Deras validering är som en helande salva

Det går fort när det gäller mig. Det vet jag ju sedan gammalt, och att ens jämföra de så kallade humörsvängningarna jag har nu med hur det brukade vara, – alltså, nej, det går inte.

Förra veckan var en bra och fin vecka. Min mood-tracker i min Bullet Journal är väldigt lila vilket innebär att jag haft riktigt fina dagar. Och det fortsatte så. Lördag och Söndag. Jag mådde bra. Åkte ut till mormor och morfars grav med mamma i lördags, då det var exakt fem år sedan mormor dog. Och efter det besökte vi min moster och hennes man så jag kunde gå husesyn efter deras flytt.

Men så blev det söndag kväll och jag stod i duschen och plötsligt small det till. Små saker som människor sagt och som satt sig som små taggar i mitt inre utan att jag hunnit reflektera över det.

När jag var tonåring hade folk för vana att förklara för mig att det jag tyckte, det var fel. Det var föräldrar, släktingar, skolkamrater, vänner, lärare. Olika saker, men alltid med samma slutsats – jag tyckte fel.

Och det där sitter kvar i mig. När människor säger någonting till mig, som gör mig illa till mods, så håller jag käften. Jag önskar att jag kunde säga till, förklara vad som gjorde mig upprörd och varför, men det går inte. För jag är livrädd för ångesten som kommer efter. Ångesten som jag vet kommer efter.
För det känns fortfarande som att jag har fel att tycka och tänka som jag gör. När jag blir lite, lite sårbar, så försvagas min självkänsla och mitt självförtroende så extremt att jag inte klarar av att stå upp för mig själv.

Och det klart att en person som jag, som är otroligt känslig, reagerar på saker som sägs omkring mig. För i den vanliga världen, världen som inte består av Sofia och mina föräldrar, där har de inte den kunskap som de andra tre har gällande mig och sådana som mig. De har inte gått kortare DBT kurser för att förstå och de har heller inte fått diskutera sådant med mig. För att jag inte klarar det. För att jag, återigen, alltid känner att jag har fel. Och för att jag också känner mig krävande. Även det har med mitt förflutna att göra.

Så idag är jag sårbar och ledsen och vill inte alls ha med omvärlden att göra. ÖSK har match ikväll och tackolov är det bortamatch för jag vill verkligen inte lämna min sköna bubbla. Jag är alldeles för skör för det.

Vad jag ska göra för att ta hand om mig själv? Jobba med boken. Läsa. Sticka och se på serier. Skriva dagbok. Och det kanske viktigaste, och som jag är allra sämst på – jag ska tala. Berätta hur jag känner. Vad och varför jag reagerar som jag gör. Prata med Sofia och pappa och mamma och bli bemött med den där fantastiska valilderingen jag vet att de alla kommer bemöta mig med och som alltid fungerar som en helande salva mot en sönderskuren hud.

Ro i kroppen

Jag känner en ro i kroppen som till stor del kommer av hur det ser ut här hemma. Det är rent och undanplockat och ljust och innan vi lämnade helveteshålet för den här lägenheten förstod jag inte hur stor inverkan mitt boende faktiskt hade på mitt psyke.

Jag är inne i köket och fixar kaffe eller steker pannkakor eller gör granola, och istället för att låta allt blir stående när jag är klar, ser jag till att lämna köket lika fint som det var innan jag började.
Jag klarar det inte alltid. Långt ifrån. Ibland tycks det vara omöjligt att ens bara ställa in ett glas i diskmaskinen.
Men just nu går det och det underlättas av att det är så undanplockat.

Jag ser de vita väggarna omkring mig och känner att jag kan andas. Inga slarvigt rödmålade väggar med avskavda fläckar här och där. Inga tapeter uppsatta på 80-talet, avskavda och skitiga och – på somliga ställen – även ritade på. För att inte glömma blodfläckarna som inte gått att få bort helt och hållet.

Jag trivs här och jag mår bra av att vara hemma. Mår bra av att pula omkring. Damma lite. Torka av ett bord. Vattna blommorna. Nynna för mig själv.

