Exponering, Färdigheter, Känslopåslag, Kiba och Kami, Mentala sårbarheter, Schizotypal PS, Social ångest, Svårigheter, Vardagligt

Det ska inte vara såhär

En bild, tagen av Sofias pappa, som jag klarar av att lägga upp just för att jag är så dold och gömd bakom solbrillor och vinterkläder

Jag är ett vrak. Ett självförintande vrak till människa som gör det så jävla svårt för mig själv. Svårt och oerhört utmattande.

Jag mådde bra efter skogspromenaden i helgen. Det kändes som att jag lyckats få liv i mig själv och effekten av det visade sig tydligt igår, då jag var produktiv. Ovanligt produktiv för att vara en helgdag.
Och just därför blev det väl ännu mer av en chock än vad det annars skulle vara, att jag reagerade så starkt på att gå ut.

Hur ska jag förklara? Det är vår. De där dagarna när en går från vinterkläder till vårkläder och likaså vårkläder till sommarkläder är alltid lite svåra för mig. Ofta stirrar jag ut på andra människor för att se hur de är klädda, för att på så sätt inte känna mig som ett klappmongo om jag kom ut klädd helt annorlunda. Och att ta av mig plagg, oavsett hur väl klädd jag är under, får mig att känna mig naken.
Herregud. Allting är egentligen så fånigt och ändå är det så svårt.

Under förmiddagspromenaden tvingade jag mig själv om och om igen att vara mindful. Vad ser jag för vårtecken? Vad luktar det? Vad hör jag? Mindfulness blandat med en fruktansvärt nedvärderande talare i mitt huvud (Jag vill inte säga röst, eftersom det vore jävligt missvisande. Nej, jag hörde inga röster, och tur är väl det). Det är som att mitt inre jag gör sitt allra bästa för att fullständigt förinta mig. Mest går det ut på att jag helt enkelt måste dölja mig och visst går det an när där är kallt och jag kan gömma mig i min stora, svarta vinterkappa. Men nu, när det är för varmt för bylsiga vinterkläder…

På något sätt lyckades jag få mig själv att gå lite längre på eftermiddagen och jag försökte tala lugnande till mig själv precis som jag var uppmärksam på vad jag per automatik sade till mig själv för att på så vis kunna bryta de tankarna. Dessa automatiska tankar som blivit en sanning i min skalle.
Såhär i efterhand, när jag sitter inne på mitt rum med omvärlden som ett avlägset brus i bakgrunden, har jag svårt att förstå vad som verkligen hände där ute. Fastän jag nyss var mitt i det är det så ofattbart, så svårt att förstå. Hur jag kan bli så pass knäckt utan att någonting egentligen händer. Fast det är fel. Det händer visst saker, inne i min skalle, och jävligt mycket saker.
Jag vet inte under hur lång tid det här har pågått för jag har helt enkelt inte varit uppmärksam. Jag vet att förra sommaren var jobbig. Hur jag skämdes över att vara klädd i sommarkläder. Jag ville inte att någon skulle se minsta lilla av min kropp.

Men sedan då? Hur länge har jag låtit dessa automatiska tankar diktera min verklighet? Det är som att jag intalat mig själv att jag är för ful för att få vistas bland andra människor. Att någon som ser ut som jag borde hållas undangömd för omvärldens trevnad. Jag har fastnat i ett ytligt ältande som jag skäms för att erkänna, eftersom jag hatar att vara ytlig. Såhär jävla fixerad vid mitt yttre. Som en osäker tonåring. Jag är för gammal för att bete mig såhär och ändå är det precis vad jag gör.

Jag vet inte. Det är svårt att greppa mina egna tankar. Det går så fort, och har så stark påverkan, och jag antar att den här extra isoleringen som Corona innebär inte är bra för mig. Tidigare exponerades jag genom att gå på matcher, som ett exempel. Jag har länge levt väldigt isolerat i jämförelse med vad jag antar är normen, men med Corona har det blivit ännu mer, och jag tror att min rädsla för andra människor faktiskt är större än vad den nog någonsin varit, för jag har inte mycket kontakt med andra människor. Jag veckohandlar ju inte ens längre, sedan Sofia skaffade sitt körkort, och det klart att de påverkar mig. Tydligen betydligt mer än vad jag själv insett. Förutom Sofia träffar jag ytterst sällan andra människor.

Jag fattar ju att det inte är bra och nu är det dags för mig att komma på en plan för hur jag ska hantera det här. Nu när jag äntligen börjar förstå vad som är fel, det är ju först då jag kan börjar göra någonting åt det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s