Försvinn aldrig från mig

IMG_1848.JPG

Kolla på den här vackra hunden. Hans stora bruna ögon och bedårande lilla nos. De gråa stråna som börjar sprida sig alltmer från nosen och munnen och bara gör honom, om möjligt, ännu vackrare. Jag skulle göra vad som helst för honom. Kriga tills blodet forsar. Hans tröstande pussar och öronbedövande skall. Minitassarna med de mjukaste trampdynorna. Svansen som formas till en knorr.

Jag skulle kunna titta på honom i timmar. Ännu hellre ligga i sängen, med en bok, och Kami uppe på min rygg eller höft och Kiba tätt intill mitt bröst. Hundar är min grej. Och jag vill aldrig att Kamis ögon slocknar. Inte Kibas heller för den delen.

Veterinären ringde upp Sofia igår. Jag hade svårt att hålla mig lugn medan hon gick in i sovrummet för att kunna tala utan att bli störd av hundar som vill ha uppmärksamhet. Jag gav dem mat, gav dem annat än Sofia att fokusera på, hon hade precis kommit innanför ytterdörren när veterinären ringde, och det kändes som timmar innan Sofia pratat klart om svaren från Kamis blodprov.

Det finns tydligen någon skala när det kommer till njursvikt. Förra gången låg han på 17 och 14 är tydligen det normala. Nu låg det på 18. En liten ökning, men jag önskar att det inte var någon ökning alls.
Veterinären kunde inte säga så mycket om vad vi har att vänta oss. När det kommer till njurproblem kan det tydligen gå väldigt fort och de där orden, de fick det att brista för mig. Fastän Kami är pigg, matglad och lycklig gjorde det mig rädd. För tänk om den här tidiga njursvikten plötsligt förvärras, i snabb takt, och Kami inte längre kommer finnas.

Idag har jag gjort mitt bästa för att vara här och nu. Fokusera på att Kami idag faktiskt mår bra och njuta av att ha honom nära istället för att ta ut hans död i förskott. Förhoppningsvis kommer han leva länge till.
Och det har gått förvånansvärt bra. Visserligen kunde jag inte tänka på mycket annat än Kamis hälsa under den 40 minuter långa promenaden i förmiddags, men jag lyckades ändå få till en mysig och rolig promenad för både mig och hundarna. Varannan tanke var positiv och varannan negativ. Det är trots allt bättre än 100 % negativa tankar.

Kami var duktig hos veterinären i måndags. Som jag misstänkt var det bättre för honom att jag och mina nerver inte var med. När Sofia och han var på väg tillbaka kopplade jag Kiba och vi gick ut och mötte dem. Det blev en fin promenad i ett fantastiskt vackert vinterland och det är precis sådant jag ska sätta mitt fokus på. Att ge båda hundarna det absolut bästa liv de kan ha.

IMG_1802.JPG

IMG_1780.JPG

IMG_1785.JPG

IMG_1807.JPG

IMG_1812.JPG

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s