bullet journal/filofax, DBT & dylikt, Familj, Färdigheter, Kiba och Kami, Kreativitet, Litteratur, Mentala sårbarheter, Svårigheter, Vardagligt

En kick av att lyckas vara kompetent

Jag är så jävla kompetent! Nästan så jag börjar fnissa när jag skriver det. Att jag är kompetent. Det skulle jag aldrig trott var möjligt för tio år sedan. Kanske inte ens fem. Men möjligt är det och den här stoltheten jag känner gör fan underverk för mitt psyke.

Vad är det då jag gjort? Jag antar att jag helt och fullt accepterat. Det är nog nyckeln.
I onsdags tog jag mig inte upp på morgonen. Jag försökte, så in i helvete, men först när klockan var elva och jag visste att det var dags att ta ut hundarna lyckades jag ta mig upp.

Jag hade mycket att göra och fastän hela kroppen värkte och energinivån var låg såg jag ändå till att göra allt. Tills jag låg ned i soffan, medan chili con carnen småputtrade på spisen, och värken i kroppen vägrade ge med sig.
Är jag sjuk? undrade jag. Eller är det psykiskt?
Jag hatar att inte veta och försökte tänka efter. Känna efter, men ibland är det omöjligt att veta om det är psykiskt eller fysiskt.

Med hjälp av Sofia tog jag ändå beslutet att strunta i morgonträningen på torsdagen. Det kändes piss. Alltid när jag måste ställa in saker jag planerat känns det som att jag smiter och så kändes det även nu.
Men jag försökte tala allvar med mig själv. Lät mig själv sova ut på torsdagsmorgonen och beslöt mig för att skippa alla saker jag skrivit ned i min to do-lista i min Bujo.
Någonstans började jag inse att det nog trots allt är mentalt. Så social som jag varit de senaste veckorna, det har jag nog inte varit sedan skoltiden. Helgen som var träffade jag Inger, Sofias föräldrar, Daniel och Mimmi och helgen innan det hade vi spelkväll med Johan och Cissi. Dessutom insåg jag att to-do-listorna i min Bullet Journal växt extremt de senaste veckorna.

Den sjunde oktober hade jag sex saker på listan, den 21 oktober var det 13 saker. Klart som fan att kroppen klappar ihop.

Så. Istället för att sjunka ned i självförakt och nedstämdhet accepterade jag att jag just nu behöver lyssna på min kropp och ta de lugnt.
Så det är precis vad jag gjorde igår. Spenderade större delen av dagen i soffan. När Sofia var hemma glodde vi på flera avsnitt av dr Phil tillsammans och till kvällen hade jag till och med kraft nog att sticka lite.

Jag är fortfarande slut. Kroppen gör inte ont som i onsdags och jag ser en ljusning, men tills krafterna återvänt ska jag tillåta mig själv att ta det lugnt. Bara göra det allra viktigaste på listorna – så som att borsta tänderna – och spendera resten av tiden med att tanka energi. I morgon är det Readathon och det kommer väldigt lägligt. 24 timmar då det enda jag behöver fokusera på är läsning. Och idag, och ikväll, ska jag bara mysa runt med Sofia. Ta en tupplur tillsammans när hon slutat jobbet (hon slutar halv ett) och ikväll ska vi beställa mat och se på Idol.

Att det kan ge en sådan kick att vara kompetent. Jag vet inte om jag var medveten om det. Visst, det känns fortfarande piss med träningen. Det skulle ha blivit min fjärde torsdag med träning, men bara för att det inte blev något igår betyder det inte att jag behöver börja om från ruta ett. Det är bara ett avbrott, precis så som livet alltid funkar. Och om några veckor har jag planerat in att öka träningen till två gånger i veckan men om den här utmattningen blir mer långvarig än jag just nu tror, ja, då får jag väl skjuta upp på det och helt enkelt fortsätta träna en gång per vecka.

Ingen katastrof har inträffat.

DBT & dylikt, Det förflutna, Färdigheter, Hjärta, Karla, Kiba och Kami, Psyk, Vardagligt, Wicca

Mycket död och mycket fotboll

Igår var det fyra år sedan min mormor dog. Fyra år, som gått precis så fort som tiden alltid tycks göra numer.

