En jävla kollaps

Det som inte fick hända, det hände. Jag trodde inte ens att det skulle kunna hända. Övertygad om att jag var mycket starkare än så. Att jag kommit längre.
Så på ett sätt är jag jävligt förvånad, men när jag tänker tillbaka till hur gårdagen var, innan revyn, då är det inte förvånande alls.

Jaja, kom till saken någon gång, tänker ni säkert, och jag ska. Problemet är att min hjärna lämnat mitt huvud och befinner sig någon annanstans. Troligtvis behövde den en semester efter gårdagen och jag har med andra ord väldigt svårt att tänka. Samla tankarna och få ihop de till ord och meningar andra kan förstå.

Under förmiddagspromenaden igår sköt ångesten i höjden. Jag kom in och bestämde mig genast för att ringa mamma. Ångesten låg på en nia och jag visste inte hur jag skulle få ned den.
Och mamma var lika fantastisk som mamma alltid är och efter vårat samtal var jag nere i en sexa. Det är fantastiskt. Mäktigt. Helt jävla underbart. Vad jag hade ångest över var lite olika saker, men framför allt ökade pulsen vid tanken på revyn.

Tillsammans med mamma bestämde jag att jag inte skulle bestämma om jag skulle med eller inte förrän Sofia kommit hem. Hon har alltid förmågan att få ned mig på jorden igen och jag tänkte att bara jag spelar Sims så jag på så sätt håller mig distraherad tills Sofia kommer, så kommer det gå bra. Och det gjorde det.

Trots allt valde jag att följa med. Gå emot känslan sade pappa till mig tidigare under dagen och jag tänkte att det nog var rätt. Men samtidigt, det måste finnas tillfällen, utan uppenbar fara, då en ändå inte borde gå emot känslan. Eller?
Hur som helst ville jag varken göra Sofia eller hennes mamma besviken och ångesten var hanterbar och därför valde jag att ändå följa med.

Vi snabbspolar lite nu. Bilresan dit är inte särskilt intressant och orkar heller inte gå in på detaljer om hur det var att komma in i lokalen och allt runt omkring.
Vi satte oss uppe på läktaren och jag valde platsen längst ut, just för att jag då trodde att det skulle bli någon form av lugn och ro för mig. Att jag därför inte skulle störas lika mycket av andra människor, jag hade ju ingen bredvid mig.

Hah! Så jävla fel.

Första numret inleddes och jag andades lugnt. Tänkte att det gick bra. Att jag skulle vara stolt över mig själv efteråt. Men så var det några tjejer snett framför som började skratta så.jävla.högt. Och snart nog stod någon uppe på läktaren och dansade och det skrattades och det skreks och människor sprang fram och tillbaka bakom mig och hela läktaren dunkade och alla intrycken gjorde det svårt att koppla av. Så mycket höga ljud och plötsliga och snabba rörelser, två saker jag alltid har svårt att hantera.

Men jag klarar det här. Det var jag säker på. Att jag inte skulle palla fanns inte i mitt huvud.
Det mesta är väldigt suddigt men jag minns att när ett nummer om fobier spelades där framme, och folk skrattade, och även jag själv gjorde det, då började någonting gå fel inom mig. Fobier är en sådan sak som människor överlag inte tar på allvar. De skämtar på om det och samtidigt sitter jag där, med fobier som är på dödligt allvar för mig, och ska bli road? Och jag skrattade ju för fan själv? Jag satt själv där och skrattade samtidigt som jag ville ställa mig upp och skrika att varför i helvete ska vi med fobier hela tiden ses som roande neurotiska fanskap? Hur, hur skulle folk reagera om vi bytte ut fobierna och människorna med fobierna, till, säg, cancersjuka. Inte en jävel skulle väl tycka att det är okej.
Dessutom. Skådespelarna som föreställde personerna med fobier, det kroppsspråk de hade, det är samma kroppsspråk jag så ofta har när jag kämpar som mest, ett kroppsspråk jag många gånger sett hos personer i DBT, personer som precis som jag kämpar för att överleva. Det var svårt att dra en linje där. En linje mellan det som utspelades på scenen och verkligheten. Människor skrattade, jag skrattade, och det var som att det var just jag som satte där uppe, med kroppen förvrängd av ångest och människor runtom som skrattade.

Och någonstans där hände det. Någonstans där började tårarna rinna.

Tackolov hade jag en tjock halsduk/wrap virad runt min hals som jag kunde dra upp över kinderna. Det stod människor bakom och bredvid och framför och jag försökte nästan maniskt stoppa gråten. Andas in genom näsan, djupt ned i magen, och ut genom munnen igen. Emellanåt gick det bra, men så fort jag lyckats lugna ned mig själv något så när, då kom den där jävla gråten igen. Jag kunde inte sluta.  

