Ibland blir det extremt

Jag har mått väldigt bra den senaste tiden. Januari som helhet har nog varit bättre än jag någonsin kunnat tro, men nu ligger jag här i sängen med en ångest som gör mig spyfärdig och har svårt att få mig själv lugn.

Det blev mycket på en gång. För det första ska jag på revy på fredag med Sofia, hennes mamma och syster. Revyn i sig, att vara där bland alla människor, gör mig inte jättenervös men att mamma och pappa ska ta hand om hundarna, och det hemma hos oss, känns jättejobbigt. Sofia har berättat för mig att Kiba brukar yla när jag lämnar dem. När mamma var hundvakt när jag var på fotboll med pappa hade han ylat igen. Och det gör mig såklart nervös. Jag är rädd att han ska bli hysterisk och båda hundarna ska skälla utan stopp och – här blir allt ett enda kaos, som kort går ut på att vi blir hemlösa. Katastroftankarna är enorma.

För det andra råkade jag radera Sofias simsfamilj som hon spelat med i kanske en vecka. Hon är inte det minsta sur, har till och med börjat på en ny, men jag mår piss. Känner mig så jävla taskig.

För det tredje strular adlibris och jag är rädd att en postnisse ska ringa på dörren.

Och för det fjärde – Kiba. Han är så rädd. I några dagar nu har han velat fly in i badrummet för att gömma sig under badkaret, på samma sätt som han alltid gjort när det åskat och vid nyår. I eftermiddags smet han upp till övervåningen när jag inte märkte det. Eftersom han kissat i sängen några gånger har vi ställt för en grind överst i trappan och tidigare idag försökte han ta sig igenom den.

Så i eftermiddags hörde jag att det lät konstigt. Trodde det var någon granne och fortsatte spela. Men det fortsatte och jag insåg att Kiba inte låg i soffan och fick en känsla av att jag borde kolla efter.

Och visst fan, han var högst upp i trappan, fast mellan spjälorna till räcket. Frambenen på ena sidan och kroppen fast i ett hårt grepp mellan spjälorna.

Jag blev skiträdd även om jag tycker att jag höll mig lugn. Förstod inte hur jag skulle få loss honom för han satt så jävla hårt men efter lite pillande med frambenen lyckades jag tillslut dra ut honom.

Jag vet inte om jag inbillar mig, men det känns som att han är mer rädd nu. Vilket inte vore konstigt. Situationen blev säkert traumatisk för honom.

Jag är bara så rädd att det ska vara något allvarligt fel. Något fel som jag och Sofia är blinda inför och när jag ör orolig för någon av hundarna blir jag lätt hysterisk. Vill få en akuttid hos en veterinär och undersöka allt som går att undersöka. Får svårt att andas och tänka logiskt och rädslan tar över.

Men jag vet ju att om det här fortsätter kommer vi kontakta veterinären. Igen. Jag hatar bara att inte veta. Han tycks ljudkänslig som aldrig förr och blir rädd av minsta lilla.

Min älskade plutt. Jag vill bara att han, och Kami, ska få må bra och vara smärtfria.

Ska försöka sova nu. Sådana här intensiva känslosvall brukar minska i styrka efter en natts sömn och då brukar jag kunna tänka klart igen. Det svåra nu blir att slappna av och somna. Bara det är avklarat kommer jag vara starkare igen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s