Dessa fantastiska paradoxer

IMG_2688.JPG

Det är väldigt många paradoxer som existerar samtidigt i mitt liv just nu. Det var en sådan sak jag hade väldiga problem att både förstå och acceptera när jag började i DBT. Att något kan kännas både bra och dåligt kändes som en omöjlighet för mig.
Nu vet jag dock att paradoxer existerar och frodas inom oss alla. Att saker kan vara både och och det är just så det känns att bo här. I lägenheten.

Jag känner mig helt otroligt lycklig och samtidigt är det kämpigt som bara fan. Idag noterade jag en trigger jag inte haft förut. Sedan bovärden ringde på den där första veckan jag bodde här, och han kom hit i bil, får jag enorma påslag så fort jag hör en bil komma körandes. Och en sak är säker – allt som händer på utsidan hörs otroligt mycket bättre här uppe i luften än vad det gjorde nere på botten. 

Jag vet inte hur många gånger jag flög upp från soffan för att kolla om det var en ÖBO-bil och om den stannat utanför. För det mesta fanns ingen bil där alls, men så en stund innan Sofia kom hem var det just en sådan bil som stod parkerad här utanför och jag kände skräcken öka.
Försökte tala logiskt med mig själv. Varför skulle någon komma hit utan att säga till innan? Klart som fan att det inte kommer några snubbar för att jobba på saker i lägenheten när det inte är någonting som bestämts. Men som jag lärde mig för länge sedan – logik och rädsla hör liksom inte ihop. Bara för att något inte är logiskt betyder det inte att rädslan försvinner. 

IMG_2703.jpgIMG_2700.jpg

Nu på kvällen har jag för första gången verkligen använt mitt craftroom. Med Manson i hörlurarna och Kiba sovandes i mormors gamla fåtölj satt jag och pysslade med min bullet journal och det var fan så mycket roligare när alla saker jag behöver till det finns i min närhet, men uppradade i hyllor istället för slängda i högar framför och runtom mig. Och när jag var klar var det enkelt att ställa tillbaka allting på rätt plats igen.

Så jag mår överlag väldigt bra just nu. Imorse tog jag mig till och med upp i bra tid och drack mitt morgonkaffe redan vid halv nio. Nu har jag satt mig i fåtöljen uppe i hallen och ska snart ta och läsa. Sofia och jag tog en kvällspromenad med hundarna tillsammans och jag känner mig skönt lugn och avslappnad i både kroppen och huvudet. Ser fram emot att få lägga mig och sova i ett stort och tyst sovrum när jag tagit min kvällsmedicin och jag ser också fram emot att vakna upp imorgon. För nu börjar det mesta komma på rätt plats och det känns som att jag äntligen kan börja leva här hemma. Gör allt sånt där jag brukade göra innan jag flyttade men som jag inte haft ro nog att ägna mig åt här.

Skaffa positiva erfarenheter

Skaffa positiva erfarenheter står det i mina DBT-papper och det är precis vad jag gjorde igår. Självfallet efter Sofia slutat jobba (innan det satt jag som besatt och skrev sida efter sida i min Bullet Journal om DBT saker). Men ändå.

Vi yogade tillsammans. 30 minuter som både tog död på mig och gjorde mig gott och det var förbannat kul att göra det tillsammans med Sofia. Var inte säker på att hon skulle gilla det men det gjorde hon nog. Planen är att vi ska yoga tillsammans en gång i veckan och det är precis en sådan sak jag behöver 😊

Efter dusch och läsning tog vi en kvällspromenad med hundarna och njöt av det sköna vädret. Och jag kände äntligen ett lugn!

Mer positiva erfarenheter kommer jag skaffa mig på lördag då det blir grillning i Hästhagen på kvällen. Sofia och jag planerar att ta oss dit lite tidigare så vi kan ta en sväng i skogen med odjuren och jag längtar.

Just nu har jag dock fullt upp med att klara av de närmsta åtta timmarna i ensamhet. Det är jättejobbigt att vara ensam och jag kör slut på mig själv, men jag tar små små steg framåt. Igår lyckades jag bädda sängen för första gången på kanske någon månad och idag skulle jag behöva vattna blommorna.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra

IMG_0813.JPG

Det känns som att jag famlar runt i blindo och stapplande tar mig fram. Fram, men inte nödvändigtvis framåt. Varje dag har jag ångest och overklighetskänslor. Det ligger en tung filt mellan min hjärna och verkligheten. Det känns som att jag fallit av ett fartyg och skrikande och sprattlande ropar efter hjälp medan människorna där uppe varken hör eller ser.

Jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra. Jag kämpar och kämpar och kämpar men ingenting tycks hända. Inget förändras. Och inte blir det bättre av att blodproverna jag skulle ta imorgon måste ställas in. Denna gång för att det är för varmt att lämna hundarna i bilen. Fastän det inte är jag som ligger bakom det, att testerna måste skjutas på, känns det lik förbannat som det. En flashback till DBT och alla mina terapistörande beteenden.

Just nu är jag skör som fan och mina sedan länge läkta skärsår känns nygjorda. Som att den enklaste lilla stöt får kroppen att skrika av smärta och ångest. Vad mer kan jag göra än det jag redan gjort? Okej, jag vet att jag inte får ge upp. Att jag måste fortsätta kämpa. Det är bara så fruktansvärt jobbigt när det känns som att jag fötterna fastnat i stelnad cement. 

Jag ska googla runt. Googla runt tips gällandes dessa förbannade overklighetskänlor. Och jag ska ta fram min DBT-pärm och gå igenom den på nytt. Det är vad jag ska göra.