En man sjöng My way med Frank Sinatra och jag älskar den låten, framför allt Sid Vicious version, men av någon anledning fick det mig att gråta ännu mer.
Jag drog upp luvan på tröjan och gömde kinderna bakom halsduken och kände snoret kleta mellan min näsa och halsduken. Tänkte att jag var tvungen att få bort alla bevis på tårarna innan första akten var slut och ljuset skulle tändas. Paniken, den hotade hela tiden att bryta ut totalt.

Ännu värre blev det när Sofia fick se att jag grät. Så fort hon såg på mig blev gråten mer intensiv. Nästan hela första akten blev för mig en mardröm av ångest, panik, tårar, misslyckad djupandning och en känsla av att vara 16 år igen och tillbaka på festen för min moster där jag av panik lämnade firandet. Jag var tillbaka där och det var fruktansvärt.
Vad som hände på scenen vet jag inte mycket om. Bara små fragment. Resten är en kaotisk panik och en vilja att springa därifrån.

Så tändes ljuset. Detta fruktade tillfälle. Jag hade redan viskat till Sofia att jag skulle ta mig ut och ringa pappa men jag kunde inte resa mig upp förrän hon var med mig. Och hon talade med sin mamma. Skulle troligtvis förklara lite kort vad som hände.

Jag kunde inte sitta kvar och reste mig upp och där någonstans vet jag att jag försvann. På något sätt lyckades jag ta mig fram till trappan, nedför den, och sedan ut i luften och snön och den stora parkeringen och Sofia kom skyndande efter med min jacka.

Så fort pappa svarade blev gråten hysterisk igen. Hur många gånger tidigare har jag inte ringt honom, eller mamma, gråtandes, och bett dem komma och hämta mig? Rädda mig.
De skyndade sig iväg direkt och jag grät mot Sofias axel en stund och när hon gick in för att tala med sin mamma och syster och jag hade tystnaden runtom mig, då kunde jag tänka klart.

Jag visste att mamma och pappa med största sannolikhet fick en flashback från när jag bodde i Askersund och ringde dem vid flera tillfällen, självmordsbenägen och sönderskuren. Jag blev rädd att pappa skulle köra alldeles för snabbt i snöovädret och ringde upp honom igen för att säga att han skulle ta det lugnt. Att det inte var någon fara med mig.

För det var det ju inte. Jag var ute, det var tyst omkring mig, och jag visste att jag inte behövde gå in igen. Sofia stod ute i kylan med mig och väntade, och hon tröstade och betedde sig som en sjuk idiot för att få mig att le. Och det lyckades. Mellan skrattattackerna mildrades gråten och samtidigt kom den där förbannade skammen. Jag skämdes så jävla mycket. Att det här hände i en situation där hennes föräldrar var närvarande, det var fruktansvärt. Och jag skämdes också inför Sofia. Och där kom de där tankarna igen. Det där självföraktet som säger mig att jag inte förtjänar Sofia och att jag bara förstör hennes liv. Att jag inte är någonting annat än en böld.

I bilen på väg hem satt jag med en Kiba i knät och berättade små fragment från det som hänt. Orkade inte gröpa runt i min hjärna, men jag var ändå lugn. För några år sedan skulle något som detta lett till en fullständig kollaps. Igår kväll var jag orolig att detta skulle leda till en dipp, men idag tror jag inte det.

Skammen fortsatte vara överväldigande resten av kvällen och det var svårt att somna, men när jag vaknade imorse var jag helt ångestfri. Igår trodde jag att jag skulle vakna med en ångest likt den jag alltid vaknade med efter en fylla, men nepp. Dock är jag fullkomligt utslagen och nu på kvällen har jag svårt att komma till ro i mig själv. Men jag är ändå okej.

Jag har ingenting att skämmas över. Ja, jag fick panik men jag satt 
kvar och stod ut. Jag flög inte ut ur lokalen även om det var vad jag 
allra helst ville göra. Och framför allt är jag stolt över att jag varken 
ville supa mig full, fantisera om benso eller skära mig. Och jag försökte.
Jag gav mitt allt för att klara av att vara med, jag gillar ju att se 
revyerna på film, men att vara där med alla människor runtom,
det blir för mycket.

Jag har varit med där två gånger tidigare. Första gången var jag proppad av Stilnoct och tyckte att jag ägde världen. Andra gången var jag där med Sofia och mina föräldrar. De tre personer i världen jag är som allra tryggast med. Och igår, – redan innan vi åkte dit var jag sårbar som fan.

