Negativa tankemönster är svåra att bryta

De senaste veckorna har varit fruktansvärt jobbiga. Flera gånger har jag tänkt att jag behöver blogga eller skriva dagbok för att få ur mig vad jag känner, men orken har inte funnits där. Kanske inte heller förmågan att förvandla tankar till nedskrivna ord.

Varningssignal efter varningssignal har avlöst varandra. Overklighetskänslor. Ångest. Nedstämdhet. Förlamande rädsla. Att inte kunna lita på mina sinnen. Ältande. Paranoia.

Varje morgon vaknade jag med en stark känsla av hopplöshet inför allt som skulle åstadkommas under dagen. Vad det var? En eller två promenader med hundarna och att fördriva tiden tills Sofia kom hem från jobbet. Inte så mycket att bli överväldigad av, men ändå blev jag det, och det var först i söndags det kändes lite lättare att komma upp.

Jag har inte haft viljan att göra någonting. Inte kunnat fokusera. För det mesta har jag stirrat mig blind på papper som jag kluddrat på. Försökt mig på olika zentangle-mönster i ett hopp om att bli så fast i mönstret att dagens minuter inte längre skulle kännas som timmar.

Ganska tidigt insåg jag att jag klandrade mig själv för att jag ännu en gång fallit. Jag sade till mig själv att jag inte ansträngde mig tillräckligt och även tankar om att jag gjort något för att förtjäna att må som jag gjorde dök upp. Sådana tankar hade jag ofta som tonåring och under första året i DBT. Jag var övertygad om att jag gjort något, i detta liv eller ett tidigare, för att förtjäna att må som jag mådde.
Självklander leder inte till någonting bra men att förändra tankar är svårt. Svårt som satan.

Jag har kämpat som fa-an för att må bättre. Kämpat istället för att acceptera och jag vet att det kommer ta tid att komma upp igen. Jag är trött och instabil, men sinnet är inte längre lika tungt och igår kunde jag till och med känna lite glädje.

Så det är på väg att vända nu och jag ska göra vad jag kan för att inte pressa på mig själv för mycket. Det får ta tid och jag är värd att ta hand om mig själv. Jag är inte till någon nytta vare sig för mig själv eller någon annan när jag vägrar ta hand om mig själv och hjälpa mig själv att må bättre igen.

Jag är fullt kapabel att ta hand om mina sårbarheter

De här hundarna, de är så välgörande för mitt psyke. Jag är precis hemkommen från vår förmiddagspromenad och eftersom jag varit väldigt trött den här veckan var jag extra noga med att vara mindful. Det är inte direkt svårt under den här årstiden när naturen är mer magisk än någonsin.

Kiba, den lilla tokstollen, fick mig att skratta. En stadsbuss stannade en bit framför oss och bland de som gick av var det två äldre kvinnor. Kiba satte sig och vägrade gå, ögonen konstant fästa på kvinnorna, och han vägrade gå vidare förrän de hade uppmärksammat honom. Han satt där och glodde och kvinnorna, som varit inne i ett samtal, fick syn på hans tittande ögon, skrattade och hälsade på honom.
Det är så typiskt honom att göra så, vilket är idiotiskt eftersom han tycker främlingar är läskiga. När okända brukar se honom i ögonen, och ännu mer när de talar till honom, morrar han och reser ragg.
Men inte denna gång. Han bara stirrade, dock med svansen nere, och så lyckades jag få honom med mig tillslut.

I måndags träffade jag överläkaren på Karla. Jag träffar henne en gång per år för en check up, och inför det var jag tvungen att ta massa blodprover, vilket jag gjorde med mamma förra veckan.
Testerna kom tillbaka fullt normala och det var skönt att kunna fokusera på de framsteg jag gör och även långsiktiga mål jag har.
Jag gillar henne. Hon är inte alls sådär stel och nedlåtande som psykläkare så ofta är. Dessutom frågade hon mig om ärren på kroppen. Pratade om det på ett lättsamt sätt som tar död på tabut kring självskadebeteende.
Hon är helt enkelt en fantastisk person, på helt rätt plats. Alla patienter som får träffa henne borde vara tacksamma.

Men nu är jag som sagt väldigt trött och har därför inte lyckats vara lika aktiv och produktiv som jag varit innan vilket faktiskt är bra. Jag behöver ju jobba på det, på att acceptera att jag inte alltid orkar.
Det är svårt och nu när det är fredag börjar jag tröttna. Jag får dåligt samvete för att jag inte orkar ta hand om tvätt och städning och att jag helst bara läser när Sofia är hemma. Men jag vet ju att det kommer vända, tids nog. Det enda jag kan göra är att stå ut och acceptera och egentligen borde jag vara glad, för jag mår trots allt rätt så bra. Och jag är kapabel att ta hand om mig själv och mina sårbarheter.

Deras validering är som en helande salva

Det går fort när det gäller mig. Det vet jag ju sedan gammalt, och att ens jämföra de så kallade humörsvängningarna jag har nu med hur det brukade vara, – alltså, nej, det går inte.

Förra veckan var en bra och fin vecka. Min mood-tracker i min Bullet Journal är väldigt lila vilket innebär att jag haft riktigt fina dagar. Och det fortsatte så. Lördag och Söndag. Jag mådde bra. Åkte ut till mormor och morfars grav med mamma i lördags, då det var exakt fem år sedan mormor dog. Och efter det besökte vi min moster och hennes man så jag kunde gå husesyn efter deras flytt.

Men så blev det söndag kväll och jag stod i duschen och plötsligt small det till. Små saker som människor sagt och som satt sig som små taggar i mitt inre utan att jag hunnit reflektera över det.

