Det hände något stort

IMG_4403.JPG

Det hände något fantastiskt idag, men för att komma dit behöver jag börja litegrann från början.

Mina föräldrar har alltid varit överbeskyddande mot mig och med åren som gått och deras äggskalsdotter blivit trasigare och trasigare var det som att det där beskyddandet började ta väldigt stora proportioner. De har helt enkelt försökt skydda mig från allt som gjort ont, något som varit väldigt svårt eftersom en person med min problematik tycks bli skadad cirka femtusen gånger per dag.

När jag började DBT och de gick familjeband påbörjades arbetet att klippa bort lite av den där överbeskyddande instinkten i dem. Och att det är svårt för dem, det kan nog alla förstå.

I torsdags var jag och handlade med mamma och pappa och efteråt brukar mamma hjälpa mig att bära alla kassar ned i källaren och fram till hissen. Men i torsdags hade jag bara två kassar och sade till mamma att jag kunde ta det själv och hennes första reaktion var nej. Hon var så pass envis i sitt nej att jag helt enkelt tog kassarna ifrån henne och väntade på att hon skulle gå.
Yes, det var obehagligt att gå i den där mörka källaren helt själv, men jag klarade det. Jag kände mig starkare än på länge (en effekt av att nu köra mer strikt LCHF igen).

idag kom pappa och hämtade mig innan matchen, som jag nämnde tidigare. När vi närmade oss deras lägenhet tog pappa upp telefonen för att ringa mamma så hon kunde komma ned och möta mig med hundarna och även denna gång sade jag ifrån.
Pappa är inte lika överbeskyddande som mamma, så han frågade bara om jag var helt säker och efter det var det klart.
Ja, det var jobbigt att kånka på en stor pappkasse, en väska och två halvvilda hundar. Och skulle jag ha mött någon i trappuppgången skulle ångesten åkt i luften. Men det kom ingen och jag tog mig fram utan problem.

Så, nu dags för det stora.

Pappa och jag drog iväg till matchen strax innan sex. Det var en massa minusgrader ute och medan jag bara frös om tårna var pappa riktigt frusen direkt.
I halvlek gick vi upp till översta raden så han skulle kunna stå upp istället för att sitta och frysa och när matchen var inne på sin femtiotredje minut sade jag till honom att han kunde gå.

Pappas reaktion var otrolig. Först tittade han på mig som om han undrade vad jag babblade om. När jag sedan sade att det var lugnt, att jag skulle klara det, var det som att hans ögon lös upp. Han såg så genuint glad ut och log stort och min pappa, som inte är en kramare, gav mig en kram och frågade ännu en gång om det verkligen var säkert att han kunde gå och efter att jag försäkrat honom att det skulle gå bra mumlade han fram något om att jag kunde ringa om det var något och sedan gick han sakta därifrån.

Det dumma med det hela, med att jag stannade kvar helt själv, är att storheten i det jag just åstadkom gjorde det svårt att fokusera under resten av matchen. Jag var så jävla glad att jag hela tiden insåg att jag inte alls hängde med i vad som hände på planen.

IMG_3107.jpg

Och såhär glad blir man efter en sådan seger. Ja, jag vet att jag ser gråtfärdig ut på ögonen men det är för att kylan förvandlar dem till torra monster. Jag är så väldigt stolt över mig själv just nu och glad för vad jag åstadkommit. Och detta kommer jag leva länge på.

Jag förtjänar det här

Jag ringde upp mina föräldrar i tisdags eller onsdagskväll bara för att berätta att jag var lycklig. Hela dagen vandrade jag runt som i ett rus, sprudlande, skrattande, sjungande, dansande. Obehaget var minimalt och jag tänkte att det nog skulle göra dem gott att få höra mig uttrycka min lycka.

”Jag tror aldrig jag hört dig säga det,” sade mamma och kanske är det så. Självfallet har jag haft perioder som varit bra, men jag kan inte minnas att jag någonsin mått så bra som jag gör just nu.

Om jag vetat vilket lyft det skulle bli för mitt psyke att lämna gamla lägenheten då skulle jag ha sagt till läkarna att skriva ut det på recept. Att vistas, nästan alla dygnets timmar, på en plats som dels är risig och ständigt i kaos och där jag dels har alldeles för många, fruktansvärda och jobbiga och vidriga minnen, – det är klart som fan att det påverkar psyket negativt! Att nu få spendera min tid i ett hem som är fint och luftigt och vackert, i ett hem jag verkligen trivs i, det är fan precis vad jag behövde. Och jag förtjänar det så jävla mycket!

