Jag känner mig så jävla lyckligt lottad

Jag älskar den här lägenheten. Älskar allting med den. Lugnet den fyller mig med. Känslan av att bo i ett hem jag kan vara stolt över. Till och med trapphuset känns bättre än det förra. Fastän jag inte längre bor precis vid porten utan istället måste ta mig upp till tredje våningen känns det bättre och tryggare. Antagligen är det alla gamla minnen och erfarenheter på förra stället som gör att det känns så otryggt.
Oavsett är jag så jävla tacksam för att få bo här. I denna fina, stora lägenhet, tillsammans med min Sofia och våra fina hundar.

IMG_3072.JPGIMG_7113.JPG

Sovrummet på övervåningen är gigantiskt och börjar bli väldigt mysigt. Det är fortfarande ett stort kaos här hemma men ändå har vi hunnit bra mycket under dessa få dagar som gått. Att jag äntligen har plats för ett riktigt altare är fantastiskt och lika fantastiskt är det att varje morgon vakna och se ut genom fönstret.

IMG_2467.JPGIMG_2471.jpg

Mitt craft room på nedervåningen börjar också likna det lilla paradis jag drömt och fantisera om så länge. Det mesta är uppackat och det känns bra att äntligen ha tillgång till allt mitt garn igen.

IMG_5376.JPG

IMG_4992.JPG

Jag gillar det. Mer än jag kan beskriva. Och jag trivs bättre än vad jag någonsin vågat hoppas på. Och hundarna, de tycks lika nöjda de och jag älskar ljudet av deras tassar bakom mig när jag går uppför trappan.

IMG_2449.JPG

 

Själva flyttdagen var jobbig. Körde fullkomligt slut på mig själv och overklighetskänslorna var alldeles för starka. Hela tiden hade jag känslan av att allt bara var en dröm. Att jag snart skulle vakna upp i soffan i helveteshålet jag brukade bo i och inse att inget varit på riktigt.

På söndagen vaknade Sofia och jag strax innan åtta och vi var snabbt uppe på benen båda två. Att jag tar mig upp före tio en helgmorgon har inte hänt på flera år men vi ville båda komma igång med uppackandet.
Klockan tre var jag på match med mamma och pappa och såg ÖSK möta Djurgården.

IMG_8526.JPG

Hela tiden satt jag och smålog för mig själv. Oavsett vad som hände i matchen tycktes jag inte kunna sluta le för det känns så jävla bra nu. Det känns så jävla bra att äntligen vara här.

Jag har fortfarande svårt att förstå att det är sant. Att jag bor här. Att ingen ska komma och väcka mig och säga att ingenting var på riktigt. Overklighetskänslorna finns fortfarande där, precis som ångesten, men de har båda minskat i styrka och jag vet att det bara kommer bli bättre.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s