När jag var tonåring hade folk för vana att förklara för mig att det jag tyckte, det var fel. Det var föräldrar, släktingar, skolkamrater, vänner, lärare. Olika saker, men alltid med samma slutsats – jag tyckte fel.

Och det där sitter kvar i mig. När människor säger någonting till mig, som gör mig illa till mods, så håller jag käften. Jag önskar att jag kunde säga till, förklara vad som gjorde mig upprörd och varför, men det går inte. För jag är livrädd för ångesten som kommer efter. Ångesten som jag vet kommer efter.
För det känns fortfarande som att jag har fel att tycka och tänka som jag gör. När jag blir lite, lite sårbar, så försvagas min självkänsla och mitt självförtroende så extremt att jag inte klarar av att stå upp för mig själv.

Och det klart att en person som jag, som är otroligt känslig, reagerar på saker som sägs omkring mig. För i den vanliga världen, världen som inte består av Sofia och mina föräldrar, där har de inte den kunskap som de andra tre har gällande mig och sådana som mig. De har inte gått kortare DBT kurser för att förstå och de har heller inte fått diskutera sådant med mig. För att jag inte klarar det. För att jag, återigen, alltid känner att jag har fel. Och för att jag också känner mig krävande. Även det har med mitt förflutna att göra.

Så idag är jag sårbar och ledsen och vill inte alls ha med omvärlden att göra. ÖSK har match ikväll och tackolov är det bortamatch för jag vill verkligen inte lämna min sköna bubbla. Jag är alldeles för skör för det.

Vad jag ska göra för att ta hand om mig själv? Jobba med boken. Läsa. Sticka och se på serier. Skriva dagbok. Och det kanske viktigaste, och som jag är allra sämst på – jag ska tala. Berätta hur jag känner. Vad och varför jag reagerar som jag gör. Prata med Sofia och pappa och mamma och bli bemött med den där fantastiska valilderingen jag vet att de alla kommer bemöta mig med och som alltid fungerar som en helande salva mot en sönderskuren hud.

Det brister

Jag lyckas knappt hålla ihop mig själv.

I fredags spelade ÖSK hemma och jag klarade inte av att gå dit. Fastän det var fixat med både skjuts och hundvakt klarade jag inte av det.
Pappa fick tala mig igenom processen när jag skulle bestämma mig. Innan jag visste om jag skulle försöka tvinga mig själv eller inte. Fastän han var på jobbet och hade fullt med varor att leverera till kunder hade han tid att både lyssna och komma med råd. Att jag haft tur när det kommer till föräldrar, det är jag väl medveten om ❤

När jag väl bestämt att jag trots allt skulle stanna hemma blev det lite lättare att andas. Jag såg matchen på teve med Sofia, och drack alkoholfri öl, och matchen i sig visade sig vara en smärre katastrof. Ändå kändes det skit att inte vara där, på plats.

Lördagen var lättare men så igår blev det riktigt tufft igen och idag har jag svårt att hålla mig samman. Var nyss ute med hundarna och försökte vara mindful och andas djupt och tala lugnande till mig själv. Utan de färdigheterna skulle jag absolut ha mått sämre nu, men ändå… Det här måendet stressar sönder mig. Dels för att jag är så känslig att jag knappt klarar av människor som inte är Sofia, men främst för att hennes semester börjar om en vecka och jag vill inte pissa ned hennes ledighet med att må såhär.

Allting är obekvämt som fan. Testade massa kläder innan jag tillslut valde en mjuk tröja och tajts. Men BH:n håller på att göra mig galen. Den känns äcklig och jobbig mot huden men nästan lika obekvämt skulle det vara utan, med jobbiga bröst som sladdrar och slänger och svettas och tar plats.

Jag behöver distrahera mig och tänker testa att se på realityprogram och spela Simcity. Och andas.

Resten för jag lösa sedan.

Back to basics

Jag är otroligt sårbar just nu. Sårbarheterna har liksom staplats upp på varandra och jag känner igen varningssignalerna. De där som säger att om jag inte tar tag i det här nu så kommer jag tids nog krascha och det rejält. Att jag dissocierar och får overklighetskänslor är två röda, alarmerande varningssignaler som jag tidigare inte lyckats snappa upp.

Hur fan nu det är möjligt.

Jag känner mig omotiverad och allmänt nedstämd och det mesta känns jobbigt. Men jag har en plan och den är så pass simpel att jag helt enkelt ska ta det lugnt och tillåta mig själv att göra sådant jag mår bra av. Och bygga kompetens.

Jag har tagit fram ett nytt pussel som jag påbörjat. Att pussla och lyssna på ljudbok är fantastiskt. Att lyssna på ljudbok och sticka är lika fantastiskt det. Att sticka och glo på tv-serier. Att lyssna på James Arthur och skriva brev. Ha läskoma i sängen. Ta långa bubbelbad med badrumsfönstret öppet. Bara ligga i soffan och spela olika mobilspel och prata med Sofia. Lösa korsord.

Sådant. Dessutom behöver jag jobba med sömnen och maten. Kämpa lite extra för att varken sova mer eller mindre än 8,9 timmar per natt och tänka till lite extra när det kommer till maten. Just nu känner jag mig konstant hungrig och kan inte sluta tänka på kolhydratrika saker att äta och det känns lite hopplöst. Som att jag aldrig kommer igång ordentligt igen med LCHF. Men idag ska jag veckohandla och jag tänker köpa hem massa ost och ölkorv och sådant jag hade väldigt stor nytta av när jag började med LCHF för nästan 18 månader sedan. Gå back to basics liksom. Ta en dag i taget.

Men viktigast av allt är att jag pratar och skriver och känner efter. Vad är det jag verkligen vill göra och vad behöver jag göra.

Bara jag tar det lugnt.