För ett år sedan var jag fast i en djup depression. Sigrids död gjorde knappats depressionen något bättre och jag minns hur förtvivlad jag var för att jag inte kände minsta lilla positiva känsla gällande julen. Jag var fast i en depression och frågade mig själv varje dag varför jag fortsatte leva. Varför jag inte bara gav upp och lät mig själv finna den där ron jag tror kommer när en dör.

Men på något sätt (framför allt med hjälp av Sofia, mina föräldrar och hundarna) klarade jag av att ta mig vidare. En läkare på Karla skrev ut vitaminer och melatonin och Lergigan och i januari hoppade jag på LCHF. Och sakta började det vända för mig.

Det här året, 2018, har helat mig. Jag minns att jag sommaren 2010 sade att det var sommaren jag började leva istället för att överleva, men det är först nu, åtta år senare, som jag börjat hitta rätt. Och Gudomen och världen tycks vara på min sida.

Jag är så glad. Och tacksam. Tacksam att jag får bo här, med Sofia som är den finaste människan jag vet, och våra hundar som är både fantastiska och fullständigt hopplösa. Jag är tacksam att jag äntligen får säga till mina föräldrar att jag mår bra, att det känns som att jag kommit ut på andra sidan. Tacksam att jag börjar känna mig trygg i mig själv och också känner stolthet över vad jag tagit mig igenom och stolthet över den jag är idag. Tacksam att Lahti har flyttat närmre så det är lättare att träffa henne och tacksam att jag får leva.

Nu, när jag är stark och orkar, då lägger jag i en högre växel. Utmanar mig själv mer och är mer aktiv. Att jag orkar och kan ta hand om mitt hem, det är en lyx. När Sofia kommer hem från jobbet och jag säger att jag städat badrummet och toaletten, som exempel, det är en lyx.

Och jag tar tillvara på varenda minut, passar på att bygga mig starkare inför nästa dipp, som jag vet kommer att komma men inte behöver bli lila djup om jag byggt upp mig själv tillräckligt innan.

Dessa fantastiska paradoxer

IMG_2688.JPG

Det är väldigt många paradoxer som existerar samtidigt i mitt liv just nu. Det var en sådan sak jag hade väldiga problem att både förstå och acceptera när jag började i DBT. Att något kan kännas både bra och dåligt kändes som en omöjlighet för mig.
Nu vet jag dock att paradoxer existerar och frodas inom oss alla. Att saker kan vara både och och det är just så det känns att bo här. I lägenheten.

Jag känner mig helt otroligt lycklig och samtidigt är det kämpigt som bara fan. Idag noterade jag en trigger jag inte haft förut. Sedan bovärden ringde på den där första veckan jag bodde här, och han kom hit i bil, får jag enorma påslag så fort jag hör en bil komma körandes. Och en sak är säker – allt som händer på utsidan hörs otroligt mycket bättre här uppe i luften än vad det gjorde nere på botten. 

Jag vet inte hur många gånger jag flög upp från soffan för att kolla om det var en ÖBO-bil och om den stannat utanför. För det mesta fanns ingen bil där alls, men så en stund innan Sofia kom hem var det just en sådan bil som stod parkerad här utanför och jag kände skräcken öka.
Försökte tala logiskt med mig själv. Varför skulle någon komma hit utan att säga till innan? Klart som fan att det inte kommer några snubbar för att jobba på saker i lägenheten när det inte är någonting som bestämts. Men som jag lärde mig för länge sedan – logik och rädsla hör liksom inte ihop. Bara för att något inte är logiskt betyder det inte att rädslan försvinner. 

IMG_2703.jpgIMG_2700.jpg

Nu på kvällen har jag för första gången verkligen använt mitt craftroom. Med Manson i hörlurarna och Kiba sovandes i mormors gamla fåtölj satt jag och pysslade med min bullet journal och det var fan så mycket roligare när alla saker jag behöver till det finns i min närhet, men uppradade i hyllor istället för slängda i högar framför och runtom mig. Och när jag var klar var det enkelt att ställa tillbaka allting på rätt plats igen.

