Rädslan brukade vara förlamande

På något sätt har jag lyckats glömma hur rädd jag var innan flytten. Emellanåt var jag livrädd. Så rädd att det kändes som att det bästa bara vore att ge upp. Att sluta kämpa.
Igår bläddrade jag igenom min dagbok och läste en anteckning som jag skrev bara dagar innan flytten och jag tyckte att det var lite intressant att läsa, såhär i efterhand.

Måndag, okt 22 2018

Det är inte särskilt kul detta med att flytta. Att min ångest pissar ned stämningen för Sofia som är så glad för sin första, riktiga flytt någonsin. Kvällarna är hemska. Vidriga. Försöker fantisera mig bort och det fungerar okej. Ändå smyger de sig in. Katastroftankarna som säger mig att jag alltid kommer vara såhär rädd – för nästan allt – och då är det svårt att inte hamna i självmordstankar. Inte så att jag vill dö, det är nog det sista jag vill, men om rädslan aldrig försvinner. Om jag inte kan känna mig trygg i mitt eget hem. Hur länge kommer jag då orka?

Jag är rädd för att vara rädd överallt i nya lägenheten. Att inte våga göra någonting. Inte våga vara någonstans alls. Här har jag mitt kök med hörnet jag brukade krypa in i, och hamna i fosterställning. Vissa gånger i flera timmar.

Det är många år sedan det sist hände. Och ändå… Min logiska sida vet att den känslomässiga sidan bara överdriver allting. Att allt som behövs är tid. Tid att vänja mig vid det nya. Känslorna skriker att det är katastrof. Katastrofläge. Nya grannarna kommer vara tusen gånger värre än granntanten här som sätter så mycket skräck i mig. Hundarna kommer inte finna någon ro på nya stället och Kami kommer skälla nätterna igenom. Jag kommer halka i trappan när jag springer i panik för att gömma mig. Män med vakande ögon och dörrklockan bara ringer och ringer.

Någonstans mitt i allting finns min visshet. Det kommer bli tufft att ställa om, absolut. Men det kommer också bli fantastiskt. En drömlägenhet. Ljus och stor, med dubbel kyl och frys, diskmaskin, ett stort sovrum och ett eget arbetsrum. En nystart bort från allt det sjuka som varit här, i min sunkiga lilla lägenhet på bottenvåningen. Jag måste ge mig själv tid och jag behöver ge mig själv en chans att faktiskt njuta. Vi har drömt om det här så länge. Fantiserat men aldrig riktigt vågat tro på att vi en dag skulle få vår alldeles egna etagetrea. Det är en dröm som slår in och vi förtjänar det båda två. Efter snart tio år tillsammans ska en av våra högsta, gemensamma drömmar slå in. Det är helt fantastiskt. Samhain i lägenheten. Yule, jul och nyår. I en riktigt lägenhet. Ett hem att må bra i och känna stolthet över. Det kommer bli fantastiskt bara jag ger mig själv chansen att smälta allt. Vänja mig. Ta det lugnt. Och hundarna kommer må så jävla bra där.

Jag blir nästan lite gråtfärdig när jag läser det här. När jag blir påmind om hur jävla överjävligt mitt liv faktiskt har varit.
Jag skulle vilja sträcka mig tillbaka i tiden. Sträcka ut en hand till Mana, som satt den 22 oktober förra året och var så rädd för att inte våga leva. Och jag vill säga henne att hennes visshet hade rätt. Att det skulle bli bra. Bättre än bra. Och att det skulle gå mycket fortare än vad vissheten trodde.

Sanningen är den att jag nog aldrig känt mig tryggare än vad jag gör nu. Inte ens som barn och bodde med mina föräldrar. Den här lägenheten, och flytten, har gjort någonting med mig som jag aldrig trodde var möjligt. Och vet ni vad? Jag är så jävla välförtjänt av det 😊

När jag är mig själv

Vincent på fotbollen i lördags

Jag är mig själv igen. Det är ganska fantastiskt, att det jag numera definierar mig själv som är pigg och glad och produktiv. Kreativ. Minns den tiden då självskadorna och min Borderline-diagnos var det jag definierade mig själv som/med. Den självskadande, självhatande, kaotiska ångesthoran. Bara att använda det gamla uttrycket ångesthora ökar pulsen.

