En pärs

Det är söndag, morgon, och jag ligger i sängen, dricker kaffe och småkollar på Nyhetsmorgon. Känner någon form av ro i magen.

Fredagen var tuff. Mamma och jag var framme vid vårdcentralen strax innan åtta och fyfan vad hemskt det var att ta mig igenom alla stegen där inne.

Hemskast av allt var nog att sitta i det minimala väntrummet fyllt med människor. Vi mer eller mindre stod på varandra. Tätt ihoptryckta som på en buss.

Väl inne för att ta blodproven kom nästa smäll då jag inte varit förberedd på att rummet delades av två sköterskor.

Som vanligt kände jag skam över att behöva ha mamma med mig, men hon var ett stöd och en krycka jag inte skulle ha klarat mig utan.

Sedan kom nästa smäll när jag fick veta att ett av testerna skulle tas när jag varit vaken i tre timmar, något ingen sagt någonting om till varken mig eller mamma.

Därför frågade sköterskan om vi kunde komma tillbaka vid tio och mamma svarade snabbt ja medan jag kände för att ställa mig upp i rummet och skrika. Jag visste att jag inte skulle klara av att ta mig igenom den här pärsen en gång till bara några timmar senare.

Jag förvånade mig själv när jag sade ifrån. Tryckte undan ångest- stress- och skampåslaget och sade att det var psykiskt påfrestande nog att ha tagit mig igenom det en gång.

Tillslut gjordes testet ändå. Rör efter rör fylldes med blod, mamma sade att de var minst 15 rör som fylldes, och jag var på väg att få panik när jag mådde så illa att jag inte trodde jag skulle kunna hålla mig ifrån att spy. Tydligen var jag grön i ansiktet och sköterskan sade till mig att lägga mig ned.

Efteråt följde jag med mamma hem och blev bjuden på lyxfrukost och sedan skjutsade hon hem mig och jag försökte vila upp mig inför mötet med M på Karla vid halv fyra.

Efter varje möte med M känns det som att jag orkar kämpa på igen. Det ger mig luft och kraft igen och det är obeskrivligt skönt att bli sedd precis som den jag är.

Läkarbesöket på torsdag fixar hon med så det ställs in. Resultatet av blodproverna som jag skulle fått då kommer istället mamma få via telefon så jag inte behöver stressa sönder för att ta mig dit.

Så nu har jag tid på mig att försöka finns balans i vardagen och balans, eller stabilitet, med min verklighet.

Det är vad fokus kommer ligga på den närmsta tiden nu.

Igår tog Sofia och jag en mysig flexipromenad med hundarna och de fick leta mat i gräset. Och vi avslutade dagen med myskväll bestående av tv-serier, pepsi och virkning.

Just nu känns det okej att existera.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s