Mycket död och mycket fotboll

Igår var det fyra år sedan min mormor dog. Fyra år, som gått precis så fort som tiden alltid tycks göra numer.

Jag förstår inte hur folk som inte tror på en värld bortanför vår orkar med att leva. Jag är övertygad om att jag kommer träffa mormor igen när jag själv dör och hamnar i summerland (eller himlen, paradiset, whatever) och den starka känsla jag har av att det är så är vad som gör livet uthärdligt för mig när det är som jobbigast. De som inte tror på något, shit, jag förstår inte alls hur de orkar.

Augusti och September har ju blivit lite småträliga månader just för att mormor och Sigrid båda dött i Augusti och Sofias brorsdotter i September. För mycket död under de här månaderna. Att Sigrid snart varit död i ett helt år är fan ofattbart. Hur kan tiden gå så fort?

Men till något roligare – den här veckan har funkat otroligt bra för mig. Att vara ensam hemma har inte varit svårare än att jag kunnat stå ut och jag har följt städschemat jag gjorde förra helgen och städat lite varje dag. I måndags var jag till Karla och träffade M med mamma och det var väldigt skönt att återse henne igen. Får samma kick efter att ha varit där som jag brukade få när jag haft sessioner med terapeut K på DBT. Speciellt konstigt är det inte, – sessionerna innebär en tid då jag får prata om precis vad jag vill utan att bli avbruten och hela tiden bli bemött validerande. Det är välgörande för mitt inre. Och det finns ingen överväldigande press på mig där, så som det till viss del gjorde på DBT. Här finns all tid i världen att ge mig just den tid jag behöver.

Och igår var det Premier League-premiär. Med fjärilsfladder i magen satte jag mig i mormors gamla fåtölj med min virkning och tittade. Att matchen började vid nio ledde till att jag under andra halvlek var så trött att jag knappt lyckades hålla ögonen öppna, men kul var det ändå.

Idag har jag två matcher inplanerade att se. Tottenham mot Newcastle vid halv två och sedan – äntligen – ÖSK mot Brommapojkarna vid sex. Vilken fantastisk lördag! Om jag vetat att fotboll skulle skänka mig så mycket välbehövlig glädje hade jag börjat kolla på det för länge sedan.

Idag är en sån dag då det känns tungt att lyfta virknålen


Jag är helt slut idag. Det känns som att jag varit vaken till halv fem och sovit två, tre timmar och överdruckit kaffe för att inte falla samman. 

Typ. 

Ställde mig på vågen och fick en positiv chock. 93,5. Jag som trodde 95, 96. Borde vara gladare. Borde borde, förbannade jävla ord. Kan inte hjälpa det, att det är tungt just idag. Ingenting blir bättre av att jag skuldbelägger mig själv ännu mer än vad jag redan dagligen gör. Acceptans. Dessutom har jag betydligt fler bra dagar nuförtiden än vad jag nog nånsin haft tidigare. Allt går åt rätt håll, om än väldigt långsamt. 

Så vad tänker jag göra idag? Skulle behöva städa. 


Det är skit och stök överallt efter buruppackandet igår. Kan aldrig koppla av när det är så här stökigt. Det är som att det fysiska stöket tar sig in i min hjärna och bildar lika mycket stök därinne. Så jag skulle helt klart behöva städa men jag är tveksam till att jag kommer orka det. Idag är ju en sån dag då det känns tungt att bara lyfta virknålen. 

Så vi får se. Nu ska jag fokusera på mitt kaffe. 

Jag vägrar krascha totalt 


Den här dagen började inte bra. Sitter i soffan helt skakig av ångest. Det började med att jag inte ville gå upp. Klockan var nog strax innan tio när jag väl tog mig upp ur sängen och istället för att äta nånting bra från the 20/20-diet bredde jag fyra mackor ljust bröd och hann inte mer än äta upp dem förrän det ringde på dörren och två snubbar stod här utanför och ville in och laga min toalett. På nåt sätt lyckades jag skicka iväg dem igen och hamnade sen som ett vrak i soffan. Det var i lördags toaletten slutade fungera men tydligen anses det inte tillräckligt akut för att en ska få hjälp under helgen. Istället sade de till Sofia, som alltid får ringa åt mig, att de skulle komma i början av veckan. Sen dess har jag varit livrädd. Hon ringde imorse och bestämde med dem att de skulle laga toaletten nästa torsdag eftersom jag då inte är här hemma ensam. Det funkar inte att ta hit hjälp när ingen finns med mig. Och pappa har fixat så att toaletten ändå går att använda. Men tydligen kom de ändå, idag, och all luft rann ur mig. Dessutom har jag misskött maten i över en vecka och jag som var nere i 92 kilo, (nästan 10 kilo minus med andra ord), väger säkert minst 95, 96 nu. Och självhatet flödar. 

Men jag tänker inte låta den här dagen bli ännu värre. Istället ska jag ta fram mina färdigheter från åren i DBT och på så sätt försöka ta hand om mig själv på bästa sätt. 


TO DO LIST, – DBT STYLE (eller nåt [en lista för att må bättre])

Börja om i fas ett imorgon. The 20/20-diet är indelat i tre faser varav fas ett och två, vardera, varar i fem dagar medan fas tre varar i tjugo dagar. Och så går det runt. Jag är i fas tre men eftersom det gått så dåligt under så många dagar är det lika bra att börja om med fas ett. (Att ändra planen som redan finns inskriven i min Filofax innebär dock ett ångestpåslag, men det känns ändå som ett wisemind-beslut att börja om imorgon). 

