BPS, Det förflutna, Färdigheter, Kiba och Kami, Mentala sårbarheter, Mina diagnoser, Psyk, Schizotypal PS, Social ångest, Svårigheter

Det tog tio år, men tillslut klarade jag det


I slutet av juni är det tio år sen jag flyttade hit. Jag skulle bli 21, hade nyss blivit diagnosticerad efter år av väntan (fast det var ju såklart ingen som förklarade vad diagnoserna innebar. Schizotypal, vadå, är jag schizofren? Borderline trodde jag ju att jag fattade. Manipulativ, uppmärksamhetssökande, det var ju vad samhället hade lärt mig. Och paranoid fattade jag, det var jag ju, och även den fobiska personlighetsstörningen ), och jag var redo att börja leva efter år av psykisk ohälsa. Det var ju nu jag skulle få rätt hjälp och allt skulle vända. Det är tur att jag inte visste vad som väntade, men det är en annan historia.  

Min plan var att jag skulle skaffa en kanin. Jag tingade en grå liten plutt som skulle få namnet Keiko och jag såg framför mig hur jag skulle ta med henne ut och sätta mig under ett av de stora träden i parken och bara existera. Det var ju så vackert här, med all grönska. Det skulle bli så fint. 

Så gjorde jag slut med min pojkvän för att jag blivit kär i en annan snubbe, och den snubben var allergisk mot bland annat kaniner så jag bestämde mig för att säga nej till Keiko. Ett år senare hade vi skaffat Kiba och Kami men inte fan klarade jag av att sätta mig där ute med dem och existera. Inte året efter det heller, eller året efter det. 

Det tog tio år att nå dit.  


Idag. Den 23e maj 2016 klarade jag äntligen av att sitta ute i parken, under ett av de stora träden, tillsammans med mina älskade hundar och bara njuta. Tio långa år, men tillslut gick det.

BPS, Det förflutna, Dissociering, Hjärta, Känslopåslag, Kiba och Kami, Mentala sårbarheter, Social ångest, Svårigheter, Vardagligt

En ovanligt fin helg och en social baksmälla som nästan tycks vara ute efter att straffa mig 

Det är så skönt att ärligt kunna säga att jag mår bra. När folk som inte är Sofia eller mina föräldrar (eller brevvänner för den delen) frågar hur jag mår säger jag alltid att det är bra, eller okej. Så det räknas inte. Men när jag ärligt kan säga till de tidigare nämnda att jag mår bra, ja då jävlar är det så och den känslan håller jag hårt i. 

  
I fredags fick jag träffa mina älskade små busungar igen. Som jag längtar efter dem hela tiden. Alwa, som var mer fäst i mig än vanligt. Det var mig hon kröp till och det var mig hon sträckte sina små armar efter. Mitt hjärta smälte. 

  
Och Wilma ser ut som en punkare i allt sitt nya hår. Hon har ett finurligt leende och det känns som att hon fattar själv att hon är charmig som attan när hon ler. 

  
Och Vincent, som blivit så stor, var lika galen som alltid. Älskar att höra honom sjunga. Han pratar så mycket nu och det är så jäkla roligt. Att lyssna till vad han har att säga. Det är också kul att se hur han samspelar med tvillingarna. 

  
Innan vi åkte var jag tvungen att ta kort på Julia när hon satt i trappan med en tvilling på varje knä. Det såg så härligt ut ❤️

I lördags var det dags att fira Sofia med ett restaurangbesök. Det blev lite ändrade planer strax innan vi skulle åka, och jag som inte klarar av ändringar sådär fick ett ångestpåslag och dissocierade ända tills vi träffade mina föräldrar utanför restaurangen. Jag trodde resten av dagen skulle vara körd för mig, men jag hade så otroligt fel! 😊

  
God mat och bra samtal. 

  
Och jag kunde slappna av ganska snabbt efter att jag satt mig ner på min plats. Det är alltid ett plus när jag slipper vara angstig pga människor överallt. (Det var väldigt folktomt och det gillar jag). 

