Det hände något stort

IMG_4403.JPG

Det hände något fantastiskt idag, men för att komma dit behöver jag börja litegrann från början.

Mina föräldrar har alltid varit överbeskyddande mot mig och med åren som gått och deras äggskalsdotter blivit trasigare och trasigare var det som att det där beskyddandet började ta väldigt stora proportioner. De har helt enkelt försökt skydda mig från allt som gjort ont, något som varit väldigt svårt eftersom en person med min problematik tycks bli skadad cirka femtusen gånger per dag.

När jag började DBT och de gick familjeband påbörjades arbetet att klippa bort lite av den där överbeskyddande instinkten i dem. Och att det är svårt för dem, det kan nog alla förstå.

I torsdags var jag och handlade med mamma och pappa och efteråt brukar mamma hjälpa mig att bära alla kassar ned i källaren och fram till hissen. Men i torsdags hade jag bara två kassar och sade till mamma att jag kunde ta det själv och hennes första reaktion var nej. Hon var så pass envis i sitt nej att jag helt enkelt tog kassarna ifrån henne och väntade på att hon skulle gå.
Yes, det var obehagligt att gå i den där mörka källaren helt själv, men jag klarade det. Jag kände mig starkare än på länge (en effekt av att nu köra mer strikt LCHF igen).

idag kom pappa och hämtade mig innan matchen, som jag nämnde tidigare. När vi närmade oss deras lägenhet tog pappa upp telefonen för att ringa mamma så hon kunde komma ned och möta mig med hundarna och även denna gång sade jag ifrån.
Pappa är inte lika överbeskyddande som mamma, så han frågade bara om jag var helt säker och efter det var det klart.
Ja, det var jobbigt att kånka på en stor pappkasse, en väska och två halvvilda hundar. Och skulle jag ha mött någon i trappuppgången skulle ångesten åkt i luften. Men det kom ingen och jag tog mig fram utan problem.

Så, nu dags för det stora.

Pappa och jag drog iväg till matchen strax innan sex. Det var en massa minusgrader ute och medan jag bara frös om tårna var pappa riktigt frusen direkt.
I halvlek gick vi upp till översta raden så han skulle kunna stå upp istället för att sitta och frysa och när matchen var inne på sin femtiotredje minut sade jag till honom att han kunde gå.

Pappas reaktion var otrolig. Först tittade han på mig som om han undrade vad jag babblade om. När jag sedan sade att det var lugnt, att jag skulle klara det, var det som att hans ögon lös upp. Han såg så genuint glad ut och log stort och min pappa, som inte är en kramare, gav mig en kram och frågade ännu en gång om det verkligen var säkert att han kunde gå och efter att jag försäkrat honom att det skulle gå bra mumlade han fram något om att jag kunde ringa om det var något och sedan gick han sakta därifrån.

Det dumma med det hela, med att jag stannade kvar helt själv, är att storheten i det jag just åstadkom gjorde det svårt att fokusera under resten av matchen. Jag var så jävla glad att jag hela tiden insåg att jag inte alls hängde med i vad som hände på planen.

IMG_3107.jpg

Och såhär glad blir man efter en sådan seger. Ja, jag vet att jag ser gråtfärdig ut på ögonen men det är för att kylan förvandlar dem till torra monster. Jag är så väldigt stolt över mig själv just nu och glad för vad jag åstadkommit. Och detta kommer jag leva länge på.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s