Det är fascinerande

Såhär brukar det se ut när jag skriver

Det är på riktigt redan söndag. Swoosh, så var ännu en vecka förbi och jag fattar fortfarande inte hur det kan gå så förbannat fort.

Har skrivit väldigt mycket under veckan som gått. 86.059 ord är skrivna på bok nummer två (kallar den kort och gott Amanda. Den första gav jag det vackra namnet Det där). Har bara ett par kapitel kvar, sedan är det dags, även för den, att ta sig några månaders tupplur innan bearbetningen börjar. Tycker det är alldeles för tidigt att uppta arbetet med Det där och kommer därför skriva en tredje. Orden fortsätter spruta ur mig och mitt liv har aldrig känts så fullkomligt tidigare så jag tänker fortsätta. Njuta så länge det går.

Vi fick besök igår. Lahti och Frida kom hit för att käka och se på Mellon. Inte för att jag hängde med mycket i det som pågick på teven. Har svårt att fokusera på människor och teve samtidigt och det var såklart viktigare att vara deltagande där än att be alla knipa käft så jag kunde hänga med i musiken men ändå var alldeles för kass för att få min uppmärksamhet.

Det var andra gången jag träffade Frida, och jag och nya människor är ingen stor hit. Ändå kändes det mycket lättare än första gången vi sågs och det är någonting med hennes aura som gör det lättare för mig att bara vara mig själv. Jag känner inte att jag måste förställa mig och tänka igenom allting sjuttio miljoner gånger innan jag yttrar orden högt.

Ett bevis för det fick jag när jag lade mig i sängen för att sova. Efter att ha varit social med personer som inte är Sofia eller mina föräldrar eller Lahti, brukar jag älta vad jag sagt, hur jag betett mig, vad jag gjort. Och det är förbannat dränerande och ångestframkallande.
Istället kunde jag slappna av och planera lite inför nästa bok jag ska skriva (kallar den för Kollektivet) och somnade lugnt efter en stund.

Idag är jag trött dock men inte alls så utslagen som jag skulle ha kunnat vara. Sofia och jag ska laga mat för den kommande veckan och senare spelar United mot Arsenal (ännu en plus till Frida är att jag äntligen har någon jag kan prata om United med utan att bli lite halvt idiotförklarad. Farsan avskyr dem, kanske till och med mer än vad jag av någon anledning avskyr Chelsea).
Och ikväll är det Farmen.

Jag mår fortsatt bra. Det var lite fascinerande, igår, att inse vilken skillnad det är på mig att umgås med andra när jag mår bra. Jag orkar anstränga mig mycket mer, på ett helt annat sätt, och jag är så mycket mer närvarande.

Den kommande veckan tänker jag fortsätta på samma bana. Skriva. Skulle behöva ta mig tid att skriva brev, ligger så jävla långt efter, men så fort Sofia inte är hemma blir det där suget överväldigande.
Men det är okej. Mer än okej. Fantastiskt. För två år sedan såg jag ingen mening med livet. Jag var fast i ännu en av raden av djupa depressioner. Förstod inte hur jag skulle orka överleva.
Och idag mår jag bättre än någonsin. Det är fantastiskt hur livet kan förändras.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s