Det känns som jag går under

Jag tror att både min ork och vilja tog slut idag. Gick upp i rök. Vaknade vid elva och tog min morgonmedicin och blev sedan sittandes i soffan. Stilla, med blicken rakt fram mot ingenstans. Kunde inte slita mig ur det.

Hela tiden pågick ett högljutt och aggressivt krig inombords. Gormade på mig själv att resa mig upp, skärpa till mig, sluta fåna mig.

Men ingenting funkade. Jag var fast. Länge.

Tillslut hamnade jag i sängen igen och sov till klockan tre. Efter cirka 30 minuter kunde jag inte hålla mig vaken längre och sov till klockan sju.

Det blev inget av EKGt i måndags. Det gick inte. Men läkarbesöket imorgon ska jag klara. Mamma ringde mig strax efter jag vaknat ikväll och jag fick veta att jag tydligen måste fasta från klockan tio ikväll. Inte ens pepsi får jag dricka.

Jag, som varenda natt halvt sovandes går upp och häver i mig ätbara saker. Hur ska jag klara en natt utan det? Jag tror inte ni förstår. Jag vill inte gå upp varenda jävla natt för att äta. Jag vill mycket hellre ligga kvar i sängen och sova vidare, men jag har aldrig kraften att stå emot. Det känns som att en främmande kraft tar över min kropp.

Såklart stressar jag som fan över det här nu. Tänkte att Sofia får låsa in mig i sovrummet så jag inte kan ta mig ut men insåg att det inte finns någon nyckel. Istället ska jag skriva stora lappar och sätta upp lite överallt för att påminna mitt nattliga hetsätarjag att jag inte får äta inatt. Och så får jag hoppas att det kommer funka.

Kvart i åtta hämtar mamma mig imorgon och sedan börjar pärsen. Själva grejen med drop-in ökar på min ångest tusenfalt. Efteråt ska vi hem till henne och äta frukost och jag längtar efter ensamtid med mamma. En stund att vara lilla Angelica igen som söker tröst och stöd hos sin mor.

Sedan på eftermiddagen ska vi träffa M på Karla. Meningen var ju att Sofia skulle med denna gång, men hon är sjuk så istället kommer pappa vara med. Det känns bra att han ska få träffa M så han också kan få inse hur bra Karla känns och verkar vara. Även om jag just nu är överväldigad av alla dessa förbannade läkarbesök som krävs av mig. Egentligen fattar jag ju att det är ouppnåeligt för mig med fyra möten på två veckors tid. Det är alldeles för mycket och går alldeles för snabbt och de psykotiska symptomen och min kamp med verkligheten växer i styrka. Men jag kan inte säga ifrån för jag får för mig att jag då inte kämpar tillräckligt.

Jag önskar att jag kunde få semester. Som andra människor. Semester och en chans att verkligen koppla av. Men den lyxen finns inte. Och det känns som att jag går under.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s