  
Sofia och hennes mamma Monica var så söta när de satt och höll varandra i handen ❤️

  
Och Sofia var så jävla snygg! 

  
När vi ätit klart bestämde vi att Johan och Cissi skulle med hem och spela lite TP med oss. Kiba dissade Johan totalt för Cissi och det var länge sen jag såg honom bli så kär i nån. Och kärleken, den tycktes besvarad 😉

  
Cissi vann och jag kom sist men det var en riktigt fin kväll ändå och efter de gått hem vid halv tolv praktiskt taget däckade jag i säng. Det kände som att jag var på väg att få ångest fastän vi haft så trevligt. Troligtvis har det att göra med att jag tidigare inte klarade av att vara social på det här sättet utan alkohol och att jag därför fick nån form av flashback. 

Och idag, efter all exponering och allt socialisering är jag helt jäkla slut. Det gör mig angstig, för jag vet att jag ju kommer bli tvungen att sova bort en del av den här söndagen, men det är ju utan tvekan värt det. Det blir bara så dubbelt. Känns nästan som att jag blir straffad när jag alltid får en sån enorm social baksmälla. Som att världen säger åt mig att jag inte är värd att ha trevligt med andra människor och därför straffas jag med denna trötthet. Ja, jag vet att det inte är så. Men ändå. 

Men – det är värt det 😊

BPS, Färdigheter, Kiba och Kami, Mentala sårbarheter, Social ångest, Svårigheter, Vardagligt

Jag behöver luska ut vad som funkar för mig och sluta tro att jag ska kunna göra, och vara, som ”alla andra”

Det har varit ganska kämpigt, sen den där söndagen och samtalet som strulade till allt. Det är ju så, med bps och annat som ligger i ryggsäcken och bara väntar på minsta lilla sten på vägen som får mig att falla. Den första veckan, eller kanske fem dagarna, efter den där söndagen mådde jag riktigt kasst. Och det var okej. Men det som kommit efter, den gamla vanliga passiviteten, det är den som är jobbigast för jag har inte haft lust med nånting. Och de saker som jag faktiskt gjort, de har inte varit bra nog för mig. Ingenting har dugit/dugt/dugat(?)

Men så idag lyckade jag iallafall ta mig ut på en lite längre förmiddagspromenad med Kiba och Kami. 

  Termometern visade på fem grader men med tanke på hur jag svettades av halsduken måste det ju ha varit några grader varmare. Så skönt. Och jag lyckades hålla mig relativt lugn hela promenaden. Kollade på andra människor, de som med största sannolikhet ser det som en självklarhet att kunna gå omkring utomhus utan rädslor för mer eller mindre realistiska faror. 

  
En sak bestämde jag mig för under promenaden – att börja göra vad som funkar bäst för mig och i detta fall är det att helt enkelt gå lite längre under varje promenad med hundarna, så jag är ute minst tjugo minuter varje gång, istället för att ta en rejäl powerwalk x antal gånger per vecka. Det funkar ju inte för mig, bara till en viss gräns. 

  
Det är dags att jag börjar lära mig vad som faktiskt funkar för mig. Att jag slutar försöka göra mig själv till nån jag inte är istället för att acceptera verkligheten som den är och därifrån försöka förändra mitt liv till det bättre. 

  
Efter den här bilden var jag tvungen att lägga ned telefonen i fickan igen för Kiba var på väg ner i vattnet och vattensvans är inget jag vill att han skulle drabbas av. 

BPS, Det förflutna, Hjärta, Känslopåslag, Kiba och Kami, Vardagligt

Sötchock (och såklart lite ångest på det)

IMG_0233
Kolla de söta miniklorna!
IMG_0236
På den här bilden är han lika hög som en toarulle
IMG_0232
Tungan!
IMG_0237
Det går inte att finna nåt sötare

Idag är det exakt nio år sen min söta lilla klump (även kallad Kiba) föddes. Han har verkligen förändrat mitt liv, precis som jag tror att alla hundar gör för dess ägare. Hade jag ens levt idag om jag inte haft honom (och Kami såklart) när världen föll sönder runtom mig innan jag träffade Sofia?

