Feldiagnostiseringar blir till en vardag

Det känns som att jag blivit mentalt mörbultad. Efter läkarbesöket igår är det så mycket som skaver. Att hon tycks tro att jag är manodepressiv orkade jag inte ens säga någonting om. Det tycks liksom vara en självklarhet att bli feldiagnostiserad av psykläkare och inte spelar det någon roll hur mycket jag försöker rätta dem. Det står fortfarande att jag har schizoid personlighetsstörning i mina papper om sjukpensionen fastän jag om och om igen rättade läkare efter läkare och sade inte schizoid, schizotypal.

Jag undrar hur den ”vanliga” vården skulle fungera, om en patient med njursvikt istället får höra att hen fått en hjärtinfarkt av diverse läkare.


Långt ifrån allt med läkaren igår var dåligt. Hon var knappast som mardrömmen vi träffade i augusti. Mycket med henne var bra och den biten, att hon var både dålig och bra, är skitsvårt för mig att hantera. Det är som att jag helt plötsligt tappat de där färdigheterna jag lärde mig i DBT om att tänka dialektiskt. För övrigt verkade hon aldrig ha hört talas om DBT. Är inte det jävligt dåligt? Och hon sade saker som fick det att låta som att jag inte är tillräckligt sjuk. Pappa reagerade också på det så det är inte jag som är överkänslig. Och hennes konstiga kommentarer om min låga dos antipsykotika. JA, jag har som sagt schizotypal personlighetsstörning och låga doser antipsykotika kan ha väldigt positiv effekt på det! Läkarna är aldrig ett dugg pålästa. Iallafall väldigt sällan. Jag kände mig lite som tonåring igen, då jag slogs för mitt liv för att bli tagen på allvar först på BUP och sedan hos diverse psykologer och tillslut på psyk. Den där invalideringen.


Men till det positiva. Jag ska träffa en dietist och det känns jävligt bra. Lyxigt på något sätt. Och jag har fått melatonin utskrivet. Om jag inte känner någon förändring den 27e så kommer min dos antipsykotika höjas med 50 mg. Egentligen vill jag höja det nu. Seroquelen har gjort mer för mitt liv än någonting annat, förutom DBT. Och om det inte vore för biverkningarna (trötthet och eventuell viktuppgång) skulle jag öka dosen direkt. Det vore dock inget kul att sova bort julen även om jag just nu, som jag skrivit tidigare, inte känner någonting alls gällande julen. Och vikten skulle troligtvis öka ännu en gång, precis som tidigare.

Jag har också fått sömntabletter utskrivna. Ofarliga sådana. Inga beroendeframkallande tabletter och inget att bli hög på. Förhoppningsvis kan de hjälpa mig att sova natten igenom så jag slipper vakna upp en eller flera gånger varje natt och häva i mig allt som är ätbart.


Just nu längtar jag bara efter Sofia. Efter hennes tröstande och trygga kramar. Och en stund av ro.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s