Det förflutna, Exponering, Färdigheter, Karla, Mentala sårbarheter, Psyk, Schizotypal PS, Social ångest, Svårigheter

Läkarbesök avklarat

Drygt en timme innan läkartiden igår började jag bli nervös, men nervositeten var så svag att den knappt märktes.
Det påverkade mig inte ens speciellt mycket att ta mig in på Karla. Det jobbigaste var nog när jag skulle anmäla mig i kassan, sådant gör mig alltid obekväm, men även det gick bra och jag betalade själv med kort.

Blodproverna jag tog i torsdags kom tillbaka bra, fastän jag ätit så mycket skit under sommaren. Men så länge jag fortsätter hålla mig från socker (har nu varit sockerfri i två år och nio månader!) verkar kroppen inte ta så mycket stryk av den andra skiten jag stoppar i mig.
Läkaren testade också mitt blodtryck och även det var helt okej och hjärtat bankar på som det ska. Så jag är nöjd.

För kanske två månader sedan var det en kväll som jag plötsligt började höra röster, något som förvånade mig mycket eftersom det är många år sedan jag hade problem med hörselhallucinationer. Rösterna var påträngande och jag hade svårt att somna, men sedan dess har jag inte hör dem igen och därför har jag inte oroat mig. Ändå bestämde jag mig för att ta upp det med läkaren och hon hade samma inställning som jag; så länge det inte händer oftare och blir mer påträngande behöver jag inte bry mig om det. Det är skönt som satan när en överläkare på psyk håller med mig i mina teorier 😉

Vi pratade också om det här med träning. Min kropp mår inte bra eftersom jag de senaste tjugo åren eller så spenderat större delen av mina dagar i soffan, sittandes eller liggandes, och vetskapen om att jag behöver börja träna har legat som ett ok över mig. Varje gång jag börjat har det alltid slutat med en krasch. Jag är värdelöst på att låta förändringar ta tid.
Men nu är iallafall tanken att jag ska träna cirka trettio minuter en dag i veckan. Inte mycket alls, men betydligt bättre än så som det är nu. Sedan när jag känner mig redo ska jag sakta öka upp till två gånger per vecka. Jag vet inte vad som är mitt mål. Om jag vill träna tre dagar per vecka eller fem, men jag tänker att det är något som får visa sig. Det viktiga just nu är att få till det iallafall en gång per vecka.
Jag ska också försöka snusa mindre, något jag börjat med nu. Har lagt undan tolv snus som jag planerar att klara mig på idag och sedan får jag se hur mycket jag kommer lyckas dra ned. Sluta helt tänker jag inte ens försöka med för jag vill inte, och jag vet sedan jag slutade med cigg och med benso och med socker att det inte är någon idé för mig att försöka sluta med något jag inte vill sluta med.

Trots att jag inte var så nervös igår är jag ändå väldigt trött idag. Behöver ge min hjärna en paus och det tänker jag göra genom att fixa med min Bullet Journal och lyssna på Haveristerna. Och kanske sova någon timme innan eftermiddagspromenaden.

Det förflutna, Färdigheter, Högtider, Karla, Psyk, Vardagligt, Wicca

Det är helt okej

Mitt väldigt kaotiska skrivbord

Sitter inne i mitt rum, lyssnar på Mansons senaste skiva och gör mitt allra bästa för att hålla mig chill. Klockan två ska jag vara på Karla och inför sådana möten behöver jag göra mitt allra bästa för att hålla mig lugn. Inte för att det är särskilt svårt idag. Eller numera för den delen. Förut, då innebar sådana här störningar i min inrutade vardag alltid kaos och ångest. Kaos som skulle få mitt skrivbord att verka välstädat i jämförelse.
Det är viktigt att jag påminner mig om det vid sådana här tillfällen då jag är lugn men bitter. Bitter för att jag inte får stanna hemma och följa mina rutiner. Fast jag är inte bara bitter. Jag ser faktiskt fram emot besöket.

Det är Mabon idag och planen var att vi (Sofia, jag och pälsmonstren) skulle åka till något naturreservat, promenera och äta omelettwraps. Jag var duktig nog igår och passade på att göra omelettwraps samtidigt som jag fixade middag. Men imorse fick Sofia meddelande från jobbet om att en arbetskamrat är sjuk och därför jobbar hon idag till stängning istället för att sluta vid fyra.

Det märktes så tydligt att Sofia hade dåligt samvete fastän jag sade att det är lugnt. Jag förstår det. Förut skulle jag gjort allt jag kunde för att övertyga henne om att jag inte var besviken och samtidigt brista lite inombords. Men idag är det okej. Jag är tacksam att jag har en flickvän som ställer upp för andra utan problem och Mabon blir inte sämre bara för att jag inte kommer ut i naturen. Dessutom är jag övertygad om att vi kommer ta igen det senare.

Så. Jag mår överlag bra. Att gå på läkarbesök kändes först som ett värdelöst sätt att spendera en del av Mabon, men egentligen, finns det något bättre sätt att fira en högtid på än att ta hand om sin hälsa? Knappast.

Familj, Högtider, Karla, Mentala sårbarheter, Psyk, Svårigheter, Vardagligt, Wicca

Morgonmonster

Norrby stenar

Morgnar har blivit min fiende. Under alldeles för många månader har jag haft svårt att ta mig upp och det är sällan jag vaknar innan medicinalarmet vid tio om vardagarna. Så istället för att ha en långsam och lugn morgon med gott om tid för att komma över det värsta monstersymptomen jag alltid uppvisar när jag är nyvaken, tvingas jag skynda mig göra mig i ordning och ta mig ut med hundarna.
Om morgnarna känns allting tungt. Det känns menlöst och hopplöst och allt jag vill är att sova vidare. Skörheten är för stark för att inte få mig ur fattning.