Jag tror att det var när han fyllde tre som jag på nåt sätt nådde botten. Jag var fast i mitt tablettmissbruk och insåg, med skräck, att jag glömt att förbereda hans födelsedag. Ångesten, blandat med en jävla massa stillisar, fick mig att vilja ta död på mig själv. Hur fan kunde jag glömma min plutts födelsedag? Jag kände mig på fullt allvar som den vidrigaste varelse som nånsin vandrat på denna jord.

Men det värsta, det som bevisar hur hög jag var, hur… verklighetsfrånvänd jag var, det var när jag bestämde mig för att köpa ett paket med kinderägg. Inte för att ge honom chokladen, – hur sjuk och hur hög jag än varit har jag alltid vetat att det är livsfarligt för hundar, – nej, jag hade en förhoppning om att nån av leksakerna skulle kunna användas som hundleksak.

Vilket ångestpåslag jag känner bara av att skriva om det. Minnena får det att krypa under huden på mig. Jag skäms fortfarande för att jag hamnade i ett tablettmissbruk. Självskadandet skäms jag inte över, inte det minsta lilla, men missbruket… jag vet inte varför det är så annorlunda. Varför det känns så mycket värre.
Och istället för att sitta här och skämmas för mina erfarenheter borde jag ju känna mig stolt. Jag tog mig ju ur det! Idag sitter jag här och varken missbrukar tabletter eller alkohol. Jag är ju stark vafan, jag vet ju det, men ändå… ändå så skäms jag.

men tillbaka till nuet. Kiba fyller nio och för en gångs skull (förutom hans tredje födelsedag) har jag inte köpt massa onödiga dyra saker som han ändå inte uppskattar mer än vad han uppskattar uppmärksamhet från mig och Sofia, och massa lek och gos. Så det är precis vad han ska få idag, lek och gos och en jävla massa kärlek.

BPS, Det förflutna, Färdigheter, Känslopåslag, Svårigheter, Vardagligt

Jag får inte glömma hur det brukade vara

Jag är supernoga med min nattsömn. Ställer alarm så jag varken sover mindre än åtta timmar eller mer än nio. Det är viktigt om jag vill fungera under dagen. 

Igår var jag så duktig och ställde alarm innan jag somnade och ännu duktigare idag när jag tog mig upp klockan åtta och lyckades hålla mig vaken under de där jobbiga, första två timmarna. Hade planerat att ha läsdag idag, nånting som jag brukade ha varje söndag för några år sen. Vet inte varför jag slutat, men nu tänkte jag ta tag i det igen. Som en belöning till mig själv efter en lång vecka av de utmaningar som vardagen innebär för mig. 

Hann läsa kanske en halvtimme innan ett telefonsamtal strulade till det. Ett kanske fem minuter kort samtal rubbade min stabilitet och känslosvallet var ett faktum. Försökte hålla mig lugn, bara tillåta mig att gråta lite försiktigt, men det gick inte. Blev så förbannad på mig själv för att jag blir såhär och efter en stunds ylgråtande var jag så slut att jag behövde sova. 

Två timmars sömn och vid tre vaknade jag till liv igen men jag är så trött att jag inte fattar hur jag ska orka nånting. Under söndagen lagar jag alltid mat för resten av veckan, så jag slipper det sen (det är mitt bästa knep för att lyckas hålla mig till nyttig mat) men jag fattar verkligen inte hur jag ska orka. Att bara hålla i en virknål är ansträngande just nu. 

Jag hatar när det blir såhär och det gör mig så trött på mig själv. Behöver använda mig av färdigheten jämförelse nu, – jämföra med hur en sån här situation hade slutat för flera år sen, då när jag både skulle ha stoppat mig full med piller och skurit sönder mig själv. Och känslosvallet skulle inte börja avta i styrka förrän timmar senare. Kanske dagar eller veckor. Det är viktigt att jag kommer ihåg det. Nu minskar intensiteten relativt fort, men självfallet finns den där infekterade känslan kvar i dagar.