Huvudet i sanden

IMG_0911.jpg
Kami, ute i Hästhagen

Jag kämpar. Och kämpar och kämpar. Det är i princip så mina dagar ser ut just nu. Iallafall då jag är ensam hemma. Kroppen är i katastrofläge och likaså min hjärna.

I lördags var ångesten så intensiv och stark att den låg på en åtta i en tiogradig skala. Jag skämtade med Sofia om att jag ville göra fläskfilé av min arm och lyckades inte finna någon ro oavsett vad jag gjorde.
Men så tog vi cyklarna. Varsin hund i varsin cykelkorg och så trampade vi runt. Jag kände tidigt att ångesten började lätta och när vi efter någon timme hamnade i Hästhagen mådde jag betydligt bättre.

Kenny och Vincent var där och Kami blev inte direkt jätteglad när Vincent och hans norska kompisar hade vattenkrig vid oss, men förutom det var det mysigt. Och väl hemma igen insåg jag att all ångest var borta och den höll sig borta hela söndagen med. 

Igår träffade mamma och jag M på Karla. Det var ett ganska jobbigt möte, såklart. Jag fick fram precis hur dåligt jag mår och grät litegrann och kunde konstatera att jag är bra på det här med att sticka huvudet i sanden. Sofia säger ofta att hon gärna lyssnar om jag vill tala, men jag svarar jämt att jag inte vill. Jag hatar ju att prata. Skriva är så mycket bättre, men kan inte påstå att jag varit särskilt mycket bättre på det under den senaste tiden.

Jag stoppar huvudet i sanden och alla sårbarheter och stressfaktorer bara växer sig större och större tills jag exploderar. 

Vad jag behöver nu är att ge mig själv semester. Riktigt hur det ska gå till vet jag inte. Jag ska också skriva ned varenda liten sårbarhet och stressfaktor och därifrån försöka klura ut hur jag ska ta mig ur det. Men jag ska ta det sakta. Inte skynda på och på så vis öka på den där stressen ännu mer.

Efter mötet drog mamma och jag till Plantagen och Rusta och jag har nu äntligen en balkong jag trivs på igen.

IMG_0932.jpg

M förklarade också varför ångesten lättar vid fysisk aktivitet. Det var någonting med att kroppen blir förvirrad när pulsen är skyhög fastän den bara sitter ned och inte gör någonting.
Därför kämpade jag extra mycket med förmiddagspromenaden. Tog en längre sväng och försökte gå på utan att hetsa fram. Tar jag i för mycket ökar mina sårbarheter och nojor ännu mer när jag mår såhär dåligt. Cirka 45 minuter var vi ute och både Kiba och Kami tycks nöjda och lugna nu.

Det finns nästan bara en sak jag är intresserad av, och kan koncentrera mig på, i nuläget och det är att läsa. Och kanske är det okej, att läsa på som fan just nu. Såklart har jag tappat det där med att läsa medan jag är ensam, så den tiden jag är här själv får jag kämpa på med annat, men annars… det kanske är okej att jag försvinner bort i böckernas värld.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s