Det är okej att sörja

Fredagen blev inte så jävla bra. De sista timmarna innan Sofia och Lahti kom hit bröt jag ihop totalt. Ringde mamma, behövde bryta av den där gråten, och det slutade med att jag gjorde en kedja. De där händelsekedjorna jag blev tokig på i DBT men som hjälpte så mycket. Vad jag kunde konstatera efteråt? Att jag var fruktansvärt ledsen. Vi såg Idol tillsammans, men så lång tid som det tog att se klart ett avsnitt har det aldrig gjort tidigare. Hela tiden pausade vi för att prata om Sigrid, om begravningen, om våra känslor. Massor med tårar och hundar som tröst. Men det var välbehövligt. Det var skönt att tala med Lahti om min känsla av att jag inte har någon rätt att sörja Sigrid. Hon är automatiskt validerande, precis som Sofia. Och även om ångesten var hög när jag lade mig den kvällen mådde jag ändå okej. För jag är okej. Jag är inte mer än människa. Och känslor är inget som går att styra över.

På lördagen drog Lahti hem igen och Sofia och jag sov nästan hela dagen. På kvällen hörde hennes mamma av sig och vi bestämde att ses dagen efter, på söndagen, men när söndagen kom var jag mer eller mindre apatisk. Kunde inte ens få kraft nog att ta en våtservett och tvätta mig under armarna, ännu mindre borsta tänderna. Från toppen av örat, upp över huvudet och ned till nästa öra, kändes det som att jag hade något bultande och metalliskt som drog åt. Så jag gick och lade mig igen. Det fanns ingen ork till att hålla mig vaken.

På kvällen hittade jag bilder på mig och Siggan. De är ganska exakt åtta år gamla och även om det ser ut som att vi är osams när bilderna tas så stämmer det inte. Vi är inne i en lång och djup diskussion om psykvården och där och då fanns ingenting annat än kärlek för henne från min sida. Sofia fick antagligen inte in ett endaste ord i samtalet och det är tveksamt om vi ens märkte att hon tog kort på oss. Där kände jag mig som en äldre syster som ville skydda henne från allt som är ont, allt vidrigt med psykvården, och även om mycket hände efter det och vi ibland ville slå den andra på käften, så är det den känslan jag burit med mig hela tiden. Viljan att skydda henne på något sätt. Det var tufft att se bilderna, men samtidigt fint på något sätt.
Så det blev en ångestblandad upplevelse att hitta dem.

Idag klockan åtta skulle Sofia iväg med Kami till veterinären för flertalet tester under dagen för att se om han har cushings. Kiba och jag låg kvar hemma och försökte sova. Tydligen sprack blodkärl i båda Kamis ben och därför gick det åt helvete med de där testerna. Istället ska de skicka in ett blodprov på analys för att se om han har något problem med njurarna. Och så gjorde de ett ultraljud. Hans ben ser verkligen obehagliga ut där de tagit blod 😕
Nu är det bara att vänta på resultat. Känns som att vi aldrig kommer få veta vad som är fel. Hela tiden är det något som krånglar till det.

Och just det. På fredag ska jag kolla mitt EKG. Säger en så? Skitsamma, ni fattar vad jag menar. Tycker att det är skitläskigt. Men det blir bra. Ska någon dag göra massa andra tester också, för att checka läget med min kropp, men det hinns inte med på fredag eftersom mamma och pappa ska dra till Spanien några timmar efter EKG-tiden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s