P.S. Jag har ändå en väldigt fin familj ❤

Gubben i busken

IMG_8162.JPG

Det är så jävla typiskt. Idag kände jag mig ostadigare, mentalt, än på väldigt länge när jag gick ut med hundarna. Det kändes som att ångesten stod tydligt över hela min uppenbarelse och till viss del hoppades jag att det skulle vara så. En stor tydlig skylt som skulle hålla andra människor på avstånd.

Mycket människor ute i det fina vädret och jag gick med lugna och långsamma steg för att försöka hålla både pulsen och ångesten nere. Hade precis börjat kasta ut mat till Kiba och Kami på gräset när någon ropade hallå bakom mig.
Bakom busken dök en man upp.
”Kan du komma hit?”
Genast blev påslaget extremt. Jag ville fly. Skita i hundarnas mat och springa därifrån. Vad fan ville han mig?
”Nej, jag håller på och matar hundarna,” svarade jag och fick något otydligt till svar.
Trodde att han skulle gå, lämna mig ifred, och eftersom han inte sade någonting trodde jag såklart att det var så. Men när jag kikade upp stod han fortfarande gömd därbakom och tittade.

Jag tror inte det är möjligt att beskriva den ångest och skräck jag kände då. Bad till Gudomen om och om igen. Snälla, få bort honom härifrån. Bara få bort honom härifrån. Ta bort honom. Om och om igen.

Men han stod kvar.

Paniken i huvudet var total. Jag måste dö, jag kan inte leva. Totalt ologiska saker. Jag vill skära mig. Tankar som dyker upp då och då, fastän det gått många år sedan jag hade mitt sista återfall. Jag ringer mamma och ber henne komma hit. Gamla tankar och beteenden som var min vardag under tiden jag gick i DBT.

Önskade att hundarna aldrig skulle bli klara med matsökandet. Vad skulle jag göra när de letat klart? Mannen stod fortfarande kvar efter flera minuter och jag vet inte om han verkligen suckade eller om det är en efterkonstruktion av min hjärna.
Jag kunde ju inte bara gå. Inte när han stod där och glodde på oss. Dessutom var jag rädd att han var arg på mig för att jag sagt nej. Att säga nej till människor är något av det svåraste jag vet.

Och hur skulle jag göra. Gå fram till busken? Eller gå runt hela skiten för att komma fram till honom? Vad ville han av mig? Varför fanns det ingen annan människa han kunde tala med. Det var ju mycket folk ute.

Så märkte jag att hundarna började bli klara. Kiba gick över till Kamis sida och Kami till Kibas. Det är så de brukar göra när deras egen mat tagit slut.
Och då hörde jag en bil starta och tittade mot busken. Och mannen var borta! Stod handfallen en stund ändå, visste inte om jag vågade gå. Kanske skulle han bara flytta på bilen och sedan komma tillbaka igen.

Men så såg jag att den sakta åkte iväg och jag började försiktigt lämna platsen. Fortfarande skräckslagen. Fortfarande överväldigad av ångest. Och spyfärdig. Resten av promenaden kändes som ett helvete. Rädd att mannen skulle dyka upp igen. Och nu sitter jag inne, hemma i mitt kök. Orolig och angstig och uppriven. Det är så jävla typiskt att sånt här inträffar när jag har det extra jobbigt. Vet inte riktigt hur jag ska göra för att komma ned igen. Om jag kanske skulle försöka spela Sims igen fastän jag har tröttnat. Eller kämpa mig blodig för att lyckas göra någonting mer vettigt. Som att skriva brev eller handarbeta. Allting känns bara så jävla svårt. Och utmattningen efter det här påslaget kommer bli brutalt.

Det har varit kaos

IMG_0628.jpg

Den här veckan har inte varit kul. När jag får för mig att jag håller på att förlora mitt förstånd, då är det illa.
Troligtvis är orsaken en blandning av förra fredagens många ansträngningar och att jag både fredag och lördag klantade mig med antipsykotikan. Det har varit en vecka fylld med skräck, dissociation, overklighetskänslor, gränspsykosliknande skit och en jävla massa ångest. Tillslut hade jag så svårt att stå ut att jag satte mig framför Sims. Sims funkar ofta bra när jag behöver ta till en ordentlig stå ut-färdighet. Det negativa är att jag blir så fast att det mesta annat känns trist och menlöst.

Men idag, under eftermiddagspromenaden, kände jag att det äntligen började släppa. Jag kunde njuta av hundarna och vädret och av att känna min kropp arbeta. Äntligen kunde jag andas ordentligt igen.

Och det är tur det, för imorgon inträffar den första av årets två höjdpunkter – Read-A-Thon!

Klockan två imorgon är starttiden och sedan ligger allt fokus de närmaste 24 timmarna på att läsa (och sova om det är natt). Jag ska dricka så jävla mycket kaffe så jag orkar hålla mig vaken länge och sedan på söndagsmorgonen så jag orkar hålla mig vaken resten av tiden. Så pass pigg som jag är nu har jag aldrig varit under ett Readathon tidigare och jag hoppas att det kommer visa sig i effektivitet.

IMG_0642.jpg

Till denna gång har jag lyxat till det lite extra genom att köpa sex böcker just till detta tillfälle. Tre kortare romaner (Allt som blir kvar av Sandra Beijer, Simone av Denise Rudberg och Pojken under bron av Katarina Wennstam) och tre serieromaner (Hondjurets samlade värk av Inger EdelfeldtGängkrig 145 av Jens Lapidus och Peter Bergting och Ghost World av Daniel Clowes). Om jag mot all förmodan skulle hinna läsa klart alla sex innan de 24 timmarna passerat har jag en liten bonusbok som kom med posten igår – Judasvaggan av Caroline Engvall. 
Med andra ord har jag en riktig höjdarhelg framför mig. Och jag är redo att försvinna in i alla dessa världar och glömma bort min egen verklighet för en stund.