Och det känns okej att Sofia jobbar igen. Det gör det, för det är skönt att få sakna henne. Idag ska hon sluta tre eller halv fyra och jag ska ta med mig hundarna och möta henne på vägen. Och innan dess ska jag fortsätta arbeta med bok nummer fyra, handarbeta lite och glo på något avsnitt av Pretty Little Liars.

Små steg mot frihet

Idag ska jag vila. Ingenting annat. Det regnar ute och är således en alldeles utmärkt dag att ägna sig åt läsning, läsning och lite handarbete mixat med serietittande. För tro mig, jag både förtjänar och behöver det.

Jag försöker ta mig ur min bubbla och inte vara en passiv, tråkig flickvän under Sofias semester och därför tog vi en cykeltur med hundarna i fredags, på kvällen.
Det är svårt att beskriva vad som hände inne i mig när vi cyklade upp på stan. Det är så sällan jag kommer ut, utanför min trygghet i Rosta.
Framför allt är det väldigt sällan jag vistas inne i stan. Och känslorna och intrycken blev många.

På ett sätt kändes det som att jag inte varit inne i stan sedan jag var tonåring, vilket såklart inte stämmer, även om det har ett uns av sanning i sig. Så jag slungades bakåt i tiden, till en 17-årig Mana, och det var en väldigt konstig upplevelse.
Dessutom luktar människor så förbannat mycket parfym. Har det alltid varit så? Människor som antingen passerade oss eller som vi passerade, som var överhöljda av en parfymdoft så stark att det nästan blev svårt att andas.

Helt enkelt blev det jobbigt. Riktigt jobbigt. Vi cyklade upp på Järntorget och hjärtat rusade. Människor överallt. Och bussar att väja för. Jag visste inte riktigt var jag skulle ta vägen och trampade på i panik och kunde inte riktigt andas förrän vi närmade oss Stadsparken. Där var det iallafall lugnare.

Vi stannade till i Wadköping och gick runt bland de vackra, gamla husen. Det är tveksamt om det finns en finare plats i Örebro.
Jag försökte landa i mig själv och fokusera på nuet medan vi vandrade runt där, men det var inte lätt. Hela tiden kämpade jag emot den starka impulsen som sade åt mig att fly och det var inte förrän vi gick längs med Svartån och hundarna började äta gräs som jag inte längre ville springa därifrån.

Men tro inte att jag inte tyckte att det var värt det för det var det. Det är värt det. Att för en stund lyckas bryta mig fri från mina bojor och komma ut i verkligheten. Spendera tid i en stad som är min, och som jag älskar, men som jag så sällan besöker.

När vi väl hoppade upp på cyklarna igen var jag ändå lite lugnare och vi tog en kringelkrokig väg hemåt för att inte komma hem för snabbt. För vi alla, både jag, Sofia och de två små pälsdjävlarna, älskar våra cykelturer.

Sedan blev det lördag. Och det är väl främst vad som hände igår som gör att jag är så sårig idag (mentalt, inte fysiskt).
Planen var att cykla med hundarna till farmor och farfar, lämna av dem där för att cykla vidare till Behrn Arena, se på matchen, cykla tillbaka till farmor och farfar för att hämta djuren igen och till sist cykla hem.

Mitt helvete började redan timmarna innan vi skulle dra. I ungefär en timme försökte jag hitta kläder som kändes bra. Med bra menar jag att de ska vara bekväma, få mig att känna mig fin och de ska också kännas jag. Vilket var ett helvete.

Jag antar att jag behöver förklara varför det är en så stort grej för mig, att hitta kläder för att gå på en jävla fotbollsmatch.
Jag är inte helt hundra på att jag har rätt, men jag skulle gissa att det ligger till ungefär såhär (varning för väldigt grova generaliseringar): För mig är fotbollsvärlden en plats för sådana som passar in i samhället. På samma sätt som min gamla högstadieskola kändes som en plats för främst de ”fungerande” och där jag alltid kände mig som världens största missfoster som aldrig skulle passa in, så känns också fotbollsvärlden. Och för att beträda en sådan värld behöver jag känna mig trygg i mig själv och just nu, när jag kämpar så mycket med min självkänsla, är det nästintill omöjligt.

