Jag längtar tills en dag då allt inte känns så jävla omöjligt längre

IMG_0886.jpg

Jag har varken orkat eller velat blogga. Ibland funderar jag på om jag kanske är riktigt dum i huvudet eller bara lite blåst. I söndags förmiddag, när ångesten härjade vilt i kroppen, satte jag mig på balkongen med min dagbok och skrev ned allting som stressar mig och där fanns ju svaret på varför jag mår så jävla dåligt som jag gör just nu. All stress.

Det har hänt många gånger förr och kommer säkert hända många gånger igen. Jag vet ju att jag praktiskt taget inte tål någon stress alls och ändå var jag så blind. Sofia, mamma och pappa också. Fyra vuxna människor med normalsmarta hjärnor och ändå var det ingen av oss som tänkte på det.

Framförallt är det alla inbokade möten som lett till det här hålet jag är i nu. Läkarbesök den 25 maj och så var jag tvungen att få till blodprov innan det. Sedan möte med M på Karla den 21 maj och tandläkarbesök den 11 juni.

Jag fick tag på mamma när hon satt på tåget på väg hem från Västerås och just då var jag i ett läge då jag bara ville få ett slut på allt. Jag orkade inte mer. Grät och pratade och grät och bad om ursäkt och hatade på mig själv för att jag alltidalltidalltid krånglar till allting. Skam och skuld och skräck.

Mamma förstod ju på en gång. Likaså Sofia och pappa. Det blev för mycket för mig. Sofia, den där älskade människan, kom med idén att inga nya möten ska bokas in (förutom de med M) förrän det som redan finns inbokat är avklarat. Det är en bra idé och jag borde göra det till en lag som jag hoppas att jag kommer kunna hålla. Jag har redan tagit upp det här med M en gång, och jag sade att jag ville fokusera på tandläkaren innan jag tog tag i nya blodprov och läkarbesök, men av någon anledning blev det inte så. Och nu ligger jag här och krälar.

Inte bokstavligt, men jag mår piss. När jag är hemma själv känner jag konstant någonting som likar terror. Rädsla och skräck och panik. Och kroppen har tagit en paus. Trodde inte jag skulle lyckas hålla mig på benen hela promenaden runt med hundarna i förmiddags men på något sätt gick det ändå. Men det allra värsta är den här skulden jag känner för att ingenting någonsin kan vara lätt med mig. Och jag skäms för att jag inte klarade av att må bra längre än såhär. Jag hatar att jag har så mycket ångest att jag helst bara vill läsa och jag blir frustrerad av den här jävla hinnan som ligger mellan min hjärna och verkligheten. 

Nej, det är inte lätt nu. Jag fruktar att vara ensam och jag är konstant utmattad och lättretlig och gråtfärdig. Vill isolera mig och hetsäta sötsaker och chips och ibland önskar jag nästan att jag aldrig lyckats sluta med självskadandet.

Igår fick jag en liten paus när eftermiddagen kom. Lahti kom hit precis som förra veckan och vi gick tillsammans och mötte Sofia. Och vi åt köpmat ute i parken.

IMG_1645.JPG

IMG_0869.jpg

Men idag är allt back to normal igen och allergin har slagit till med en styrka jag inte varit med om sedan tonåren och självfallet är det perfekt att jag får ännu en sårbarhet att handskas med just nu. Ultimat.

Jag längtar efter kvällen och sängen och sömn men allra mest längtar jag tills en dag då allt inte känns så jävla omöjligt längre.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s