Och även denna morgon har varit lika jobbig fastän jag har haft en så fin helg. Jag förstår inte. Nu, när klockan snart är tolv, börjar det kännas lite bättre men jag vet att morgondagen med största sannolikhet kommer bli precis lika jobbig som denna. Och det tar som fan på krafterna.

I torsdags skulle jag iväg till vårdcentralen för de årliga blodproven och jag var lite orolig dagarna innan att jag inte skulle ta mig iväg.
Men det gick! Kvart i åtta mötte jag mamma och tillsammans tog vi oss till Karla och hela proceduren var över mycket snabbare än någon av oss räknat med.

Imorgon har jag tid hos överläkaren på Karla och jag är tacksam som fan att det mötet inte är förrän klockan två för tro mig, det är allt annat än kul att behöva handskas med monstret jag är om morgnarna. Jag förstår dock inte vart tiden tagit vägen. Det känns inte som att det redan gått ett år sedan mitt förra möte.

Förutom läkarmöte imorgon är det också Mabon/höstdagjämningen och planen är att Sofia, jag och hundarna ska ta bilen någonstans och gå runt i naturen och njuta dagen till ära och min tanke är att orka göra omelettwraps som vi kan ha med oss och äta. Och på tal om att njuta av naturen, hur fina är inte de här bilderna som Sofia tog när vi var ute och vandrade längs Svartån i lördags?

Jag har sagt det många gånger förut, och jag kommer säga det många gånger igen; hösten är min tid.

Familj, Färdigheter, Hjärta, Kiba och Kami, Mentala sårbarheter

Så länge jag inte kämpar emot kommer det snart vända

Ända sedan Sofia tog sitt körkort har jag drabbats av overklighetskänslor. Inte extrema, och inte heller konstanta, men de dyker upp nästan dagligen och slungar in mig i en bubbla av obehag. Det är inte oväntat. Tvärtom. Jag hade räknat med både ångest och stark overklighet när Sofia klarade sitt körkort och blev förvånad när det enda jag kände var glädje.
Men som sagt, lite kämpigt är det. Psyket är inte heller vant vid att lämna lägenhetens trygga väggar såhär ofta vilket gör mig trött och slutkörd.
Men allt det här är värt det. För jag älskar det. Livet har förändrats för både mig och Sofia och det till det bättre. Att spontant kunna ta en tripp till något naturreservat och vandra runt planlöst, det är… det ger livslust.
Min hjärna och min själ behöver bara vänja sig vid allt det nya. Jag behöver acceptera de negativa delarna och inte kämpa emot, precis så som jag redan gör. Fortsätter jag så kommer obehaget snart försvinna och energin att återvända.

I söndags åkte vi till Sörön naturreservat efter att jag letat upp det på nätet. Vi, eller främst jag kanske, ville åka iväg någonstans och gå en promenad i lugn och ro och Sörön verkade perfekt såhär års, då de flesta verkar besöka naturreservatet på våren.

Jag älskade det. Sofia… nja. Det var blåsigt som satan och hon tröttnade snabbt på att hålla sig och Kiba undan alla koblajjor som låg här och där.

Men jag njöt av tystnaden och de lugnande ljuden som bara finns i naturen. Tyvärr valde vi att vända tillbaka när vi fick syn på ett par kor en bit bort. Ingen av oss var sugna på att ta reda på hur hundarna skulle reagera på att stöta på så stora djur och dessutom vore det inte sjysst mot kossorna heller. Inte fan tänkte jag låta hundskall komma och störa deras lugna strövande.

Kiba somnade snabbt i baksätet när vi körde tillbaka mot Örebro och innan vi åkte hem stannade vi till vid Subway och köpte med mat. För i söndags var min sista skit-ätar-dag. Nu har jag äntligen börjat med LCHF igen och jag ser fram emot energin som kommer komma om någon vecka eller så. Tills dess ska jag bara chilla. Läsa och skriva brev och pussla. Lösa korsord. Sova. Ta det lugnt och njuta av hur kompetent jag blivit.

Familj, Hjärta, Kiba och Kami

Sommaren 2020 i bilder

Hur kan man vara annat än kär i en person som sover såhär?

Promenad i Hästhagen

Världens bästa läsfåtölj fick jag i tidig födelsedagspresent av mamma och pappa

Äntligen var det dags för fotboll igen!

Under den värsta värmevågen bäddade Kiba ned sig själv under den varmaste filten

Flickvän med körkort! Krävdes en selfie för att memorera dagen i ära

En tur till Hovsta för en promenad i en skog jag spenderat många timmar i under min uppväxt

Kami fick jobba lite i en tom lekpark

Vincent, när vi firade min födelsedag

Världens finaste Natta var där också och förgyllde min dag med sin närvaro ❤

En spontantripp till Nora och Kiba var mer än nöjd i Fridas famn

En bild fylld med glädje. Det går inte att se på Lahti utan att bli lycklig ❤

Med min bättre halva i Nora

Lyckliga hundar när vi besökte Sofias föräldrar i Karlskoga

Älskar den här bilden på Kiba och Sofia, att se hur de tittar på varandra, när vi gick runt i Vivallakullarna

Kiba fick vara med när vi firade Vincents 8-årsdag

En kram fylld av kärlek