Först tog jag på mig en långklänning jag vanligtvis brukar känna mig fin i, men igår gick det inte alls. Magen stod ut. Brösten hängde. Jag såg ut som en övermogen tomat som skulle få klänningen att spricka i sömmarna.
Testade olika BH:ar, olika tröjor, linnen, kjolar, klänningar. Kände mig svettig och ful och vedervärdig men lyckades ändå tillslut hitta något som kändes okej. Vad för något? Skitiga tajts, ett turkost linne och en lång vid västaktig grej. Alldeles för mycket kläder för den där hettan, men det fick duga eftersom det var det enda jag trivdes i just då.

Det gick bra att cykla till farmor och farfar och lämna av hundarna där men sedan. Själva grejen att cykla mitt i stan, bland all denna jävla trafik! Fy helvete. Hade en konstant känsla av panik och pustade ut när vi väl var framme.

Att gå in på Arenan är inte en jättegrej längre. På något sätt lyckas jag stänga ute det mesta av obehaget och fokuserar på allt det som fyller mig med glädje. Den höga musiken, spelarna som tränar på planen, känslan av att det kommer kunna hända stordåd.

Och matchen blev ju fantastiskt. 3-o till ÖSK efter första halvlek och 4-0 när den var slut. Det var lite som att hoppa runt bland molnen. Dessutom är det alltid mysigt att ha Sofia med på matcherna. Att sitta med henne vid min sida gör mig både trygg och stolt.

Men ja. Så var vi tvungna att cykla i stan igen. Paniken. Ångesten. Obehaget.
Vi kom fram till farmor och farfar för att hämta hundarna och de hade besök av min kusin och jag tvingades in i den där känslan av självförakt när jag stod kvar i hallen och inte klarade av att gå in i vardagsrummet och hälsa.

Sista biten hem var dock skön. Jag gillar att cykla, så länge jag cyklar där det är ganska lugnt.
Och när jag kom hem kändes jag mig så slutkörd att jag var gråtfärdigt.

Så det är inte det minsta konstigt att jag är trött och lite sorgsen idag. Men jag är också stolt över mig själv. För allt jag tagit mig igenom de senaste dagarna. För att jag kämpat emot de negativa känslorna och nått målet. Det hade varit mycket lättare att bara stanna hemma, både i fredags och igår, men jag kan lova er; skulle jag gjort det skulle jag känna mig ännu sårigare idag.

När det vänder

Lite kvällsläsning på balkongen innan åskan kom

Jag är helt klart på väg åt rätt håll igen. Igår pratade jag och Sofia om hur fort jag numera tappar tålamodet när jag mår sämre. Det känns som att det ändrats väldigt fort. Jag har gått från att spendera månader eller år nere i djupa dalar och nu blir jag irriterad så fort jag har några dagar som är lite sämre. Det går fort att vänja sig vid det nya. Det nya liv jag just nu lever.

Efter handlingen igår satt Sofia och jag en stund på balkongen och som så ofta annars började jag prata om Sigrid. Jag tänker fortfarande på henne väldigt ofta och jag sade till Sofia att jag önskade att hon också fått nå hit, där jag är idag. Inte att hon skulle leva mitt liv, såklart inte, men att hon också fått finna den här ron. Nått till en plats där livet är mer bra än dåligt. Jag har haft mycket tur i all min otur och jag önskar att jag kunnat ge bort en del av min tur, så kanske hon också hade funnits här idag.

Hur som. Jag mår lite bättre igen. Eller betydligt bättre. Igår pendlade energin mellan en trea och en fyra och idag känns det, hittills, som att jag är på en ganska stabil fyra. Igår både skrev jag och tvättade. Idag planerar jag att fortsätta skriva, plocka in den rena tvätten och sätta igång en ny maskin och kanske försöka påbörja ett brev.
När det vänder, och jag börjar må bättre igen, vill jag helst gasa på och inte stanna upp, men det leder alltid till att jag kraschar. Men jag försöker bättra mig. Försöker tänka efter och göra kloka val och jag tycker själv att det ändå går väldigt bra.

