Strålande sol och strålande inre

Morgonmys i mattes knä

Jag ska alldeles strax börja skriva men först behöver jag skriva av mig i bloggen.

Har precis varit ute med djuren. Som vanligt hade jag svårt att komma upp imorse och vaknade inte förrän strax innan tio. Fastän jag mår bra sover jag alldeles för länge på morgonen men jag tänker att det är okej. Så länge de långa sovmorgnarna inte får mig att må dåligt får det vara okej. Det skadar ingen. Kiba och Kami sover på, precis som jag, och jag missar aldrig förmiddagspromenaden vid elva.

Innan vi skulle ut idag låg Kami i mitt knä med ansiktet vänt mot solen. Jag småbävar lite inför sommaren. När solen skiner blir det stekande hett här inne, redan nu. Om det är såhär varmt i februari, hur kommer det då vara i juli? Å andra sidan kan jag alltid gå upp, eller in i mitt craftroom, där solen inte ligger på på samma sätt. Men nu, nu njuter jag ändå. Sol och värme och kvittrande fåglar.

I måndags insåg jag att jag inte har någon vår/höstjacka och insåg att jag skulle behöva ta mig iväg till Myrorna och försöka hitta något jag skulle ha råd med. Av en slump tog jag upp det med pappa, som sade att han hade en han aldrig använder och som han kunde ta med till mig.
Igår fick jag jackan efter vi varit och veckohandlat och när jag kom in provade jag den och hoppades att den inte skulle vara för liten.
Jackan sitter fan perfekt! Jag får plats med tjocktröja under om det behövs och jackan är snygg. Vilken jävla lyx. Lägger hellre de pengar jag har på garn eller böcker eller pennor.

Det var skönt att komma ut. Hundarna njuter lika mycket som mig och vi tog en långsam promenad runt parken.
Idag jobbar Sofia till sju och sådana dagar är alltid mer ansträngande. Idag ser jag ändå fram emot det litegrann. Jag kan spendera så väldigt många timmar med att skriva. Ska försöka ta en längre promenad på eftermiddagen och aktivera hundarna med lite godissök så de är trötta och nöjda när jag kommer in igen. Ge mig själv de bästa förutsättningarna för att kunna skriva.

Grejen med tiden efter eftermiddagspromenaden är att hundarna (framför allt Kami) inte kopplar av lika lätt. De vet med sig att Sofia brukar komma hem efter andra promenaden och skäller mer. Här finns inte så mycket att skälla på. Portdörren hörs inte längre från lägenheten och för det mesta är det dödstyst i trappuppgången. Med andra ord blir det inte alls lika mycket skäll som tidigare.
Men jag har ändå svårt att koppla av. Blir angstig och panikig när de skäller, rädd för att grannarna ska bli arga av oljudet. Jag vet att jag förstorar det hela i mitt huvud. Hundar skäller och det är helt okej. Grannarna är ju knappast knäpptysta själva och barn är högljudda. Det finns inget som säger att andras ljud är okej medan det som kommer från mig, eller snarare hundarna, inte är det. Men det är samma gamla visa som vanligt. Jag som är rädd för att få skäll.

Jag är ändå medveten om det och det är ett viktigt första steg. Först när jag är medveten om problemet kan jag börja jobba med det. Och jag kan tänka mer logiskt än känsloinriktat.

Nåväl, nu har jag inte tid med det här längre. Boken kallar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s