Jag är så jävla redo

Min lördag var så jävla bra. Rätt fantastisk faktiskt. Vad jag gjorde? Jag gick på min första fotbollsmatch någonsin (det kan hända att jag följt med mina föräldrar någon gång som barn men det är inget jag minns).

När jag vaknade i lördags ville jag – såklart – ställa in. Tvingade mig att ta ett bad för första gången på en dryg vecka och vid ett slog jag på Viasat och glodde på Tottenhams match mot Liverpool. Försökte koppla av och tänka bort prövningen som väntade och det funkade väl sådär. Vad som dock var förvånande var att jag kände pirr i magen. Upphetsning.

Mamma hämtade mig strax efter tre och vi åkte hem till henne och pappa och tog det lite lugnt innan vi skulle dra. Vi hade bra platser men ändå oroade jag mig för att jag inte skulle se ordentligt. Att det skulle bli omöjligt att hänga med.

IMG_6572.JPG

Att gå in och få biljetten scannad kändes hemskt, men så fort vi steg in på arenan fick jag syn på Michael Omoh på plan (en av mina favoriter i ÖSK) och det kändes som ett bra omen. Jag gick bakom mina föräldrar förbi klacken, någonting som borde ha varit jobbigt sett till den problematik jag har. Alla dessa män, sportsnubbar till på köpet, men jag kände mig glad och nästan rofylld och sket i alla runtom. Jag hade blicken på planen där spelarna höll till och kände mig som en tonårstjej som för första gången får se sin idol på riktigt. Det var rätt skumt faktiskt, hur glad jag verkligen kände mig.

Första halvlek var rätt kass. Spelarna var fega och tycktes ta fikapauser lite hela tiden, men jag satt ändå och flinade som ett fån. Kunde inte förstå att jag faktiskt satt där på läktaren, mitt bland alla dessa människor! Det var en sådan jävla seger!

IMG_5511.JPG

Och när ÖSK sedan vann var lyckan total. Jag gapade och skrek och ville helst inte lämna min plats. Jag ville sitta kvar och supa in känslan av dubbel seger.

Jag var hemma lagom tills Manchester Uniteds match började vid halv sju och så fort jag slagit mig ned i soffan insåg jag precis hur slutkörd jag var – men det var värt det. Så jävla värt det! För det var första gången på några veckor som jag känt mig glad.

 

September har inte varit lätt för mig. För mycket stress och utmattningen ledde till att nedstämdheten tog över och de två sista veckorna har jag inte haft lust med någonting alls. Inte ens läsning har intresserat mig och de få gånger jag försökt mig på att läsa har jag inte orkat mer än ett par sidor. Koncentrationen fanns inte där.

Men besiktningen av lägenheten är avklarad (och jag blev inte skyldig ett öre!) och för en vecka sedan var det visning. Så nu kan jag fokusera på att samla energi inför flytten som närmar sig med stormsteg och det känns som att jag äntligen, lite smått, börjar inse att vi faktiskt fick lägenheten. Att Sofia, jag och hundarna ska bo i en stor, fin trea på 86,5 kvm, med diskmaskin, stor kyl och frys, två våningar och ett rum bara för mig. Ett rum för mina böcker och alla andra attiraljer jag använder mig av i mitt skapande. Hon som bor där nu har gått med på att låta oss flytta in tidigare och vi ska hämta nyckeln den 25e oktober och sedan flytta in två dagar senare. Äntligen kommer jag bo i ett hem jag kan känna stolthet över. Jag kommer lämna den här sunkiga lilla lägenheten bakom mig, med alla minnen och upplevelser jag har här.

Vi har börjat rensa ur köksskåpen. De två som är utrensade gömde så mycket skit. En rabattkupong på Rusta som gick ut 2009. Destillerat vatten som gick ut 2008. En bok jag skrev på innan Sofia och jag blev tillsammans. Vi hittade till och med ett rakblad jag gömt i en ljuslykta och det påverkade mig starkt. Trodde inte att det fanns några gömda rakblad kvar och det var tufft att se det. Att för en stund slungas tillbaka i det gamla. Min första tanken var att det såg så rent och vasst ut. Att det vore ett perfekt blad att sätta mot huden.
Sofia plockade snabbt upp det ur lyktan och slängde och jag kunde pusta ut igen.

Vardagsrummet där mitt ex hittade mig i en blodig pöl efter att han varit ute med sina vänner. Badrummet där jag försökte hänga mig. Badkaret där Sofia hittade mig i blodigt vatten. Köket där jag brukade gömma mig i hörnet, i formen av en köttbulle, när jag gömde mig för allt som satte skräck i mig. De uniformerade. Hallucinationer. Nojjor.

Det är så mycket tragik jag kommer lämna bakom mig i och med flytten och det känns som att jag får en välbehövlig nystart. Kan inte helt lämna det gamla bakom mig när jag hela tiden vistas i samma rum, under samma tak.
Det känns så jävla bra att äntligen få komma härifrån och på riktigt lämna det gamla bakom mig. Bakom oss.

IMG_2067.JPG

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s