Dessa fantastiska paradoxer

IMG_2688.JPG

Det är väldigt många paradoxer som existerar samtidigt i mitt liv just nu. Det var en sådan sak jag hade väldiga problem att både förstå och acceptera när jag började i DBT. Att något kan kännas både bra och dåligt kändes som en omöjlighet för mig.
Nu vet jag dock att paradoxer existerar och frodas inom oss alla. Att saker kan vara både och och det är just så det känns att bo här. I lägenheten.

Jag känner mig helt otroligt lycklig och samtidigt är det kämpigt som bara fan. Idag noterade jag en trigger jag inte haft förut. Sedan bovärden ringde på den där första veckan jag bodde här, och han kom hit i bil, får jag enorma påslag så fort jag hör en bil komma körandes. Och en sak är säker – allt som händer på utsidan hörs otroligt mycket bättre här uppe i luften än vad det gjorde nere på botten. 

Jag vet inte hur många gånger jag flög upp från soffan för att kolla om det var en ÖBO-bil och om den stannat utanför. För det mesta fanns ingen bil där alls, men så en stund innan Sofia kom hem var det just en sådan bil som stod parkerad här utanför och jag kände skräcken öka.
Försökte tala logiskt med mig själv. Varför skulle någon komma hit utan att säga till innan? Klart som fan att det inte kommer några snubbar för att jobba på saker i lägenheten när det inte är någonting som bestämts. Men som jag lärde mig för länge sedan – logik och rädsla hör liksom inte ihop. Bara för att något inte är logiskt betyder det inte att rädslan försvinner. 

IMG_2703.jpgIMG_2700.jpg

Nu på kvällen har jag för första gången verkligen använt mitt craftroom. Med Manson i hörlurarna och Kiba sovandes i mormors gamla fåtölj satt jag och pysslade med min bullet journal och det var fan så mycket roligare när alla saker jag behöver till det finns i min närhet, men uppradade i hyllor istället för slängda i högar framför och runtom mig. Och när jag var klar var det enkelt att ställa tillbaka allting på rätt plats igen.

Så jag mår överlag väldigt bra just nu. Imorse tog jag mig till och med upp i bra tid och drack mitt morgonkaffe redan vid halv nio. Nu har jag satt mig i fåtöljen uppe i hallen och ska snart ta och läsa. Sofia och jag tog en kvällspromenad med hundarna tillsammans och jag känner mig skönt lugn och avslappnad i både kroppen och huvudet. Ser fram emot att få lägga mig och sova i ett stort och tyst sovrum när jag tagit min kvällsmedicin och jag ser också fram emot att vakna upp imorgon. För nu börjar det mesta komma på rätt plats och det känns som att jag äntligen kan börja leva här hemma. Gör allt sånt där jag brukade göra innan jag flyttade men som jag inte haft ro nog att ägna mig åt här.

Jag känner mig så jävla lyckligt lottad

Jag älskar den här lägenheten. Älskar allting med den. Lugnet den fyller mig med. Känslan av att bo i ett hem jag kan vara stolt över. Till och med trapphuset känns bättre än det förra. Fastän jag inte längre bor precis vid porten utan istället måste ta mig upp till tredje våningen känns det bättre och tryggare. Antagligen är det alla gamla minnen och erfarenheter på förra stället som gör att det känns så otryggt.
Oavsett är jag så jävla tacksam för att få bo här. I denna fina, stora lägenhet, tillsammans med min Sofia och våra fina hundar.

IMG_3072.JPGIMG_7113.JPG

Sovrummet på övervåningen är gigantiskt och börjar bli väldigt mysigt. Det är fortfarande ett stort kaos här hemma men ändå har vi hunnit bra mycket under dessa få dagar som gått. Att jag äntligen har plats för ett riktigt altare är fantastiskt och lika fantastiskt är det att varje morgon vakna och se ut genom fönstret.

IMG_2467.JPGIMG_2471.jpg

Mitt craft room på nedervåningen börjar också likna det lilla paradis jag drömt och fantisera om så länge. Det mesta är uppackat och det känns bra att äntligen ha tillgång till allt mitt garn igen.

IMG_5376.JPG

IMG_4992.JPG

Jag gillar det. Mer än jag kan beskriva. Och jag trivs bättre än vad jag någonsin vågat hoppas på. Och hundarna, de tycks lika nöjda de och jag älskar ljudet av deras tassar bakom mig när jag går uppför trappan.

IMG_2449.JPG

 

Själva flyttdagen var jobbig. Körde fullkomligt slut på mig själv och overklighetskänslorna var alldeles för starka. Hela tiden hade jag känslan av att allt bara var en dröm. Att jag snart skulle vakna upp i soffan i helveteshålet jag brukade bo i och inse att inget varit på riktigt.