Så jag mår överlag väldigt bra just nu. Imorse tog jag mig till och med upp i bra tid och drack mitt morgonkaffe redan vid halv nio. Nu har jag satt mig i fåtöljen uppe i hallen och ska snart ta och läsa. Sofia och jag tog en kvällspromenad med hundarna tillsammans och jag känner mig skönt lugn och avslappnad i både kroppen och huvudet. Ser fram emot att få lägga mig och sova i ett stort och tyst sovrum när jag tagit min kvällsmedicin och jag ser också fram emot att vakna upp imorgon. För nu börjar det mesta komma på rätt plats och det känns som att jag äntligen kan börja leva här hemma. Gör allt sånt där jag brukade göra innan jag flyttade men som jag inte haft ro nog att ägna mig åt här.

Jag känner mig så jävla lyckligt lottad

Jag älskar den här lägenheten. Älskar allting med den. Lugnet den fyller mig med. Känslan av att bo i ett hem jag kan vara stolt över. Till och med trapphuset känns bättre än det förra. Fastän jag inte längre bor precis vid porten utan istället måste ta mig upp till tredje våningen känns det bättre och tryggare. Antagligen är det alla gamla minnen och erfarenheter på förra stället som gör att det känns så otryggt.
Oavsett är jag så jävla tacksam för att få bo här. I denna fina, stora lägenhet, tillsammans med min Sofia och våra fina hundar.

IMG_3072.JPGIMG_7113.JPG

Sovrummet på övervåningen är gigantiskt och börjar bli väldigt mysigt. Det är fortfarande ett stort kaos här hemma men ändå har vi hunnit bra mycket under dessa få dagar som gått. Att jag äntligen har plats för ett riktigt altare är fantastiskt och lika fantastiskt är det att varje morgon vakna och se ut genom fönstret.

IMG_2467.JPGIMG_2471.jpg

Mitt craft room på nedervåningen börjar också likna det lilla paradis jag drömt och fantisera om så länge. Det mesta är uppackat och det känns bra att äntligen ha tillgång till allt mitt garn igen.

IMG_5376.JPG

IMG_4992.JPG

Jag gillar det. Mer än jag kan beskriva. Och jag trivs bättre än vad jag någonsin vågat hoppas på. Och hundarna, de tycks lika nöjda de och jag älskar ljudet av deras tassar bakom mig när jag går uppför trappan.

IMG_2449.JPG

 

Själva flyttdagen var jobbig. Körde fullkomligt slut på mig själv och overklighetskänslorna var alldeles för starka. Hela tiden hade jag känslan av att allt bara var en dröm. Att jag snart skulle vakna upp i soffan i helveteshålet jag brukade bo i och inse att inget varit på riktigt.

På söndagen vaknade Sofia och jag strax innan åtta och vi var snabbt uppe på benen båda två. Att jag tar mig upp före tio en helgmorgon har inte hänt på flera år men vi ville båda komma igång med uppackandet.
Klockan tre var jag på match med mamma och pappa och såg ÖSK möta Djurgården.

IMG_8526.JPG

Hela tiden satt jag och smålog för mig själv. Oavsett vad som hände i matchen tycktes jag inte kunna sluta le för det känns så jävla bra nu. Det känns så jävla bra att äntligen vara här.

Jag har fortfarande svårt att förstå att det är sant. Att jag bor här. Att ingen ska komma och väcka mig och säga att ingenting var på riktigt. Overklighetskänslorna finns fortfarande där, precis som ångesten, men de har båda minskat i styrka och jag vet att det bara kommer bli bättre.

Jag är så jävla redo

Min lördag var så jävla bra. Rätt fantastisk faktiskt. Vad jag gjorde? Jag gick på min första fotbollsmatch någonsin (det kan hända att jag följt med mina föräldrar någon gång som barn men det är inget jag minns).

När jag vaknade i lördags ville jag – såklart – ställa in. Tvingade mig att ta ett bad för första gången på en dryg vecka och vid ett slog jag på Viasat och glodde på Tottenhams match mot Liverpool. Försökte koppla av och tänka bort prövningen som väntade och det funkade väl sådär. Vad som dock var förvånande var att jag kände pirr i magen. Upphetsning.

