Läkarbesök avklarat

Drygt en timme innan läkartiden igår började jag bli nervös, men nervositeten var så svag att den knappt märktes.
Det påverkade mig inte ens speciellt mycket att ta mig in på Karla. Det jobbigaste var nog när jag skulle anmäla mig i kassan, sådant gör mig alltid obekväm, men även det gick bra och jag betalade själv med kort.

Blodproverna jag tog i torsdags kom tillbaka bra, fastän jag ätit så mycket skit under sommaren. Men så länge jag fortsätter hålla mig från socker (har nu varit sockerfri i två år och nio månader!) verkar kroppen inte ta så mycket stryk av den andra skiten jag stoppar i mig.
Läkaren testade också mitt blodtryck och även det var helt okej och hjärtat bankar på som det ska. Så jag är nöjd.

För kanske två månader sedan var det en kväll som jag plötsligt började höra röster, något som förvånade mig mycket eftersom det är många år sedan jag hade problem med hörselhallucinationer. Rösterna var påträngande och jag hade svårt att somna, men sedan dess har jag inte hör dem igen och därför har jag inte oroat mig. Ändå bestämde jag mig för att ta upp det med läkaren och hon hade samma inställning som jag; så länge det inte händer oftare och blir mer påträngande behöver jag inte bry mig om det. Det är skönt som satan när en överläkare på psyk håller med mig i mina teorier 😉

Vi pratade också om det här med träning. Min kropp mår inte bra eftersom jag de senaste tjugo åren eller så spenderat större delen av mina dagar i soffan, sittandes eller liggandes, och vetskapen om att jag behöver börja träna har legat som ett ok över mig. Varje gång jag börjat har det alltid slutat med en krasch. Jag är värdelöst på att låta förändringar ta tid.
Men nu är iallafall tanken att jag ska träna cirka trettio minuter en dag i veckan. Inte mycket alls, men betydligt bättre än så som det är nu. Sedan när jag känner mig redo ska jag sakta öka upp till två gånger per vecka. Jag vet inte vad som är mitt mål. Om jag vill träna tre dagar per vecka eller fem, men jag tänker att det är något som får visa sig. Det viktiga just nu är att få till det iallafall en gång per vecka.
Jag ska också försöka snusa mindre, något jag börjat med nu. Har lagt undan tolv snus som jag planerar att klara mig på idag och sedan får jag se hur mycket jag kommer lyckas dra ned. Sluta helt tänker jag inte ens försöka med för jag vill inte, och jag vet sedan jag slutade med cigg och med benso och med socker att det inte är någon idé för mig att försöka sluta med något jag inte vill sluta med.

Trots att jag inte var så nervös igår är jag ändå väldigt trött idag. Behöver ge min hjärna en paus och det tänker jag göra genom att fixa med min Bullet Journal och lyssna på Haveristerna. Och kanske sova någon timme innan eftermiddagspromenaden.

Det är helt okej

Mitt väldigt kaotiska skrivbord

Sitter inne i mitt rum, lyssnar på Mansons senaste skiva och gör mitt allra bästa för att hålla mig chill. Klockan två ska jag vara på Karla och inför sådana möten behöver jag göra mitt allra bästa för att hålla mig lugn. Inte för att det är särskilt svårt idag. Eller numera för den delen. Förut, då innebar sådana här störningar i min inrutade vardag alltid kaos och ångest. Kaos som skulle få mitt skrivbord att verka välstädat i jämförelse.
Det är viktigt att jag påminner mig om det vid sådana här tillfällen då jag är lugn men bitter. Bitter för att jag inte får stanna hemma och följa mina rutiner. Fast jag är inte bara bitter. Jag ser faktiskt fram emot besöket.

Det är Mabon idag och planen var att vi (Sofia, jag och pälsmonstren) skulle åka till något naturreservat, promenera och äta omelettwraps. Jag var duktig nog igår och passade på att göra omelettwraps samtidigt som jag fixade middag. Men imorse fick Sofia meddelande från jobbet om att en arbetskamrat är sjuk och därför jobbar hon idag till stängning istället för att sluta vid fyra.

Det märktes så tydligt att Sofia hade dåligt samvete fastän jag sade att det är lugnt. Jag förstår det. Förut skulle jag gjort allt jag kunde för att övertyga henne om att jag inte var besviken och samtidigt brista lite inombords. Men idag är det okej. Jag är tacksam att jag har en flickvän som ställer upp för andra utan problem och Mabon blir inte sämre bara för att jag inte kommer ut i naturen. Dessutom är jag övertygad om att vi kommer ta igen det senare.

Så. Jag mår överlag bra. Att gå på läkarbesök kändes först som ett värdelöst sätt att spendera en del av Mabon, men egentligen, finns det något bättre sätt att fira en högtid på än att ta hand om sin hälsa? Knappast.

Negativa tankemönster är svåra att bryta

De senaste veckorna har varit fruktansvärt jobbiga. Flera gånger har jag tänkt att jag behöver blogga eller skriva dagbok för att få ur mig vad jag känner, men orken har inte funnits där. Kanske inte heller förmågan att förvandla tankar till nedskrivna ord.

Varningssignal efter varningssignal har avlöst varandra. Overklighetskänslor. Ångest. Nedstämdhet. Förlamande rädsla. Att inte kunna lita på mina sinnen. Ältande. Paranoia.

Varje morgon vaknade jag med en stark känsla av hopplöshet inför allt som skulle åstadkommas under dagen. Vad det var? En eller två promenader med hundarna och att fördriva tiden tills Sofia kom hem från jobbet. Inte så mycket att bli överväldigad av, men ändå blev jag det, och det var först i söndags det kändes lite lättare att komma upp.

