Fick i mig bra frukost och pallrade mig ut på en långpromenad med hundarna. Innan vi gick ut trodde jag inte att jag skulle palla, men fasiken, det gick riktigt bra. 40 minuter i solen och hundarna sov så sött när vi kom in igen.

Vid eftermiddagspromenaden imponerade jag på mig själv genom att ge hundarna maten i parken. 10-15 minuter utomhus. Känns stort som fan.

Sedan blev det en nosrunda runt parken och jag försökte slappa så mycket som möjligt inför handlingen.

Mamma och pappa hämtade upp mig 18.20 och framme vid Willys parkering stötte vi ihop med en gammal vän till dem. Jag hatar när sånt händer och brukar fly fältet tillsammans med Sofia, men eftersom hon inte var med hade jag ingenstans att ta vägen.

Det är alltid jobbigt att träffa människor från det förflutna. Människor som kände mig som barn och/eller tonåring. Jag blir extra medveten om min vikt och så blir det alltid samtal om parternas barn. Deras avkommor. Hur deras liv är idag och bla bla bla. Vanligtvis brukar mamma berätta om någon hon träffat, från det förflutna, och ibland nämner hon lite vad som sagts. Men nu, nu var jag ju där själv och behövde höra skiten. För skit är precis vad det känns som när jag tänker på hur mitt liv ser ut och jämför det med hur det borde vara. Jag vet att jag bloggat om det förr. Mycket om Facebook och hur jag hatar när någon från det förflutna lägger till mig som vän och sedan börjar fråga saker. Det är alltid lika förnedrande och smärtsamt.

Under samtalet idag stängde jag helt enkelt av. Det är något jag börjat med allt oftare. Istället för att kriga inombords för att framstå som trevlig och normal och allt sånt där, har jag börjat vara mig själv på ett sätt. Jag anstränger mig inte längre. Jag är okej med att jag är tyst och avig och kanske framstår som dryg och kall och jag är okej med att mina ögon tittar överallt utom på personen framför mig. Människor får ta mig som jag är helt enkelt.

Jag känner inte ens ångest efteråt, vilket jag alltid brukar göra när jag försöker sådär mycket. Kvävande ångest som växer till självhat för att jag inte fungerar så som väntas av mig. Men jag känner ingenting av det nu. Nada. Jag är den jag är och om andra vill avfärda mig som kylig och konstig så är det okej med mig.

Annars gick det okej med handlingen. Fortfarande skitjobbigt men jag börjar lära mig att hantera det.

Och just det, jag är brunhårig. Det är bara en toning. Ville testa för att se hur det känns att inte vara blond. Det kräver så mycket av mig med utväxtblonderingar och silverschampo och risigt trassel.

Men jag vet inte. Kommer nog sakna det blonda som blivit så jag under de senaste åren.

Det visar sig väl.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s