På söndagen vaknade Sofia och jag strax innan åtta och vi var snabbt uppe på benen båda två. Att jag tar mig upp före tio en helgmorgon har inte hänt på flera år men vi ville båda komma igång med uppackandet.
Klockan tre var jag på match med mamma och pappa och såg ÖSK möta Djurgården.

IMG_8526.JPG

Hela tiden satt jag och smålog för mig själv. Oavsett vad som hände i matchen tycktes jag inte kunna sluta le för det känns så jävla bra nu. Det känns så jävla bra att äntligen vara här.

Jag har fortfarande svårt att förstå att det är sant. Att jag bor här. Att ingen ska komma och väcka mig och säga att ingenting var på riktigt. Overklighetskänslorna finns fortfarande där, precis som ångesten, men de har båda minskat i styrka och jag vet att det bara kommer bli bättre.

Jag är så jävla redo

Min lördag var så jävla bra. Rätt fantastisk faktiskt. Vad jag gjorde? Jag gick på min första fotbollsmatch någonsin (det kan hända att jag följt med mina föräldrar någon gång som barn men det är inget jag minns).

När jag vaknade i lördags ville jag – såklart – ställa in. Tvingade mig att ta ett bad för första gången på en dryg vecka och vid ett slog jag på Viasat och glodde på Tottenhams match mot Liverpool. Försökte koppla av och tänka bort prövningen som väntade och det funkade väl sådär. Vad som dock var förvånande var att jag kände pirr i magen. Upphetsning.

Mamma hämtade mig strax efter tre och vi åkte hem till henne och pappa och tog det lite lugnt innan vi skulle dra. Vi hade bra platser men ändå oroade jag mig för att jag inte skulle se ordentligt. Att det skulle bli omöjligt att hänga med.

IMG_6572.JPG

Att gå in och få biljetten scannad kändes hemskt, men så fort vi steg in på arenan fick jag syn på Michael Omoh på plan (en av mina favoriter i ÖSK) och det kändes som ett bra omen. Jag gick bakom mina föräldrar förbi klacken, någonting som borde ha varit jobbigt sett till den problematik jag har. Alla dessa män, sportsnubbar till på köpet, men jag kände mig glad och nästan rofylld och sket i alla runtom. Jag hade blicken på planen där spelarna höll till och kände mig som en tonårstjej som för första gången får se sin idol på riktigt. Det var rätt skumt faktiskt, hur glad jag verkligen kände mig.

Första halvlek var rätt kass. Spelarna var fega och tycktes ta fikapauser lite hela tiden, men jag satt ändå och flinade som ett fån. Kunde inte förstå att jag faktiskt satt där på läktaren, mitt bland alla dessa människor! Det var en sådan jävla seger!

IMG_5511.JPG

Och när ÖSK sedan vann var lyckan total. Jag gapade och skrek och ville helst inte lämna min plats. Jag ville sitta kvar och supa in känslan av dubbel seger.

Jag var hemma lagom tills Manchester Uniteds match började vid halv sju och så fort jag slagit mig ned i soffan insåg jag precis hur slutkörd jag var – men det var värt det. Så jävla värt det! För det var första gången på några veckor som jag känt mig glad.

 

September har inte varit lätt för mig. För mycket stress och utmattningen ledde till att nedstämdheten tog över och de två sista veckorna har jag inte haft lust med någonting alls. Inte ens läsning har intresserat mig och de få gånger jag försökt mig på att läsa har jag inte orkat mer än ett par sidor. Koncentrationen fanns inte där.

Men besiktningen av lägenheten är avklarad (och jag blev inte skyldig ett öre!) och för en vecka sedan var det visning. Så nu kan jag fokusera på att samla energi inför flytten som närmar sig med stormsteg och det känns som att jag äntligen, lite smått, börjar inse att vi faktiskt fick lägenheten. Att Sofia, jag och hundarna ska bo i en stor, fin trea på 86,5 kvm, med diskmaskin, stor kyl och frys, två våningar och ett rum bara för mig. Ett rum för mina böcker och alla andra attiraljer jag använder mig av i mitt skapande. Hon som bor där nu har gått med på att låta oss flytta in tidigare och vi ska hämta nyckeln den 25e oktober och sedan flytta in två dagar senare. Äntligen kommer jag bo i ett hem jag kan känna stolthet över. Jag kommer lämna den här sunkiga lilla lägenheten bakom mig, med alla minnen och upplevelser jag har här.

Vi har börjat rensa ur köksskåpen. De två som är utrensade gömde så mycket skit. En rabattkupong på Rusta som gick ut 2009. Destillerat vatten som gick ut 2008. En bok jag skrev på innan Sofia och jag blev tillsammans. Vi hittade till och med ett rakblad jag gömt i en ljuslykta och det påverkade mig starkt. Trodde inte att det fanns några gömda rakblad kvar och det var tufft att se det. Att för en stund slungas tillbaka i det gamla. Min första tanken var att det såg så rent och vasst ut. Att det vore ett perfekt blad att sätta mot huden.
Sofia plockade snabbt upp det ur lyktan och slängde och jag kunde pusta ut igen.

