Jag mot paranoian

Otroligt förvånande att jag tog mig upp redan vid halv nio. Fixade mackor och frukost och pratade en stund med mamma i telefonen och jag är fortfarande vaken, 10:25. Försöker bestämma mig för om hundarna ska få maten inne, innan promenaden, eller om jag ska låta dem äta ute. Det är skönare för mig att låta dem leta mat inomhus men det blir mer aktivering för dem att göra det där ute. Dessutom är det bra för min paranoia att spendera tid utomhus. Och där tog jag beslutet – klart som fan vi ska vara ute. Allt som kan minska paranoian är viktigt idag. 

Jag är extra nojig. Öbo hörde av sig igår, till Sofia, för att säga att källarförrådet visst behöver tömmas. De ville ha mitt nummer och hon sade som det är, att jag har social fobi och inte klarar av telefoner och att det är därför de har hennes nummer. Inga problem. Ändå sticker det som en infekterad tagg inom mig. Varje gång någon måste förklara varför jag inte funkar så som förväntas av mig som människa får jag ångest.
Tackolov behöver jag inte tömma förrådet själv, det kommer arbetarna göra. Sofia gick iväg med förrådsnyckeln till Öbokontoret igår och jag skrev på kuvertet att jag föredrar att de lägger nyckeln i brevinkastet när de är klara, istället för att ringa på.
Egentligen ville jag skriva ett långt utförligt brev och förklara precis hur viktigt det är för mig att de inte ringer på och att jag blir skräckslagen vid tanken på det. Förklara att hela mitt jag blir uppslukad av tanken att det ska ringa på dörren, så rädd att jag måste ha persiennerna neddragna så ingen ska se in och att risken är stor att jag hamnar i en skräckslagen hög i hörnet i köket. 
Såklart skrev jag inte allt det.

Så nu borde jag ju kunna vara lugn, eller hur? Men nej, det går inte. För jag har inte fått ett tydligt svar från dem att de förstår situationen och därför lovar att lämna nyckeln i brevinkastet. Jag inbillar mig lätt att de inte ens brytt sig om att läsa texten. Fast allra jobbigast är rädslan att de ska ringa på för att be mig om hjälp. Att de ska stöta på problem vid tömningen och därför ringer på för att fråga mig om något. Det gör mig så rädd att jag idag, varje gång jag hör trapphusdörren öppnas eller stängas får ont i magen och slutar andas i några sekunder. Jag blir som förstelnad, vågar inte röra mig och ber inom mig att hundarna inte ska reagera på min rädsla med att skälla. 

Med andra ord är det en lång och utmattande dag jag har framför mig. Såklart jobbar Sofia till sju ikväll också så jag kommer inte få en chans att lugna ned mig förrän tidigast runt åtta ikväll. Det är en jävla massa timmar. Och det kommer köra slut på mig.

Jag måste ta en sak i taget. Eftersom hundarna kommer äta ute kommer vi vara utomhus ungefär en kvart extra och det är bra, för det är 15 minuter mindre som jag är ensam hemma. Sedan blir fokus på Real Housewives of New York City (det är så lätt att timmarna försvinner snabbare när jag se på de där Real Housewives-programmen) och färgläggning. Jag fick en färgläggningsbok av en brevvän som är perfekt för mig att ägna mig åt när jag mår för dåligt eller har för lite energi för att sticka eller virka.
Så får det bli.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s