Jag förstår inte hur folk som inte tror på en värld bortanför vår orkar med att leva. Jag är övertygad om att jag kommer träffa mormor igen när jag själv dör och hamnar i summerland (eller himlen, paradiset, whatever) och den starka känsla jag har av att det är så är vad som gör livet uthärdligt för mig när det är som jobbigast. De som inte tror på något, shit, jag förstår inte alls hur de orkar.

Augusti och September har ju blivit lite småträliga månader just för att mormor och Sigrid båda dött i Augusti och Sofias brorsdotter i September. För mycket död under de här månaderna. Att Sigrid snart varit död i ett helt år är fan ofattbart. Hur kan tiden gå så fort?

Men till något roligare – den här veckan har funkat otroligt bra för mig. Att vara ensam hemma har inte varit svårare än att jag kunnat stå ut och jag har följt städschemat jag gjorde förra helgen och städat lite varje dag. I måndags var jag till Karla och träffade M med mamma och det var väldigt skönt att återse henne igen. Får samma kick efter att ha varit där som jag brukade få när jag haft sessioner med terapeut K på DBT. Speciellt konstigt är det inte, – sessionerna innebär en tid då jag får prata om precis vad jag vill utan att bli avbruten och hela tiden bli bemött validerande. Det är välgörande för mitt inre. Och det finns ingen överväldigande press på mig där, så som det till viss del gjorde på DBT. Här finns all tid i världen att ge mig just den tid jag behöver.

Och igår var det Premier League-premiär. Med fjärilsfladder i magen satte jag mig i mormors gamla fåtölj med min virkning och tittade. Att matchen började vid nio ledde till att jag under andra halvlek var så trött att jag knappt lyckades hålla ögonen öppna, men kul var det ändå.

Idag har jag två matcher inplanerade att se. Tottenham mot Newcastle vid halv två och sedan – äntligen – ÖSK mot Brommapojkarna vid sex. Vilken fantastisk lördag! Om jag vetat att fotboll skulle skänka mig så mycket välbehövlig glädje hade jag börjat kolla på det för länge sedan.

DBT & dylikt, Färdigheter, Mentala sårbarheter, Svårigheter, Vardagligt

Idag är en sån dag då det känns tungt att lyfta virknålen


Jag är helt slut idag. Det känns som att jag varit vaken till halv fem och sovit två, tre timmar och överdruckit kaffe för att inte falla samman. 

Typ. 

Ställde mig på vågen och fick en positiv chock. 93,5. Jag som trodde 95, 96. Borde vara gladare. Borde borde, förbannade jävla ord. Kan inte hjälpa det, att det är tungt just idag. Ingenting blir bättre av att jag skuldbelägger mig själv ännu mer än vad jag redan dagligen gör. Acceptans. Dessutom har jag betydligt fler bra dagar nuförtiden än vad jag nog nånsin haft tidigare. Allt går åt rätt håll, om än väldigt långsamt. 

Så vad tänker jag göra idag? Skulle behöva städa. 


Det är skit och stök överallt efter buruppackandet igår. Kan aldrig koppla av när det är så här stökigt. Det är som att det fysiska stöket tar sig in i min hjärna och bildar lika mycket stök därinne. Så jag skulle helt klart behöva städa men jag är tveksam till att jag kommer orka det. Idag är ju en sån dag då det känns tungt att bara lyfta virknålen. 

Så vi får se. Nu ska jag fokusera på mitt kaffe. 

DBT & dylikt, Färdigheter, Känslopåslag, Kreativitet, Mentala sårbarheter, Social ångest, Svårigheter, Vardagligt

Jag vägrar krascha totalt 


Den här dagen började inte bra. Sitter i soffan helt skakig av ångest. Det började med att jag inte ville gå upp. Klockan var nog strax innan tio när jag väl tog mig upp ur sängen och istället för att äta nånting bra från the 20/20-diet bredde jag fyra mackor ljust bröd och hann inte mer än äta upp dem förrän det ringde på dörren och två snubbar stod här utanför och ville in och laga min toalett. På nåt sätt lyckades jag skicka iväg dem igen och hamnade sen som ett vrak i soffan. Det var i lördags toaletten slutade fungera men tydligen anses det inte tillräckligt akut för att en ska få hjälp under helgen. Istället sade de till Sofia, som alltid får ringa åt mig, att de skulle komma i början av veckan. Sen dess har jag varit livrädd. Hon ringde imorse och bestämde med dem att de skulle laga toaletten nästa torsdag eftersom jag då inte är här hemma ensam. Det funkar inte att ta hit hjälp när ingen finns med mig. Och pappa har fixat så att toaletten ändå går att använda. Men tydligen kom de ändå, idag, och all luft rann ur mig. Dessutom har jag misskött maten i över en vecka och jag som var nere i 92 kilo, (nästan 10 kilo minus med andra ord), väger säkert minst 95, 96 nu. Och självhatet flödar. 