Så trots allt som hände är jag okej. Att påstå att jag mår bra vore en lögn, men okej, det är jag. Fortsatt nykter och inte ett enda sår på min kropp och det, det är en jävla seger!

Det hände något stort

IMG_4403.JPG

Det hände något fantastiskt idag, men för att komma dit behöver jag börja litegrann från början.

Mina föräldrar har alltid varit överbeskyddande mot mig och med åren som gått och deras äggskalsdotter blivit trasigare och trasigare var det som att det där beskyddandet började ta väldigt stora proportioner. De har helt enkelt försökt skydda mig från allt som gjort ont, något som varit väldigt svårt eftersom en person med min problematik tycks bli skadad cirka femtusen gånger per dag.

När jag började DBT och de gick familjeband påbörjades arbetet att klippa bort lite av den där överbeskyddande instinkten i dem. Och att det är svårt för dem, det kan nog alla förstå.

I torsdags var jag och handlade med mamma och pappa och efteråt brukar mamma hjälpa mig att bära alla kassar ned i källaren och fram till hissen. Men i torsdags hade jag bara två kassar och sade till mamma att jag kunde ta det själv och hennes första reaktion var nej. Hon var så pass envis i sitt nej att jag helt enkelt tog kassarna ifrån henne och väntade på att hon skulle gå.
Yes, det var obehagligt att gå i den där mörka källaren helt själv, men jag klarade det. Jag kände mig starkare än på länge (en effekt av att nu köra mer strikt LCHF igen).

idag kom pappa och hämtade mig innan matchen, som jag nämnde tidigare. När vi närmade oss deras lägenhet tog pappa upp telefonen för att ringa mamma så hon kunde komma ned och möta mig med hundarna och även denna gång sade jag ifrån.
Pappa är inte lika överbeskyddande som mamma, så han frågade bara om jag var helt säker och efter det var det klart.
Ja, det var jobbigt att kånka på en stor pappkasse, en väska och två halvvilda hundar. Och skulle jag ha mött någon i trappuppgången skulle ångesten åkt i luften. Men det kom ingen och jag tog mig fram utan problem.

Så, nu dags för det stora.

Pappa och jag drog iväg till matchen strax innan sex. Det var en massa minusgrader ute och medan jag bara frös om tårna var pappa riktigt frusen direkt.
I halvlek gick vi upp till översta raden så han skulle kunna stå upp istället för att sitta och frysa och när matchen var inne på sin femtiotredje minut sade jag till honom att han kunde gå.

Pappas reaktion var otrolig. Först tittade han på mig som om han undrade vad jag babblade om. När jag sedan sade att det var lugnt, att jag skulle klara det, var det som att hans ögon lös upp. Han såg så genuint glad ut och log stort och min pappa, som inte är en kramare, gav mig en kram och frågade ännu en gång om det verkligen var säkert att han kunde gå och efter att jag försäkrat honom att det skulle gå bra mumlade han fram något om att jag kunde ringa om det var något och sedan gick han sakta därifrån.

Det dumma med det hela, med att jag stannade kvar helt själv, är att storheten i det jag just åstadkom gjorde det svårt att fokusera under resten av matchen. Jag var så jävla glad att jag hela tiden insåg att jag inte alls hängde med i vad som hände på planen.

IMG_3107.jpg

Och såhär glad blir man efter en sådan seger. Ja, jag vet att jag ser gråtfärdig ut på ögonen men det är för att kylan förvandlar dem till torra monster. Jag är så väldigt stolt över mig själv just nu och glad för vad jag åstadkommit. Och detta kommer jag leva länge på.

Dessa fantastiska paradoxer

IMG_2688.JPG

Det är väldigt många paradoxer som existerar samtidigt i mitt liv just nu. Det var en sådan sak jag hade väldiga problem att både förstå och acceptera när jag började i DBT. Att något kan kännas både bra och dåligt kändes som en omöjlighet för mig.
Nu vet jag dock att paradoxer existerar och frodas inom oss alla. Att saker kan vara både och och det är just så det känns att bo här. I lägenheten.

Jag känner mig helt otroligt lycklig och samtidigt är det kämpigt som bara fan. Idag noterade jag en trigger jag inte haft förut. Sedan bovärden ringde på den där första veckan jag bodde här, och han kom hit i bil, får jag enorma påslag så fort jag hör en bil komma körandes. Och en sak är säker – allt som händer på utsidan hörs otroligt mycket bättre här uppe i luften än vad det gjorde nere på botten. 