Igår kväll kom åskan på besök. Ett åskoväder som varade i några timmar och jag tycker alltid att det känns renande efteråt. Hundarna var lugna större delen av tiden. De hör inte lika bra längre och det var inte förrän de där riktigt höga smällarna kom som de blev rädda.
Jag låg skönt tillbakalutad i soffan och läste i Underground railroad och bara njöt av att finnas till.

Och det är precis vad jag tänker ägna mig åt idag med, att njuta.

Rädslan brukade vara förlamande

På något sätt har jag lyckats glömma hur rädd jag var innan flytten. Emellanåt var jag livrädd. Så rädd att det kändes som att det bästa bara vore att ge upp. Att sluta kämpa.
Igår bläddrade jag igenom min dagbok och läste en anteckning som jag skrev bara dagar innan flytten och jag tyckte att det var lite intressant att läsa, såhär i efterhand.

Måndag, okt 22 2018

Det är inte särskilt kul detta med att flytta. Att min ångest pissar ned stämningen för Sofia som är så glad för sin första, riktiga flytt någonsin. Kvällarna är hemska. Vidriga. Försöker fantisera mig bort och det fungerar okej. Ändå smyger de sig in. Katastroftankarna som säger mig att jag alltid kommer vara såhär rädd – för nästan allt – och då är det svårt att inte hamna i självmordstankar. Inte så att jag vill dö, det är nog det sista jag vill, men om rädslan aldrig försvinner. Om jag inte kan känna mig trygg i mitt eget hem. Hur länge kommer jag då orka?

Jag är rädd för att vara rädd överallt i nya lägenheten. Att inte våga göra någonting. Inte våga vara någonstans alls. Här har jag mitt kök med hörnet jag brukade krypa in i, och hamna i fosterställning. Vissa gånger i flera timmar.

Det är många år sedan det sist hände. Och ändå… Min logiska sida vet att den känslomässiga sidan bara överdriver allting. Att allt som behövs är tid. Tid att vänja mig vid det nya. Känslorna skriker att det är katastrof. Katastrofläge. Nya grannarna kommer vara tusen gånger värre än granntanten här som sätter så mycket skräck i mig. Hundarna kommer inte finna någon ro på nya stället och Kami kommer skälla nätterna igenom. Jag kommer halka i trappan när jag springer i panik för att gömma mig. Män med vakande ögon och dörrklockan bara ringer och ringer.

Någonstans mitt i allting finns min visshet. Det kommer bli tufft att ställa om, absolut. Men det kommer också bli fantastiskt. En drömlägenhet. Ljus och stor, med dubbel kyl och frys, diskmaskin, ett stort sovrum och ett eget arbetsrum. En nystart bort från allt det sjuka som varit här, i min sunkiga lilla lägenhet på bottenvåningen. Jag måste ge mig själv tid och jag behöver ge mig själv en chans att faktiskt njuta. Vi har drömt om det här så länge. Fantiserat men aldrig riktigt vågat tro på att vi en dag skulle få vår alldeles egna etagetrea. Det är en dröm som slår in och vi förtjänar det båda två. Efter snart tio år tillsammans ska en av våra högsta, gemensamma drömmar slå in. Det är helt fantastiskt. Samhain i lägenheten. Yule, jul och nyår. I en riktigt lägenhet. Ett hem att må bra i och känna stolthet över. Det kommer bli fantastiskt bara jag ger mig själv chansen att smälta allt. Vänja mig. Ta det lugnt. Och hundarna kommer må så jävla bra där.

Jag blir nästan lite gråtfärdig när jag läser det här. När jag blir påmind om hur jävla överjävligt mitt liv faktiskt har varit.
Jag skulle vilja sträcka mig tillbaka i tiden. Sträcka ut en hand till Mana, som satt den 22 oktober förra året och var så rädd för att inte våga leva. Och jag vill säga henne att hennes visshet hade rätt. Att det skulle bli bra. Bättre än bra. Och att det skulle gå mycket fortare än vad vissheten trodde.

Sanningen är den att jag nog aldrig känt mig tryggare än vad jag gör nu. Inte ens som barn och bodde med mina föräldrar. Den här lägenheten, och flytten, har gjort någonting med mig som jag aldrig trodde var möjligt. Och vet ni vad? Jag är så jävla välförtjänt av det 😊