Men jag tänker inte låta den här dagen bli ännu värre. Istället ska jag ta fram mina färdigheter från åren i DBT och på så sätt försöka ta hand om mig själv på bästa sätt. 


TO DO LIST, – DBT STYLE (eller nåt [en lista för att må bättre])

Börja om i fas ett imorgon. The 20/20-diet är indelat i tre faser varav fas ett och två, vardera, varar i fem dagar medan fas tre varar i tjugo dagar. Och så går det runt. Jag är i fas tre men eftersom det gått så dåligt under så många dagar är det lika bra att börja om med fas ett. (Att ändra planen som redan finns inskriven i min Filofax innebär dock ett ångestpåslag, men det känns ändå som ett wisemind-beslut att börja om imorgon). 

• Läsa. Igår köpte jag en bok av Sylvia Browne om spiritual guides och att ägna mig åt några timmars läsning i den kommer kännas tröstande. Och stärkande. 

Brev. Fortsätta på mitt brev till E. Vi skriver alltid jättelånga brev till varandra och hon har blivit en av de personer som står mig allra närmast, allt tack vare breven, och jag mår alltid bättre av att både skiva till henne och läsa brev som hon skrivit. 


Virka. Fortsätta på sjalen som kommer bli så fantastisk fin, med mönster från den alltid lika inspirerande All About Ami

Gosa. Med både hundar och hamstrar och ikväll flickvän. 


Pinterest. Fortsätta leta inspiration till handarbete och annat pyssel. 

Inreda nya buren. Den är redan här och väntar på att hämtas ut (vilket såklart Sofia måste göra åt mig). 

Äta regelbundet. 


BPS, DBT & dylikt, Känslopåslag, Mentala sårbarheter, Svårigheter

Jag känner mig som ett sviket barn

Idag är ingen bra dag. Precis blivit frisk efter en vecka då jag mest sovit och jag vill så gärna börja leva nu. Virka i timmar, läsa i timmar, gå på långpromenader. Men jag orkar inte. Det är ett tyst kaos i min själ – det känns som att jag kollar åt alla håll och alla sidor utan att kunna se nånting tydligt. På nåt sätt känner jag mig avklippt. Jag står utanför och tittar in i en värld jag så länge velat tillhöra. 

Livet förändras, jag vet det. Och jag har svårt för förändringar, det vet jag också. En annan sak jag har svårt för, en enorm trigger för mig, är utanförskap. Plötsligt ska alla kusinerna + mina föräldrar och farmor och farfar åka utomlands i höst. Alla kusinerna utom jag. Och det gör så jävla ont, det känns som att jag blir sparkad på. Tack vare validering av mina känslor från Sofia och mina föräldrar, och även på ett sätt min bror, kan jag andas. På ett sätt acceptera. Men resten, bryr de sig alls? Det är det som är grejen, – jag försöker alltid sätta alla andra först, göra vad som får de runtom mig att må bäst, men jag får inte samma bemötande tillbaka. För att inte tala om att sist jag faktiskt stod upp för mig själv tog en relation slut. 

Jag hatar att känna mig utanför. Glömd. Som att jag inte existerar. Det väcker minnen till liv av en uppväxt då jag kände mig mindre värd. År då de andra fick chans att ensamma stå i centrum, men aldrig jag. 

Känner mig som ett sviket barn och det är lätt att jag börjar invalidera mig själv nu. Sluta vara så jävla känslig, Mana! Hallå, väx upp nån gång för fan! Andra ska inte behöva ta hänsyn till dina känslor! (men jag tar ju jämt hänsyn till deras? Jag vet ju hur ont det gör). 

Jag vill spotta och sparka bakut och slåss. Skrika. 

Så ingen ska se hur förbannat jävla ledsen jag faktiskt är.