De senaste dagarna har inte varit så jättekul. I fredags pajade bilen och fastän det inte är ett stort fel, och trots att det inte kommer kosta alltför mycket att åtgärda, har jag hanterat det skitdåligt. Nej förresten, det är fel. Jag har inte hanterat det dåligt, men mina känslor har betett sig som jag skulle kunna föreställa mig att de skulle ha gjort för fem år sedan. Jag har tagit det skithårt och haft en stark känsla av instängdhet. Det har känts lite som att allt det här med Sofias körkort bara varit en dröm. Att jag – vi – nu är tillbaka till hur det brukade vara. Löjligt som fan och jag vet att jag inte borde invalidera mig själv såhär, men ibland förtjänar jag det nästan 😛
Innan bilen hann paja åkte Sofia, jag och hundarna till Oset för en mysig fredagspromenad. En fin belöning efter att vi dammsugit och skurat golven hemma.
Och tur var väl det att vi hann med promenaden innan Pernille bestämde sig för att strejka för annars skulle jag säkert ha tagit det här ännu sämre.
Hur som helst ska bilen lämnas in idag och hämtas imorgon. Med andra ord borde jag kunna pusta ut. Snart är hon redo för turer ut i friheten igen. Och jag behöver tackolov inte börja veckohandla med mina föräldrar igen!
