Gråt och tjut

Jag förstod verkligen inte hur jag skulle finna orken att kämpa. Sofia såg på mig när jag satte mig i soffan efter kvällsbad, med de där mjuka kärleksfulla ögonen, och frågade om hon kunde göra något.

Och jag började tjuta. Tjut och gråt. Jag är bara så jävla trött. Det är det största problemet just nu. Jag är så trött att jag inte vet var jag ska ta vägen.

Sofia lyssnar alltid så bra. Får mig att känna mig hörd och validerad och viktig. Det får mig att orka lite till. Tänka att jag klarar det här. Jag kan stå ut tills det blir lättare. Hur vet jag inte än, men jag vet att jag ska det. Det kommer bli bättre hur tungt det än är just nu.

Jag ser faktiskt fram emot mötet på Karla imorgon. Jag ska ju träffa M och även om det dränerade mig totalt förra gången så fick det mig ändå att må bättre. Jag kan hantera det här. En minut i taget.

Vaknar jag sent imorgon är det okej. Skulle helst gå upp vid nio och dricka kaffe innan jag ska ut med hundarna, men det är okej om jag sover längre.

Resten av tiden ska jag se på RHONY och sticka tills det är dags att gå iväg till Karla. Bara ta det lugnt. Andas och påminna mig själv om att paranoian bara är min hjärna som spökar. Och efteråt, när det är klart, ska jag lyssna på min kropp och mitt huvud. Behöver jag sova bort fredagskvällen så får det vara så. Det är också okej.

Jag klarar det här.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s