• Läsa. Igår köpte jag en bok av Sylvia Browne om spiritual guides och att ägna mig åt några timmars läsning i den kommer kännas tröstande. Och stärkande. 

Brev. Fortsätta på mitt brev till E. Vi skriver alltid jättelånga brev till varandra och hon har blivit en av de personer som står mig allra närmast, allt tack vare breven, och jag mår alltid bättre av att både skiva till henne och läsa brev som hon skrivit. 


Virka. Fortsätta på sjalen som kommer bli så fantastisk fin, med mönster från den alltid lika inspirerande All About Ami

Gosa. Med både hundar och hamstrar och ikväll flickvän. 


Pinterest. Fortsätta leta inspiration till handarbete och annat pyssel. 

Inreda nya buren. Den är redan här och väntar på att hämtas ut (vilket såklart Sofia måste göra åt mig). 

Äta regelbundet. 


Jag känner mig som ett sviket barn

Idag är ingen bra dag. Precis blivit frisk efter en vecka då jag mest sovit och jag vill så gärna börja leva nu. Virka i timmar, läsa i timmar, gå på långpromenader. Men jag orkar inte. Det är ett tyst kaos i min själ – det känns som att jag kollar åt alla håll och alla sidor utan att kunna se nånting tydligt. På nåt sätt känner jag mig avklippt. Jag står utanför och tittar in i en värld jag så länge velat tillhöra. 

Livet förändras, jag vet det. Och jag har svårt för förändringar, det vet jag också. En annan sak jag har svårt för, en enorm trigger för mig, är utanförskap. Plötsligt ska alla kusinerna + mina föräldrar och farmor och farfar åka utomlands i höst. Alla kusinerna utom jag. Och det gör så jävla ont, det känns som att jag blir sparkad på. Tack vare validering av mina känslor från Sofia och mina föräldrar, och även på ett sätt min bror, kan jag andas. På ett sätt acceptera. Men resten, bryr de sig alls? Det är det som är grejen, – jag försöker alltid sätta alla andra först, göra vad som får de runtom mig att må bäst, men jag får inte samma bemötande tillbaka. För att inte tala om att sist jag faktiskt stod upp för mig själv tog en relation slut. 

Jag hatar att känna mig utanför. Glömd. Som att jag inte existerar. Det väcker minnen till liv av en uppväxt då jag kände mig mindre värd. År då de andra fick chans att ensamma stå i centrum, men aldrig jag. 

Känner mig som ett sviket barn och det är lätt att jag börjar invalidera mig själv nu. Sluta vara så jävla känslig, Mana! Hallå, väx upp nån gång för fan! Andra ska inte behöva ta hänsyn till dina känslor! (men jag tar ju jämt hänsyn till deras? Jag vet ju hur ont det gör). 

Jag vill spotta och sparka bakut och slåss. Skrika. 

Så ingen ska se hur förbannat jävla ledsen jag faktiskt är. 

När det blir kaos inombords

Det är så mycket som inte funkar för mig, saker som får mig att falla ned på knä och börjar klandra och slå ned på mig själv. För det är ju så lätt, att hänge sig åt självförakt när det känns som att en själv hela tiden krånglar till allt.

När jag ska göra nånting är det väldigt viktigt att allt är välplanerat och på sätt och vis inrutat. Det allra bästa vore nästan om saker och ting vore helt schemalagda, men det fattar ju till och med jag att det inte fungerar. Däremot tycker jag mig ha en rätt att ställa krav när det kommer till andra människor. Deras umgänge med mig blir ju mycket lättare för dem också om allt är välplanerat så jag inte faller i bitar.

Jag har dock så väldigt svårt att ställa krav. Ofta känns det som att jag inte har nån rätt till det och det är också väldigt, väldigt skamfyllt. Vad har egentligen jag för rätt att komma med de här kraven? Och för att inte glömma bort självhatet som bara växer av att inte ”fungera som alla andra.”

Idag ska min boendestödjare med hem hit för första gången och nej, det är inte välplanerat öht. Det är alltid jag, min mamma och Sofia som träffar EL (boendestödjaren), men idag jobbar Sofia när vi ska träffas och dessutom vet inte EL om att vi ska in hit. Hen antar säkert att vi ska ut och gå tillsammans som vanligt, helt ovetandes om att mamma, och jag, beslutat att det vore bra att skapa en plan för hur vi (läs: jag) ska ta mig vidare så att jag tillslut kan träffa EL ensam, så som det egentligen är tänkt.

Och jag ska inte glömma att lägenheten ser ut som ett helvete och visst, jag vet rent logiskt att EL är den sista person jag behöver skämmas inför att det ser ut såhär, men det gör ingenting ett dugg lättare, snarare tvärtom. Jag skäms ihjäl. Så på nåt sätt måste jag lyckas städa idag. Få bort de där dammråttorna som är stora som Kamis huvud.

Men det är ju inte nog med detta. Imorgon ska jag till tandläkaren och dra ut en tand. Det skulle ha varit lugnt om det inte bestämts över mitt huvud att jag ska få en helt ny tandläkare. Med andra ord ska jag göra nånting jag aldrig tidigare gjort, i en redan sårbar situation,  med en person jag aldrig träffat. Jag har ingenting aning om hur hen är. Hur jag kommer reagera.

Och mitt i allt det här, mitt i detta känslomässiga kaos, krigar jag med mig själv för att inte låta självhatet, och invalideringarna, vinna.