Jag har inte haft viljan att göra någonting. Inte kunnat fokusera. För det mesta har jag stirrat mig blind på papper som jag kluddrat på. Försökt mig på olika zentangle-mönster i ett hopp om att bli så fast i mönstret att dagens minuter inte längre skulle kännas som timmar.

Ganska tidigt insåg jag att jag klandrade mig själv för att jag ännu en gång fallit. Jag sade till mig själv att jag inte ansträngde mig tillräckligt och även tankar om att jag gjort något för att förtjäna att må som jag gjorde dök upp. Sådana tankar hade jag ofta som tonåring och under första året i DBT. Jag var övertygad om att jag gjort något, i detta liv eller ett tidigare, för att förtjäna att må som jag mådde.
Självklander leder inte till någonting bra men att förändra tankar är svårt. Svårt som satan.

Jag har kämpat som fa-an för att må bättre. Kämpat istället för att acceptera och jag vet att det kommer ta tid att komma upp igen. Jag är trött och instabil, men sinnet är inte längre lika tungt och igår kunde jag till och med känna lite glädje.

Så det är på väg att vända nu och jag ska göra vad jag kan för att inte pressa på mig själv för mycket. Det får ta tid och jag är värd att ta hand om mig själv. Jag är inte till någon nytta vare sig för mig själv eller någon annan när jag vägrar ta hand om mig själv och hjälpa mig själv att må bättre igen.

Deras validering är som en helande salva

Det går fort när det gäller mig. Det vet jag ju sedan gammalt, och att ens jämföra de så kallade humörsvängningarna jag har nu med hur det brukade vara, – alltså, nej, det går inte.

Förra veckan var en bra och fin vecka. Min mood-tracker i min Bullet Journal är väldigt lila vilket innebär att jag haft riktigt fina dagar. Och det fortsatte så. Lördag och Söndag. Jag mådde bra. Åkte ut till mormor och morfars grav med mamma i lördags, då det var exakt fem år sedan mormor dog. Och efter det besökte vi min moster och hennes man så jag kunde gå husesyn efter deras flytt.

Men så blev det söndag kväll och jag stod i duschen och plötsligt small det till. Små saker som människor sagt och som satt sig som små taggar i mitt inre utan att jag hunnit reflektera över det.

När jag var tonåring hade folk för vana att förklara för mig att det jag tyckte, det var fel. Det var föräldrar, släktingar, skolkamrater, vänner, lärare. Olika saker, men alltid med samma slutsats – jag tyckte fel.

Och det där sitter kvar i mig. När människor säger någonting till mig, som gör mig illa till mods, så håller jag käften. Jag önskar att jag kunde säga till, förklara vad som gjorde mig upprörd och varför, men det går inte. För jag är livrädd för ångesten som kommer efter. Ångesten som jag vet kommer efter.
För det känns fortfarande som att jag har fel att tycka och tänka som jag gör. När jag blir lite, lite sårbar, så försvagas min självkänsla och mitt självförtroende så extremt att jag inte klarar av att stå upp för mig själv.

Och det klart att en person som jag, som är otroligt känslig, reagerar på saker som sägs omkring mig. För i den vanliga världen, världen som inte består av Sofia och mina föräldrar, där har de inte den kunskap som de andra tre har gällande mig och sådana som mig. De har inte gått kortare DBT kurser för att förstå och de har heller inte fått diskutera sådant med mig. För att jag inte klarar det. För att jag, återigen, alltid känner att jag har fel. Och för att jag också känner mig krävande. Även det har med mitt förflutna att göra.

Så idag är jag sårbar och ledsen och vill inte alls ha med omvärlden att göra. ÖSK har match ikväll och tackolov är det bortamatch för jag vill verkligen inte lämna min sköna bubbla. Jag är alldeles för skör för det.

Vad jag ska göra för att ta hand om mig själv? Jobba med boken. Läsa. Sticka och se på serier. Skriva dagbok. Och det kanske viktigaste, och som jag är allra sämst på – jag ska tala. Berätta hur jag känner. Vad och varför jag reagerar som jag gör. Prata med Sofia och pappa och mamma och bli bemött med den där fantastiska valilderingen jag vet att de alla kommer bemöta mig med och som alltid fungerar som en helande salva mot en sönderskuren hud.

Ro i kroppen

Jag känner en ro i kroppen som till stor del kommer av hur det ser ut här hemma. Det är rent och undanplockat och ljust och innan vi lämnade helveteshålet för den här lägenheten förstod jag inte hur stor inverkan mitt boende faktiskt hade på mitt psyke.

Jag är inne i köket och fixar kaffe eller steker pannkakor eller gör granola, och istället för att låta allt blir stående när jag är klar, ser jag till att lämna köket lika fint som det var innan jag började.
Jag klarar det inte alltid. Långt ifrån. Ibland tycks det vara omöjligt att ens bara ställa in ett glas i diskmaskinen.
Men just nu går det och det underlättas av att det är så undanplockat.

Jag ser de vita väggarna omkring mig och känner att jag kan andas. Inga slarvigt rödmålade väggar med avskavda fläckar här och där. Inga tapeter uppsatta på 80-talet, avskavda och skitiga och – på somliga ställen – även ritade på. För att inte glömma blodfläckarna som inte gått att få bort helt och hållet.

Jag trivs här och jag mår bra av att vara hemma. Mår bra av att pula omkring. Damma lite. Torka av ett bord. Vattna blommorna. Nynna för mig själv.

Och det känns okej att Sofia jobbar igen. Det gör det, för det är skönt att få sakna henne. Idag ska hon sluta tre eller halv fyra och jag ska ta med mig hundarna och möta henne på vägen. Och innan dess ska jag fortsätta arbeta med bok nummer fyra, handarbeta lite och glo på något avsnitt av Pretty Little Liars.