Jag vill bort härifrån

Readathonet är avslutat för denna gång och jag hann mig igenom sju böcker, varav en var en novell. Det började segt igår. Läste en timme och behövde sedan sova och fastän jag läst klart fem böcker när jag lade mig för att sova kändes det inte som att jag åstadkommit något. Jag vet inte.

Med fem minuter kvar läste jag ut den sjunde. Kändes ganska skillat 😉

Men nu är jag tillbaka i verkligheten. Ångesten ligger på en extrem nivå och bröstet värker utan stopp. Varför? Läkarbesöket imorgon.

Nu blir det ju precis så som det inte ska vara för att jag ska må okej. Allting behöver gå framåt väldigt sakta för att jag inte ska spricka, men en chans till det finns inte. Att hundarna inte kan vara själva och därför behöver hundvakt utgör ett stort problem precis som det faktum att jag inte kan ta mig till möten på egen hand.

Det blir så jävla krångligt. Läkarbesöket imorgon blir med pappa och Sofia. Hundarna får sitta i bilen. Tryggast känner jag mig dock med mamma men hon jobbar heltid och kämpar redan som fan med att kunna klämma in diverse besök med mig i de få luckor som finns.

Andas.

Det känns som att jag inte kan tänka. Besöket imorgon är jag helt oförberedd inför. Jag vet inte vem jag ska träffa. Vet inte om det är ännu en sån där opsykologisk jävel som så ofta jobbar inom vården. Kön vet jag inte heller och fastän jag inte vill att det ska spela någon roll är det ändå precis vad det gör.

Hur undersökningen ska gå till vet jag alldeles för lite om. Jag behöver veta exakt för att kunna koppla av. Behöver veta vad som väntas av mig.

Och tydligen måste jag vara lugn för att testet ska funka och att be mig vara lugn i den situationen är lika omöjligt som att be en fallskärmshoppare, som precis hoppat ur planet och flyger i luften, att komma tillbaka upp i planet igen.

Jag är så jävla obekväm med hela situationen. Min kropp, jag vill inte visa den för någon. Jag svettas hela tiden och är därför klibbig som fan. Inbillar mig att jag stinker. Dessutom känner jag för att raka bort allt hår på kroppen för jag vet inte om jag kan hantera minsta lilla reaktion över min orakade kropp från en främling.

Det är för mycket. Alldeles för mycket. Jag har gråtit och Sofia har tröstat, men värken fortsätter där inne i bröstet. Det känns som att någonting går sönder. Som ben som knäcks.

Jag vill fly. Lämna allting bakom mig. Gömma mig under en gran i skogen där varken ångest eller människor eller människors krav når mig. Jag vill bort.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s