Färdigheter, Kreativitet, Mentala sårbarheter, Ritat/målat, Svårigheter, Vardagligt

Att hela tiden krascha

Jag försöker, tänker jag. Försöker förmå mig själv att må bättre. Kanske är det i sig ett problem. Att fokusera på att försöka må bättre istället för att gå in i mig själv för att försöka ta reda på vad jag skulle må bra av att göra.

Passiv är jag också. Passiv på ett produktivt sätt, vilket innebär att jag spenderar alldeles för många timmar varje dag vid mitt skrivbord, där jag ritar blommor och lyssnar på poddar om mord. Jag är helt fast och även om sysslan i sig är en positiv syssla, så är all tid jag lägger på det, och bara det, negativ. Jag vet av erfarenhet att jag mår som bäst de dagar jag gör lite olika grejer. Tar hand om lägenheten och läser och skriver brev och kluddar lite.
Det är bara så svårt att dra bort mig själv från ritandet och poddarna. Och det är typiskt mig att bli fast sådär. När det bara är en enda sak jag vill göra, eller tror mig vilja göra, och allt annat känns mer eller mindre omöjligt att ta sig an.

I flera dagar har jag planerat att återuppta bearbetningen av trean (den tredje boken jag skrivit klart ett första utkast av. Jag är just nu uppe i fem) men så fort jag tänkt ta fram datorn har jag på något sätt fått mig själv att tro att det är bättre att bara fortsätta rita. Att jag ens sitter vid datorn just nu är fan ett under i sig.

Så vad ska jag göra? Det är enkelt. Börja använda min bullet journal igen. Jag hade en fantastisk rutin innan jag blev utmattad och sedan sjuk. En stabil morgonrutin som bland annat bestod av både stretching och lite träning, och en ännu stabilare kvällsrutin. Varje dag gjorde jag sakerna som stod uppskrivna i min bujo och jag började må bättre och bättre. Men så kraschade jag och de där rutinerna är svåra som fan att återuppta.
Dessutom är jag rädd. Rädd att det ska vara för mycket för mig att göra alla de där sakerna jag gör när jag mår som bäst. När jag städar något varje dag, sköter matlagningen och sysselsätter mig sådant jag gillar. Tar längre promenader med hundarna. För varje gång jag uppnått det där ideala läget, den ideala vardagen, då har jag kraschat av utmattning. Varenda gång. Och det är klart som fan att det gör mig rädd.

Det är inte som att det är överdrivet mycket saker jag gör. Om det exempelvis är dammsugning som står på schemat så tar jag bara ena våningen, medan Sofia tar den andra. Jag är noga med att inte göra för långa to do-listor eftersom min energinivå ligger långt under vad jag skulle gissa är normen. Och ändå kraschar jag och allt börjar om från början.

Det är frustrerande. Framför allt att inte orka ta hand om lägenheten som jag vill. När den är städad och saker undanplockade, då mår jag som bäst. Det ger min hjärna och själ lugn och ro. På något sätt skulle jag behöva komma fram till var den där gränsen går. Komma fram till exakt hur mycket sysslor som är lagom för mig, och min energinivå, men det suger ju om jag ska bli tvungen att välja mellan att ta hand om lägenheten eller ta hand om mig själv, eftersom båda är viktiga saker.
Så det är väl bara att fortsätta hoppas att jag en dag ska lära mig så pass mycket om mig själv att jag lyckas undvika krascherna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s