Den här veckan har jag strukturerat upp noga. För ett tag sedan gav jag upp skrivandet av Kollektivet (kommer fortsätta på den senare) och började istället bearbeta den allra första boken, Starkare tillsammans. Idag ska jag enligt planen bearbeta kapitel 12 och 13 och läsa igenom kapitel 14-16.
Annat som står på listan är dammsuga, borsta tänderna och borsta Kami.
Det är då jag mår som allra bäst; när jag har en väl bearbetat plan inför varje dag och som jag sedan kan bocka av allteftersom.

Det är lika bra att sätta igång 🙂

Det är fascinerande

Såhär brukar det se ut när jag skriver

Det är på riktigt redan söndag. Swoosh, så var ännu en vecka förbi och jag fattar fortfarande inte hur det kan gå så förbannat fort.

Har skrivit väldigt mycket under veckan som gått. 86.059 ord är skrivna på bok nummer två (kallar den kort och gott Amanda. Den första gav jag det vackra namnet Det där). Har bara ett par kapitel kvar, sedan är det dags, även för den, att ta sig några månaders tupplur innan bearbetningen börjar. Tycker det är alldeles för tidigt att uppta arbetet med Det där och kommer därför skriva en tredje. Orden fortsätter spruta ur mig och mitt liv har aldrig känts så fullkomligt tidigare så jag tänker fortsätta. Njuta så länge det går.

Vi fick besök igår. Lahti och Frida kom hit för att käka och se på Mellon. Inte för att jag hängde med mycket i det som pågick på teven. Har svårt att fokusera på människor och teve samtidigt och det var såklart viktigare att vara deltagande där än att be alla knipa käft så jag kunde hänga med i musiken men ändå var alldeles för kass för att få min uppmärksamhet.

Det var andra gången jag träffade Frida, och jag och nya människor är ingen stor hit. Ändå kändes det mycket lättare än första gången vi sågs och det är någonting med hennes aura som gör det lättare för mig att bara vara mig själv. Jag känner inte att jag måste förställa mig och tänka igenom allting sjuttio miljoner gånger innan jag yttrar orden högt.

Ett bevis för det fick jag när jag lade mig i sängen för att sova. Efter att ha varit social med personer som inte är Sofia eller mina föräldrar eller Lahti, brukar jag älta vad jag sagt, hur jag betett mig, vad jag gjort. Och det är förbannat dränerande och ångestframkallande.
Istället kunde jag slappna av och planera lite inför nästa bok jag ska skriva (kallar den för Kollektivet) och somnade lugnt efter en stund.

Idag är jag trött dock men inte alls så utslagen som jag skulle ha kunnat vara. Sofia och jag ska laga mat för den kommande veckan och senare spelar United mot Arsenal (ännu en plus till Frida är att jag äntligen har någon jag kan prata om United med utan att bli lite halvt idiotförklarad. Farsan avskyr dem, kanske till och med mer än vad jag av någon anledning avskyr Chelsea).
Och ikväll är det Farmen.

Jag mår fortsatt bra. Det var lite fascinerande, igår, att inse vilken skillnad det är på mig att umgås med andra när jag mår bra. Jag orkar anstränga mig mycket mer, på ett helt annat sätt, och jag är så mycket mer närvarande.

Den kommande veckan tänker jag fortsätta på samma bana. Skriva. Skulle behöva ta mig tid att skriva brev, ligger så jävla långt efter, men så fort Sofia inte är hemma blir det där suget överväldigande.
Men det är okej. Mer än okej. Fantastiskt. För två år sedan såg jag ingen mening med livet. Jag var fast i ännu en av raden av djupa depressioner. Förstod inte hur jag skulle orka överleva.
Och idag mår jag bättre än någonsin. Det är fantastiskt hur livet kan förändras.

Ibland är jag ändå förjävla kompetent

Det är måndag igen och om det inte vore för att helgen som gått varit väldigt bra, hade jag skrivit äntligen. Måndagar är inte längre någonting att bäva. De innebär inte en lång vecka med en herrans massa tomma timmar att fylla. Nu har jag mitt skrivande och dagarna passerar fortare än någonsin. För fort. Jag hinner nästan inte med.

I fredags hade jag min efterlängtade läskomafredag. Har inte haft det sedan innan flytten och jag tror det har att göra med att jag behövt tid att bo in mig. Tid att vänja mig vid allt det nya.
Jag läste massor i Dvalan av Camilla Grebe och var sur när jag strax innan tolv var för trött för att fortsätta.

