Introvert skulle jag vara oavsett

Idag förvånade jag mig själv.

Jag hade precis kommit ut med hundarna och lät dem nosa i parken när M från Karla kom cyklandes med en annan person. Hon såg inte mig och jag, som vanligtvis gör allt jag kan för att inte bli igenkänd, ropade hennes namn och vinkade.
Och jag är ganska säker på att hon blev lika förvånad som jag.

Efteråt fick jag såklart ångest. Analyserade hur min röst låtit när jag ropat hennes namn och gick även igenom mitt sätt att vinka. Helt sinnes.

Men det är så jag funkar. Jag vet det. Minsta lilla sociala ”utsvävning” och ångesten kommer med en smäll.

När jag fortsatte gå frågade jag mig själv varför jag ropat på henne. Alltid annars när jag får syn på människor jag är bekant med gör jag allt i min makt för att den personen inte ska se mig just för att det är så förbannat vedervärdigt med sociala interaktioner.
Men med M så ville jag hälsa. Jag blev glad av att se henne och hann inte ens stoppa mig själv innan jag ropat hennes namn.

Ett bra tag har jag funderat på att kontakta terapeut K från DBT. Jag vet att hon vill att jag ska höra av mig ibland och berätta hur det är. Det är något vi pratade om innan jag slutade i boostern.

Innan DBT var slut minns jag att vi satt och pratade om att jag ville hitta på någon aktivitet som jag och pappa kunde ägna oss åt tillsammans. Mamma och jag är bättre på det där med att hitta på saker.
Jag sade till terapeut K att det enda jag kunde komma på var fotboll, men att jag inte hade minsta lilla intresse av det. Bara tanken på att se en match gjorde mig uttråkad.

Därför skulle det vara kul att skicka ett sms och berätta om hur galen jag blivit i fotboll. Att jag gått på matcher med både pappa, mamma och Sofia och att jag även skaffat årskort. Och att jag i vintras satt kvar en hel halvlek ensam och tittade.
För det är framsteg jag vet att hon skulle vilja höra om.

Men så fan heller. Jag klarar det inte. Det spelar ingen roll hur logisk jag försöker vara, obehaget blir för stort. Kanske kommer det bli lättare i framtiden. Det känns som att mycket börjar lossna för mig. Bli lättare. Precis som jag börjar bli bättre på att veta vad jag vill göra och vad jag inte vill göra, istället för att bara tvinga mig själv att göra saker antingen för att det är bra exponering eller för att det är vad som ”väntas” av mig.

Mamma ska till Vincents skola idag. Det är öppet hus och kommer bland annat finnas en hoppborg där och när jag talade med pappa i telefon tidigare idag frågade han mig om jag inte var lite avundsjuk.

Och nej, det är jag inte. Inte ett dugg. Kanske om det bara hade varit Vincent och jag där men tanken på att vara omgiven av massa skrikande barn är inte lockande alls. Jag vet att det hade varit ett bra exponeringstillfälle, men vad som är viktigare är att det inte är någonting jag vill.

Jag behöver inte exponera mig för sådana situationer. Jag ska aldrig ha barn själv och behöver därför inte utsätta mig för situationer överfyllda av ungar. Dessutom gjorde jag ju det när det var cup och Vincents lag spelade fotboll.

Det känns bra och stärkande att jag börjar lära mig ta vettiga beslut. Att jag lär känna mig själv och inte längre ser alla mina ”negativa” drag som någonting sjukt eller stört. Jag är helt enkelt förbannat introvert och det har ingenting med min sociala ångest att göra. Introvert skulle jag vara oavsett om jag utvecklat mina problem eller inte.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s