Depressioner visar ingen hänsyn

Igår blev jag chockad. Paff. Mamma ringde mig, lika paff hon, och berättade att den senaste överklagan gällande min ansökan om sjukpension gått igenom. Pappa hade ringt henne, gråtandes, och sagt att jag äntligen, mot alla jävla odds, fått min ansökan godkänd. Jag är sjukpensionär!

Idag borde jag dansa och sjunga och vara lycklig. Njuta av sjukpensionen och njuta av helgen i Lysekil. Men depressioner visar ingen hänsyn. Den skiter i allt sånt där. Och jag, jag är helt förstörd. Känner mig sönderstressad och utmattad och vill bara lägga mig i sängen och sova. Det var alldeles för mycket för mig att göra igår och alldeles för mycket för mig att göra idag med. Packa klart, promenera med hundarna och åka till Willys och handla.

Jag är gråtfärdig. Redo att kasta mig på golvet som en tvååring och gråta ut min desperation. Och skammen på det! Skam och skuldkänslor mot framför allt mina föräldrar, mamma som krigat för det här och pappa som ordnat med helgen i Lysekil. Jag känner mig otacksam. 

Men jag har inte tid att sitta här. Om 30 minuter kommer mamma hit och hämtar mig så vi kan åka till Willys och handla. Jag ska packa det allra sista, borsta tänderna och gå på toa. Det finns ingen tid att vila.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s