I lördags var det fullt upp. Jag gick upp strax efter åtta för att hinna skriva lite och skrev till 10:40 (även om jag sagt till mig själv att jag bara skulle skriva till 10:00). Sofia dammsög och jag skurade golvet. Vid halv två var det en match med Spurs som jag inte tänkte missa och när den var över började vi laga mat. Vi har börjat laga all mat för den kommande veckan på söndagarna men eftersom vi hade ÖSK-dejten igår bestämde vi oss för att ta det på lördagen istället.
Fyra rätter senare kunde vi börja med våran serietittarlördag som innebar en massa avsnitt av Outlander. 

När jag vaknade igår var jag helt jävla slut. Kroppen var matt och trött och snön öste ned utanför. Under några timmar velade jag fram och tillbaka om matchen. Jag ville inte missa den, att se ÖSK spela är bland det bästa jag vet, men kroppen var slut och att gå massor i ovädret var allt annat än lockande.

Jag försökte tänka smart. Kroppen behövde vila, alltså borde jag stanna hemma och se matchen från teven istället.
Å andra sidan ger det mig en enorm kick att vara där, alltså borde jag gå. Pratade med Sofia och pratade med pappa och tillslut bestämdes det att min älskade farfar skulle komma och hämta oss.

Hundarna har det bra hos farmor och farfar och jag kunde släppa kontrollen och fokusera helt på matchen. Redan när vi närmar oss, och hör musiken från insidan och folk som står i kö för att komma in, börjar det spritta i kroppen. Alla dessa människor skrämmer mig inte. Okej, jag vågar inte vara mig själv och kan inte slappna av helt, men jag är inte särskilt rädd. Jag log till och med åt gubben som skannade mitt årskort.

Det allra bästa är nästan när ÖSK-låten, Elden inuti, börjar spelas. Innan jag fastnade för fotboll minns jag att pappa spelade låten för mig och det märktes tydligt hur mycket han älskar den. Entusiasmen. Och mamma hade berättat att hon näsan blir tårögd när den spelas inför en match och hon står samlad med de andra supportrarna.
Jag tyckte mest det var fånigt. Lite överdrivet kanske. Hur kunde en sport mana fram så starka känslor?

Men för helvete, nu är det jag som blir tårögd. Som stolt står upp och sjunger med i texten och nästan exploderar när spelarna kommer in på planen. Det är så mäktigt. Och låten är ju helt jävla fantastisk!

Jag hade Sofia på ena sidan och en gammal man på den andra. Han påminde lite om farfar med sina kommentarer. När ÖSK gjorde självmål sade han någonting till mig och jag stelnade genast till. Hade inte hört vad han sade och sade va? samtidigt som jag dömde sönder mig själv.
Han mumlade fram samma sak igen, men jag kunde fan inte tyda vad han sade. Förstod att jag skulle svara ja eller nej och insåg att jag svarat fel på hans fråga.

De närmsta kanske tio minutrarna hade jag svårt att fokusera på matchen. Jag var fast i mitt eget huvud och fast i mina negativa tankegångar. Fortsatte döma sönder och ville inte sitta kvar. Förbannade litegrann att jag vågade mig ut bland människor. Risken finns ju alltid att någon kommer tilltala mig och då är det ofta kört. Oavsett. Jag hittar alltid saker att racka ned på mig själv för.

Men på något sätt kunde jag vända det negativa självpratet och sade mig själv att gubben säkert inte ens mindes vad vi pratat om och att han definitivt inte satt och analyserade vad som sagts så som jag gjorde. Att det som pågått under några sekunder mellan oss två inte var någonting ovanligt för honom. Han hade sagt något till en annan fotbollsälskare och det var det.
Alltså kunde jag också släppa det vilket jag gjorde ganska bra ändå. Visst, jag kom tillbaka till det korta utväxlandet av ord några gånger, och jag var nervös att han skulle tilltala mig igen. Men jag kunde engagera mig i matchen igen och det var en stor vinst.

Synd bara att de sista tio, femton minutrarna av matchen var en frustrerande uppvisning i hur man misslyckas. Jag vet inte vad som hände med ÖSK. Det kändes som att de gav fan i att fortsätta kämpa. De, som ledde med 3-1 ett tag, verkade ge upp när IFK Göteborg kvitterade till 3-2 och att matchen slutade 3-3 är fan ett under. Jag var tvärsäker att de skulle göra iallafall ett mål till och jag vet inte om det var jag eller gubben bredvid som var argast.

Men nog om det nu. Klockan är strax tolv och det är på tiden att jag börjar skriva nu. Ska hämta en kopp kaffe och sedan är jag redo att försvinna några timmar. Hundarna ligger och sover. Kiba i fåtöljen vi fått från Sofias föräldrar och Kami i en hundbädd jag sytt av en gammal tröja för några år sedan.