Jag förtjänar det här

Jag ringde upp mina föräldrar i tisdags eller onsdagskväll bara för att berätta att jag var lycklig. Hela dagen vandrade jag runt som i ett rus, sprudlande, skrattande, sjungande, dansande. Obehaget var minimalt och jag tänkte att det nog skulle göra dem gott att få höra mig uttrycka min lycka.

”Jag tror aldrig jag hört dig säga det,” sade mamma och kanske är det så. Självfallet har jag haft perioder som varit bra, men jag kan inte minnas att jag någonsin mått så bra som jag gör just nu.

Om jag vetat vilket lyft det skulle bli för mitt psyke att lämna gamla lägenheten då skulle jag ha sagt till läkarna att skriva ut det på recept. Att vistas, nästan alla dygnets timmar, på en plats som dels är risig och ständigt i kaos och där jag dels har alldeles för många, fruktansvärda och jobbiga och vidriga minnen, – det är klart som fan att det påverkar psyket negativt! Att nu få spendera min tid i ett hem som är fint och luftigt och vackert, i ett hem jag verkligen trivs i, det är fan precis vad jag behövde. Och jag förtjänar det så jävla mycket!

För ett år sedan var jag fast i en djup depression. Sigrids död gjorde knappats depressionen något bättre och jag minns hur förtvivlad jag var för att jag inte kände minsta lilla positiva känsla gällande julen. Jag var fast i en depression och frågade mig själv varje dag varför jag fortsatte leva. Varför jag inte bara gav upp och lät mig själv finna den där ron jag tror kommer när en dör.

Men på något sätt (framför allt med hjälp av Sofia, mina föräldrar och hundarna) klarade jag av att ta mig vidare. En läkare på Karla skrev ut vitaminer och melatonin och Lergigan och i januari hoppade jag på LCHF. Och sakta började det vända för mig.

Det här året, 2018, har helat mig. Jag minns att jag sommaren 2010 sade att det var sommaren jag började leva istället för att överleva, men det är först nu, åtta år senare, som jag börjat hitta rätt. Och Gudomen och världen tycks vara på min sida.

Jag är så glad. Och tacksam. Tacksam att jag får bo här, med Sofia som är den finaste människan jag vet, och våra hundar som är både fantastiska och fullständigt hopplösa. Jag är tacksam att jag äntligen får säga till mina föräldrar att jag mår bra, att det känns som att jag kommit ut på andra sidan. Tacksam att jag börjar känna mig trygg i mig själv och också känner stolthet över vad jag tagit mig igenom och stolthet över den jag är idag. Tacksam att Lahti har flyttat närmre så det är lättare att träffa henne och tacksam att jag får leva.

Nu, när jag är stark och orkar, då lägger jag i en högre växel. Utmanar mig själv mer och är mer aktiv. Att jag orkar och kan ta hand om mitt hem, det är en lyx. När Sofia kommer hem från jobbet och jag säger att jag städat badrummet och toaletten, som exempel, det är en lyx.

Och jag tar tillvara på varenda minut, passar på att bygga mig starkare inför nästa dipp, som jag vet kommer att komma men inte behöver bli lila djup om jag byggt upp mig själv tillräckligt innan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s