Krävande veckor

De senaste veckorna har varit jobbiga. Jobbiga som fan faktiskt. Men också lite fina. Allt började med en vedervärdig huvudvärk som gjorde det omöjligt för mig att göra annat än ligga i soffan och längta efter bättre tider. Så fort jag gjorde något, rörde mig det minsta, började det värka som fan.

Och att inte kunna skriva gjorde mig galen. När rutiner bryts blir jag ångestfylld och rastlös och det mesta känns overkligt.

På fredagen samma vecka blev Sofia sjuk. Sjukare än hon någonsin varit under de tio år vi varit tillsammans och som alltid när hon är sjuk får jag en jävla massa overklighetskänslor. Det är otroligt frustrerande. Istället för att vara omhändertagande blir jag ett vrak. Och att behöva ta en massa extra promenader gjorde mig utmattad.

På måndagen gick jag på match med mamma och ÖSK förlorade, vilket påverkade mig alldeles för mycket.

Och sedan blev jag sjuk.

Det är nästan skrattretande. Mitt immunförsvar är helt åt helvete och dessutom hör jag till den skaran som blir jättehängig av minsta lilla. Pappa är sådan som kan jobba sig igenom allt. Lite feber hindrar inte honom från att fortsätta vara aktiv. Och jag är hans totala motsats.
Det har gått två veckor nu och jag är fortfarande inte helt återställd, även om det börjar närma sig.

I fredags spelade ÖSK hemma mot AIK och det tänkte jag inte missa. Gick dit med Sofia och de mer än 11.000 personerna i publiken visade sig bli överväldigande för mig. Förvånat insåg jag i första halvlek att jag dissocierade. Något jag inte gjort på väldigt, väldigt länge. Jag minns inte ens när jag senast gjorde det.
Jag försökte ta mig ur det. Sade till mig själv att hålla fokus på Almebäck på planen, valde ut en spelare för att jag tänkte att det skulle vara lättare än att fokusera på hela matchen.
Men det gick inte. Jag var helt enkelt inte med.

ÖSK vann med 2-1, och nu i efterhand är jag överlycklig, men där och då var jag för fast i dissociationen för att kunna känna någonting. Jag ville helst bara lägga mig och sova.

På lördagen tvingade jag mig själv att gå ut en stund, med Sofia och hundarna. Eftersom båda varit sjuka och allmänt slutkörda har vi levt på kolhydratrik mat de senaste veckorna (vilket gör mig trött och trög och huvudet värker) och vi satt i gräset en stund innan vi beställde pizza och gick hem igen.

Vi fixade också till balkongen. Hönsnät för att hindra hundarna från att hoppa ut (vilket är ganska icke troligt, men vi är nojjiga hundägare och det känns bäst med nät), och vi har även lagt ut trätrallen från förra ägaren och det var som att lägga ett enormt pussel.

På söndagen kom Lahti hit och det var fantastiskt att få träffa henne. Hon är ju en av få personer jag kan träffa utan att energin dras ur mig.
Ett bra tag satt vi i rad i soffan och spelade samma beroendeframkallande mobilspel samtidigt som vi pratade. Det är liksom så enkelt. Okrävande. Underbart.

Igår lyckades jag städa mitt craftroom och mamma och jag drog till Rusta och köpte lite saker till balkongen och det börjar kännas trivsamt där ute. Jag har svårt att acceptera det där nätet dock. Balkongen skulle vara så mycket finare utan det, men det är värt det. Nu kan vi låta balkongdörren stå öppen även om vi själva inte är i närheten. Och det är värt massor.

Idag är huvudvärken värre igen, men jag har tagit en ipren och hoppas att det kommer lätta, för planen är att jag idag äntligen ska börja jobba med boken igen. Som jag längtat! Jag vill bara att allt ska återgå till det normala. Ha en vardag som rullar på igen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s