Gubben i busken

IMG_8162.JPG

Det är så jävla typiskt. Idag kände jag mig ostadigare, mentalt, än på väldigt länge när jag gick ut med hundarna. Det kändes som att ångesten stod tydligt över hela min uppenbarelse och till viss del hoppades jag att det skulle vara så. En stor tydlig skylt som skulle hålla andra människor på avstånd.

Mycket människor ute i det fina vädret och jag gick med lugna och långsamma steg för att försöka hålla både pulsen och ångesten nere. Hade precis börjat kasta ut mat till Kiba och Kami på gräset när någon ropade hallå bakom mig.
Bakom busken dök en man upp.
”Kan du komma hit?”
Genast blev påslaget extremt. Jag ville fly. Skita i hundarnas mat och springa därifrån. Vad fan ville han mig?
”Nej, jag håller på och matar hundarna,” svarade jag och fick något otydligt till svar.
Trodde att han skulle gå, lämna mig ifred, och eftersom han inte sade någonting trodde jag såklart att det var så. Men när jag kikade upp stod han fortfarande gömd därbakom och tittade.

Jag tror inte det är möjligt att beskriva den ångest och skräck jag kände då. Bad till Gudomen om och om igen. Snälla, få bort honom härifrån. Bara få bort honom härifrån. Ta bort honom. Om och om igen.

Men han stod kvar.

Paniken i huvudet var total. Jag måste dö, jag kan inte leva. Totalt ologiska saker. Jag vill skära mig. Tankar som dyker upp då och då, fastän det gått många år sedan jag hade mitt sista återfall. Jag ringer mamma och ber henne komma hit. Gamla tankar och beteenden som var min vardag under tiden jag gick i DBT.

Önskade att hundarna aldrig skulle bli klara med matsökandet. Vad skulle jag göra när de letat klart? Mannen stod fortfarande kvar efter flera minuter och jag vet inte om han verkligen suckade eller om det är en efterkonstruktion av min hjärna.
Jag kunde ju inte bara gå. Inte när han stod där och glodde på oss. Dessutom var jag rädd att han var arg på mig för att jag sagt nej. Att säga nej till människor är något av det svåraste jag vet.

Och hur skulle jag göra. Gå fram till busken? Eller gå runt hela skiten för att komma fram till honom? Vad ville han av mig? Varför fanns det ingen annan människa han kunde tala med. Det var ju mycket folk ute.

Så märkte jag att hundarna började bli klara. Kiba gick över till Kamis sida och Kami till Kibas. Det är så de brukar göra när deras egen mat tagit slut.
Och då hörde jag en bil starta och tittade mot busken. Och mannen var borta! Stod handfallen en stund ändå, visste inte om jag vågade gå. Kanske skulle han bara flytta på bilen och sedan komma tillbaka igen.

Men så såg jag att den sakta åkte iväg och jag började försiktigt lämna platsen. Fortfarande skräckslagen. Fortfarande överväldigad av ångest. Och spyfärdig. Resten av promenaden kändes som ett helvete. Rädd att mannen skulle dyka upp igen. Och nu sitter jag inne, hemma i mitt kök. Orolig och angstig och uppriven. Det är så jävla typiskt att sånt här inträffar när jag har det extra jobbigt. Vet inte riktigt hur jag ska göra för att komma ned igen. Om jag kanske skulle försöka spela Sims igen fastän jag har tröttnat. Eller kämpa mig blodig för att lyckas göra någonting mer vettigt. Som att skriva brev eller handarbeta. Allting känns bara så jävla svårt. Och utmattningen efter det här påslaget kommer bli brutalt.

En reaktion till “Gubben i busken

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s