Match med lillkillen och Sofia

I lördags var jag på match med Sofia och Vincent. Att Vincent skulle sitta med oss var en bonus jag fick reda på bara några timmar innan och det är en underdrift att säga att jag blev glad.

Själva matchen blev det dock inte särskilt mycket fokus på. Från början var Vincent intresserad. Han satt mellan Sofia och mig och ropade glatt Rogic! Rogic! Rogic!
När han inte såg Rogic från sin plats frågade han oss var han var och efter en stund började han även fråga efter Omoh, som han kallade Omis (seriöst, går det att vara sötare?) Så Rogic, Omis och Oscis var tydligt hans favoriter.

Kenny var nere vid plan och tog bilder och varje gång Vincent fick syn på honom sken han upp och tjöt glatt Pappis! Där är min pappis!
Och stoltheten i hans röst när han sade att pappa filmade ÖSK ❤

ÖSK mötte Degerfors i en träningsmatch och när en degerforsare gjorde någonting som Vincent inte gillade började han bua och inte fan slutade han. Bu bu bu bu bu. Om och om igen så gubben framför vände sig om för att ta reda på vad ljudet kom ifrån. ”Jag buade åt det röda laget,” var Vincent snabb att säga och slutade sedan. För denna gång 😉

Men att sitta en hel match var nog lite för mycket för honom. När vi köpte popcorn i halvlek retades han med Sofia och försökte göra det omöjligt för henne att ta några och som från ingenstans började han glo på någon raden bakom oss och han slutade inte! Jag kände sakta paniken komma krypande för han vägrade att lyssna på oss när vi sade åt honom att sluta och stundvis kände jag för att ta honom i handen och gå.

Mamma och pappa var hundvakt ❤

Men överlag var det väldigt roligt. Vincent med alla roliga kommentarer och frågor och jag kände mig stolt när jag satt där med min fotbollsgalne lille brorson.
”Blev det gult kort?” Hoppfull Vincent.
”Nej.”
”Rött då?”
”Nej, inte det heller.”
Detta upprepades så fort någon från Degerfors tycktes komma för nära en ÖSK-spelare och lika besviken blev han varenda gång. Självfallet missade han de gånger någon faktiskt fick gult kort 😉

Vid ett tillfälle berättade han för mig om när han gjorde mål.
”Då ska jag kalla dig Cavani,” svarade jag stolt.
”Jag är ingen CABANI! Jag är DRAGON!”

Och alla gånger han tyckte att domaren hade fel. Han lät som en miniversion av sin farfar när han frustrerat morrade att det var frispark och irriterad som sjutton när han ansåg att det var inkast (tilläggas bör att jag är långt ifrån fullärd när det kommer till fotboll, så jag höll mest bara med honom).

Hur som. Det var riktigt fint att äntligen gå på en match med lillkillen men jag är glad att det bara var en träningsmatch eftersom det var allt annat än lätt att hänga med i vad som hände på planen samtidigt som Vincent ville ha vår fulla uppmärksamhet 😉 Nu längtar jag tills jag får se honom spela ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s