Begravning och Mabon

Morgondagen blir en konstig dag. Sofia har tagit semester från jobbet för att åka till Karlskoga på Sigrids begravning och det är Mabon. Mabon handlar mycket om tacksamhet och jag har mycket att vara tacksam för, samtidigt som jag fortfarande känner någon form av ilska mot vården som sjabblade bort en ung människas liv. Jag frågade Sofia om hon ville ha mig med på begravningen. Vill vara ett stöd för henne på samma sätt som hon är ett stöd för mig, och om hon skulle vilja ha mig med på begravningen så skulle jag såklart göra det för henne, oavsett hur svårt det skulle varit för mig.

Sofia sade dock att hon inte vill utsätta mig för det, vilket jag förstår. Och hur skulle jag kunna vara ett stöd för henne när jag exponeras för något som skrämmer mig så mycket som människor? Tankar som denna, och vetskapen om det, är sådant som vissa dagar slår ned mig totalt. Att veta att jag inte kan finnas där för mina människor på samma sätt som de gör för mig är fruktansvärt.
Dessutom skulle jag vara rädd för att gråta för mycket. Troligtvis skulle jag gråta sådär hysteriskt utan att kunna sluta och jag känner inte att jag har den rätten. Jag vet inte hur jag ska beskriva det. Sigrid och jag var aldrig nära. Tack vare min då obehandlade borderline gjorde jag stundvis livet väldigt svårt för henne. Jag kunde inte hantera det. Även om jag alltid brytt mig om henne, har jag aldrig funnits där för henne på det sätt jag velat. Därför skulle jag skämmas som fan av mina tårar och min sorg. Emellanåt känns det som att jag inte har någon rätt att sörja, men sörjer är precis vad jag gör och det börjar bli lättare att acceptera det. Även om jag inte kommer finnas där, fysiskt, på begravningen, för att säga adjö kommer jag vara där själsligen och jag försöker tända ljuset för henne varje kväll.

Så imorgon är det meningen att jag ska fira Mabon, och livets hjul, samtidigt som ett stort avsked äger rum. Innan DBT hade jag inte klarat det. Paradoxerna. Kunde inte hantera dem, förstod inte att två olikheter kan existera samtidigt.

 

Men till Mabon: Pinterest är den moderna häxans bästa vän. Seriöst, via Pinterest fick jag idén om att göra ett Gratitude tree, ett tacksamhetsträd.

IMG_8074

Det blev en jäkla process alltså, att lyckas ta med mig först pinnar in, och sedan löven. Delade upp det på två dagar och idag har jag mer eller mindre färdigställt det. Visserligen skulle jag behöva några fler löv, jag kommer på mer att vara tacksam för än antalet löv jag hade till godo, men jag försöker acceptera det. Vara okej med trädet så som det är nu.

Det blev fint och jag är nöjd. Imorgon ska jag baka äppelpaj, dricka äppelcider, meditera och utföra någon form av tacksamhetsritual.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s