Mamma hämtade mig strax efter tre och vi åkte hem till henne och pappa och tog det lite lugnt innan vi skulle dra. Vi hade bra platser men ändå oroade jag mig för att jag inte skulle se ordentligt. Att det skulle bli omöjligt att hänga med.

IMG_6572.JPG

Att gå in och få biljetten scannad kändes hemskt, men så fort vi steg in på arenan fick jag syn på Michael Omoh på plan (en av mina favoriter i ÖSK) och det kändes som ett bra omen. Jag gick bakom mina föräldrar förbi klacken, någonting som borde ha varit jobbigt sett till den problematik jag har. Alla dessa män, sportsnubbar till på köpet, men jag kände mig glad och nästan rofylld och sket i alla runtom. Jag hade blicken på planen där spelarna höll till och kände mig som en tonårstjej som för första gången får se sin idol på riktigt. Det var rätt skumt faktiskt, hur glad jag verkligen kände mig.

Första halvlek var rätt kass. Spelarna var fega och tycktes ta fikapauser lite hela tiden, men jag satt ändå och flinade som ett fån. Kunde inte förstå att jag faktiskt satt där på läktaren, mitt bland alla dessa människor! Det var en sådan jävla seger!

IMG_5511.JPG

Och när ÖSK sedan vann var lyckan total. Jag gapade och skrek och ville helst inte lämna min plats. Jag ville sitta kvar och supa in känslan av dubbel seger.

Jag var hemma lagom tills Manchester Uniteds match började vid halv sju och så fort jag slagit mig ned i soffan insåg jag precis hur slutkörd jag var – men det var värt det. Så jävla värt det! För det var första gången på några veckor som jag känt mig glad.

 

September har inte varit lätt för mig. För mycket stress och utmattningen ledde till att nedstämdheten tog över och de två sista veckorna har jag inte haft lust med någonting alls. Inte ens läsning har intresserat mig och de få gånger jag försökt mig på att läsa har jag inte orkat mer än ett par sidor. Koncentrationen fanns inte där.

Men besiktningen av lägenheten är avklarad (och jag blev inte skyldig ett öre!) och för en vecka sedan var det visning. Så nu kan jag fokusera på att samla energi inför flytten som närmar sig med stormsteg och det känns som att jag äntligen, lite smått, börjar inse att vi faktiskt fick lägenheten. Att Sofia, jag och hundarna ska bo i en stor, fin trea på 86,5 kvm, med diskmaskin, stor kyl och frys, två våningar och ett rum bara för mig. Ett rum för mina böcker och alla andra attiraljer jag använder mig av i mitt skapande. Hon som bor där nu har gått med på att låta oss flytta in tidigare och vi ska hämta nyckeln den 25e oktober och sedan flytta in två dagar senare. Äntligen kommer jag bo i ett hem jag kan känna stolthet över. Jag kommer lämna den här sunkiga lilla lägenheten bakom mig, med alla minnen och upplevelser jag har här.

Vi har börjat rensa ur köksskåpen. De två som är utrensade gömde så mycket skit. En rabattkupong på Rusta som gick ut 2009. Destillerat vatten som gick ut 2008. En bok jag skrev på innan Sofia och jag blev tillsammans. Vi hittade till och med ett rakblad jag gömt i en ljuslykta och det påverkade mig starkt. Trodde inte att det fanns några gömda rakblad kvar och det var tufft att se det. Att för en stund slungas tillbaka i det gamla. Min första tanken var att det såg så rent och vasst ut. Att det vore ett perfekt blad att sätta mot huden.
Sofia plockade snabbt upp det ur lyktan och slängde och jag kunde pusta ut igen.

Vardagsrummet där mitt ex hittade mig i en blodig pöl efter att han varit ute med sina vänner. Badrummet där jag försökte hänga mig. Badkaret där Sofia hittade mig i blodigt vatten. Köket där jag brukade gömma mig i hörnet, i formen av en köttbulle, när jag gömde mig för allt som satte skräck i mig. De uniformerade. Hallucinationer. Nojjor.

Det är så mycket tragik jag kommer lämna bakom mig i och med flytten och det känns som att jag får en välbehövlig nystart. Kan inte helt lämna det gamla bakom mig när jag hela tiden vistas i samma rum, under samma tak.
Det känns så jävla bra att äntligen få komma härifrån och på riktigt lämna det gamla bakom mig. Bakom oss.

IMG_2067.JPG