Jag är inte Mana

Jag känner inte igen mig själv. Förstår inte hur den där tjocka, svullna fettmedicinerade klumpen kan vara jag. I mitt huvud är jag fortfarande smal. Jag är 32 nu. Var 17 när jag för första gången åt medicin som ökade på min vikt. Cirka halva mitt liv har jag varit överviktig. Men nu, nu är jag verkligen fet. Och ändå har jag svårt att förstå att det är jag.

Mitt huvud ser seriöst ut som en ballong.

”Men jag tycker du är fin,” säger Sofia och jag vet att hon tycker det. Det är inte ens där problemet ligger egentligen. För några år sedan sket jag fullständigt i om andra såg mig som ful. Jag var stark i mig själv och stark i min vetskap att ytan är fullständigt nonsens.

Men nu. Jag känner mig inte stark nånstans. Jag följer alla dessa fantastiska, tjocka och stolta kvinnor. Jag tycker att de är vackra och grymma och typ coolast i världen. Ändå blir det, just nu, en helt annan sak när det kommer till mig själv.

Jag känner mig ful och jag är inte okej med det någonstans. Samtidigt ser jag min seborré i ansiktet bli värre och blir nästan glad av hur ful det gör mig om jag inte behandlar det med dactacort. Som om jag vill göra mig själv så ful som möjligt när jag ändå redan är så ful.

Fan vad jag hatar att den här sidan av mig har kommit tillbaka. Då, när jag var stark och trygg i mig själv och struntade i mitt utseende, då hade jag precis avslutat DBT-boostern. Jag mådde bra mentalt och kunde därför acceptera mig själv på ett helt annat sätt än tidigare.

Nu är jag deprimerad och omständigheter runtom försvårar min väg ut ur den här depressionen och då är det fan inte konstigt att jag mår såhär dåligt över mitt utseende. Då är det inte konstigt att jag gråter över min fulhet.

Ännu en gång vill jag kasta mig in i en diet. Viljan är så stark. Det skulle få mig att må bättre i stunden, men i längden skulle det bara leda till ännu mer självhat och hetsätning och troligtvis även kräkningar. Så som det varit tidigare.

Det absolut mest akuta för mig är att bli frisk från depressionen. Ingenting annat spelar egentligen någon roll för så länge jag är deprimerad är jag inte mig själv. Jag är inte Mana.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s