Jag vet inte hur många gånger jag flög upp från soffan för att kolla om det var en ÖBO-bil och om den stannat utanför. För det mesta fanns ingen bil där alls, men så en stund innan Sofia kom hem var det just en sådan bil som stod parkerad här utanför och jag kände skräcken öka.
Försökte tala logiskt med mig själv. Varför skulle någon komma hit utan att säga till innan? Klart som fan att det inte kommer några snubbar för att jobba på saker i lägenheten när det inte är någonting som bestämts. Men som jag lärde mig för länge sedan – logik och rädsla hör liksom inte ihop. Bara för att något inte är logiskt betyder det inte att rädslan försvinner. 

IMG_2703.jpgIMG_2700.jpg

Nu på kvällen har jag för första gången verkligen använt mitt craftroom. Med Manson i hörlurarna och Kiba sovandes i mormors gamla fåtölj satt jag och pysslade med min bullet journal och det var fan så mycket roligare när alla saker jag behöver till det finns i min närhet, men uppradade i hyllor istället för slängda i högar framför och runtom mig. Och när jag var klar var det enkelt att ställa tillbaka allting på rätt plats igen.

Så jag mår överlag väldigt bra just nu. Imorse tog jag mig till och med upp i bra tid och drack mitt morgonkaffe redan vid halv nio. Nu har jag satt mig i fåtöljen uppe i hallen och ska snart ta och läsa. Sofia och jag tog en kvällspromenad med hundarna tillsammans och jag känner mig skönt lugn och avslappnad i både kroppen och huvudet. Ser fram emot att få lägga mig och sova i ett stort och tyst sovrum när jag tagit min kvällsmedicin och jag ser också fram emot att vakna upp imorgon. För nu börjar det mesta komma på rätt plats och det känns som att jag äntligen kan börja leva här hemma. Gör allt sånt där jag brukade göra innan jag flyttade men som jag inte haft ro nog att ägna mig åt här.

Skaffa positiva erfarenheter

Skaffa positiva erfarenheter står det i mina DBT-papper och det är precis vad jag gjorde igår. Självfallet efter Sofia slutat jobba (innan det satt jag som besatt och skrev sida efter sida i min Bullet Journal om DBT saker). Men ändå.

Vi yogade tillsammans. 30 minuter som både tog död på mig och gjorde mig gott och det var förbannat kul att göra det tillsammans med Sofia. Var inte säker på att hon skulle gilla det men det gjorde hon nog. Planen är att vi ska yoga tillsammans en gång i veckan och det är precis en sådan sak jag behöver 😊

Efter dusch och läsning tog vi en kvällspromenad med hundarna och njöt av det sköna vädret. Och jag kände äntligen ett lugn!

Mer positiva erfarenheter kommer jag skaffa mig på lördag då det blir grillning i Hästhagen på kvällen. Sofia och jag planerar att ta oss dit lite tidigare så vi kan ta en sväng i skogen med odjuren och jag längtar.

Just nu har jag dock fullt upp med att klara av de närmsta åtta timmarna i ensamhet. Det är jättejobbigt att vara ensam och jag kör slut på mig själv, men jag tar små små steg framåt. Igår lyckades jag bädda sängen för första gången på kanske någon månad och idag skulle jag behöva vattna blommorna.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra

IMG_0813.JPG

Det känns som att jag famlar runt i blindo och stapplande tar mig fram. Fram, men inte nödvändigtvis framåt. Varje dag har jag ångest och overklighetskänslor. Det ligger en tung filt mellan min hjärna och verkligheten. Det känns som att jag fallit av ett fartyg och skrikande och sprattlande ropar efter hjälp medan människorna där uppe varken hör eller ser.

Jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra. Jag kämpar och kämpar och kämpar men ingenting tycks hända. Inget förändras. Och inte blir det bättre av att blodproverna jag skulle ta imorgon måste ställas in. Denna gång för att det är för varmt att lämna hundarna i bilen. Fastän det inte är jag som ligger bakom det, att testerna måste skjutas på, känns det lik förbannat som det. En flashback till DBT och alla mina terapistörande beteenden.

Just nu är jag skör som fan och mina sedan länge läkta skärsår känns nygjorda. Som att den enklaste lilla stöt får kroppen att skrika av smärta och ångest. Vad mer kan jag göra än det jag redan gjort? Okej, jag vet att jag inte får ge upp. Att jag måste fortsätta kämpa. Det är bara så fruktansvärt jobbigt när det känns som att jag fötterna fastnat i stelnad cement. 

Jag ska googla runt. Googla runt tips gällandes dessa förbannade overklighetskänlor. Och jag ska ta fram min DBT-pärm och gå igenom den på nytt. Det är vad jag ska göra.

P.S. Jag har ändå en väldigt fin familj ❤