Vardagsrummet där mitt ex hittade mig i en blodig pöl efter att han varit ute med sina vänner. Badrummet där jag försökte hänga mig. Badkaret där Sofia hittade mig i blodigt vatten. Köket där jag brukade gömma mig i hörnet, i formen av en köttbulle, när jag gömde mig för allt som satte skräck i mig. De uniformerade. Hallucinationer. Nojjor.

Det är så mycket tragik jag kommer lämna bakom mig i och med flytten och det känns som att jag får en välbehövlig nystart. Kan inte helt lämna det gamla bakom mig när jag hela tiden vistas i samma rum, under samma tak.
Det känns så jävla bra att äntligen få komma härifrån och på riktigt lämna det gamla bakom mig. Bakom oss.

IMG_2067.JPG

Mycket död och mycket fotboll

Igår var det fyra år sedan min mormor dog. Fyra år, som gått precis så fort som tiden alltid tycks göra numer.

Jag förstår inte hur folk som inte tror på en värld bortanför vår orkar med att leva. Jag är övertygad om att jag kommer träffa mormor igen när jag själv dör och hamnar i summerland (eller himlen, paradiset, whatever) och den starka känsla jag har av att det är så är vad som gör livet uthärdligt för mig när det är som jobbigast. De som inte tror på något, shit, jag förstår inte alls hur de orkar.

Augusti och September har ju blivit lite småträliga månader just för att mormor och Sigrid båda dött i Augusti och Sofias brorsdotter i September. För mycket död under de här månaderna. Att Sigrid snart varit död i ett helt år är fan ofattbart. Hur kan tiden gå så fort?

Men till något roligare – den här veckan har funkat otroligt bra för mig. Att vara ensam hemma har inte varit svårare än att jag kunnat stå ut och jag har följt städschemat jag gjorde förra helgen och städat lite varje dag. I måndags var jag till Karla och träffade M med mamma och det var väldigt skönt att återse henne igen. Får samma kick efter att ha varit där som jag brukade få när jag haft sessioner med terapeut K på DBT. Speciellt konstigt är det inte, – sessionerna innebär en tid då jag får prata om precis vad jag vill utan att bli avbruten och hela tiden bli bemött validerande. Det är välgörande för mitt inre. Och det finns ingen överväldigande press på mig där, så som det till viss del gjorde på DBT. Här finns all tid i världen att ge mig just den tid jag behöver.

Och igår var det Premier League-premiär. Med fjärilsfladder i magen satte jag mig i mormors gamla fåtölj med min virkning och tittade. Att matchen började vid nio ledde till att jag under andra halvlek var så trött att jag knappt lyckades hålla ögonen öppna, men kul var det ändå.

Idag har jag två matcher inplanerade att se. Tottenham mot Newcastle vid halv två och sedan – äntligen – ÖSK mot Brommapojkarna vid sex. Vilken fantastisk lördag! Om jag vetat att fotboll skulle skänka mig så mycket välbehövlig glädje hade jag börjat kolla på det för länge sedan.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra

IMG_0813.JPG

Det känns som att jag famlar runt i blindo och stapplande tar mig fram. Fram, men inte nödvändigtvis framåt. Varje dag har jag ångest och overklighetskänslor. Det ligger en tung filt mellan min hjärna och verkligheten. Det känns som att jag fallit av ett fartyg och skrikande och sprattlande ropar efter hjälp medan människorna där uppe varken hör eller ser.

Jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra. Jag kämpar och kämpar och kämpar men ingenting tycks hända. Inget förändras. Och inte blir det bättre av att blodproverna jag skulle ta imorgon måste ställas in. Denna gång för att det är för varmt att lämna hundarna i bilen. Fastän det inte är jag som ligger bakom det, att testerna måste skjutas på, känns det lik förbannat som det. En flashback till DBT och alla mina terapistörande beteenden.

Just nu är jag skör som fan och mina sedan länge läkta skärsår känns nygjorda. Som att den enklaste lilla stöt får kroppen att skrika av smärta och ångest. Vad mer kan jag göra än det jag redan gjort? Okej, jag vet att jag inte får ge upp. Att jag måste fortsätta kämpa. Det är bara så fruktansvärt jobbigt när det känns som att jag fötterna fastnat i stelnad cement. 

Jag ska googla runt. Googla runt tips gällandes dessa förbannade overklighetskänlor. Och jag ska ta fram min DBT-pärm och gå igenom den på nytt. Det är vad jag ska göra.

P.S. Jag har ändå en väldigt fin familj ❤