Back to basics

Jag är otroligt sårbar just nu. Sårbarheterna har liksom staplats upp på varandra och jag känner igen varningssignalerna. De där som säger att om jag inte tar tag i det här nu så kommer jag tids nog krascha och det rejält. Att jag dissocierar och får overklighetskänslor är två röda, alarmerande varningssignaler som jag tidigare inte lyckats snappa upp.

Hur fan nu det är möjligt.

Jag känner mig omotiverad och allmänt nedstämd och det mesta känns jobbigt. Men jag har en plan och den är så pass simpel att jag helt enkelt ska ta det lugnt och tillåta mig själv att göra sådant jag mår bra av. Och bygga kompetens.

Jag har tagit fram ett nytt pussel som jag påbörjat. Att pussla och lyssna på ljudbok är fantastiskt. Att lyssna på ljudbok och sticka är lika fantastiskt det. Att sticka och glo på tv-serier. Att lyssna på James Arthur och skriva brev. Ha läskoma i sängen. Ta långa bubbelbad med badrumsfönstret öppet. Bara ligga i soffan och spela olika mobilspel och prata med Sofia. Lösa korsord.

Sådant. Dessutom behöver jag jobba med sömnen och maten. Kämpa lite extra för att varken sova mer eller mindre än 8,9 timmar per natt och tänka till lite extra när det kommer till maten. Just nu känner jag mig konstant hungrig och kan inte sluta tänka på kolhydratrika saker att äta och det känns lite hopplöst. Som att jag aldrig kommer igång ordentligt igen med LCHF. Men idag ska jag veckohandla och jag tänker köpa hem massa ost och ölkorv och sådant jag hade väldigt stor nytta av när jag började med LCHF för nästan 18 månader sedan. Gå back to basics liksom. Ta en dag i taget.

Men viktigast av allt är att jag pratar och skriver och känner efter. Vad är det jag verkligen vill göra och vad behöver jag göra.

Bara jag tar det lugnt.

Det är inte lätt när psyket vill annat än vad jag själv vill

Födelsedagspuss. Kami fyllde 12 härom dagen ❤️

Jag är sådär trött att det känns som att jag ska börja gråta när som helst. Tog mig ut med hundarna lite tidigare än vanligt och ansträngde mig för att inte fastna i negativa tankegångar, som jag ofta gör när jag mår dåligt och är ute med hundarna. Ältandet kommer liksom nästan av sig själv.

Men ärligt. Jag är så jävla slut.

Förra veckan tog ut sin rätt på mig. Onsdagen var intensiv med många promenader och sedan veckohandling på kvällen och torsdagen var ännu värre. Lika många promenader och sedan skulle pappa vara hundvakt medan mamma och jag gick på fotboll.
Det är alltid känsligt för mig att lämna över hundarna till någon annan. Föreställ er den värsta hönsmamman och jag är värre än så.
Att pappa kom tio minuter för sent gjorde inte saken bättre och när jag väl var på väg att möta mamma var ångesten skyhög.

Sedan är det ju så att det här med att gå på fotboll blivit något av en svårighet efter alla dessa hemmamatcher med storklubbar och deras supportrar.
Där och då började jag dissociera och när jag vaknade i fredags började vad som skulle bli en fruktansvärt utmattande dag.

Jag hade skyhög ångest och massa overklighetskänslor. Sofia slutade tidigt men skulle iväg och träffa en vän med Lahti och med andra ord blev det många promenader igen och eftermiddagspromenaden blev lika hemsk som de ofta brukade bli när jag mådde som sämst.

Det fina vädret gjorde att det var mycket folk, och framför allt mycket barn, ute. Jag gick sakta. Kändes som jag sniglade mig fram. Försökte hålla mig närvarande men lyckades inte vara där. Jag försvann in i den där andra verkligheten som brukade vara en stor del av mitt gamla liv.

På lördagen (Kamis tolfte födelsedag ❤️) åkte Sofia upp på stan för att handla hundmat och lite födelsedagslyx och senare den eftermiddagen åkte hon hem till Lahti för att mata hennes katter och råttor och med andra ord blev det en jävla massa tid ensam för mig. Och när jag är ensam blir det alltid extra ansträngande att bara leva.

Min tanke var att försöka ta det lugnt men fönstren behövde tvättas och i söndags skulle vi laga mat för den kommande veckan. Vi har lärt oss att det inte funkar att skjuta upp på den där matlagningen. Då slutar det med att vi äter snabbmat vilket leder till att både min mage och mitt psyke kraschar.

Så ja. Jag är slutkörd.

Dessutom kan jag inte sluta stressa upp mig inför vad som väntar; i juni ska Sofia iväg på student och hon ska ut med jobbet och i juli blir det bröllop.

Jag gillar inte att skriva om det. Skäms för att mitt psyke ställer till det. Men samtidigt behöver jag både prata och skriva om det. Gör jag inte det leder det istället till en kraschlandning. Det blir alltid betydligt jobbigare när Sofia är borta sent på kvällarna. Nu när det är ljust om kvällarna går det iallafall bra att ta ut hundarna på promenader, men eftersom de båda skäller som satan när hon kommer hem måste jag ta mig ut för att möta henne. Vilket innebär att bege mig ut i trappuppgången sen kväll/natt och det skrämmer mig så förbannat jävla mycket.

Jag är rädd att allt det här som väntar kommer innebära att jag helt enkelt kommer sova bort Sofias semester som börjar i juli. Det är det sista jag vill.

Och jag hatar att jag strular till det så jävla mycket. Att jag inte kan vara enklare. Att det innebär bekymmer för Sofia för att mitt psyke strular till det.
Jag hamnar lätt i självförakt och invalideringar, säger mig själv att jag är en hemsk och jobbig flickvän, och det är inte enkelt att handskas med de negativa tankarna när jag redan innan är sårbar.

Så ja, det är väldigt mycket just nu. Jag vill helst bara sova men ska göra mitt bästa för att ändå hålla mig någorlunda aktiv. Just nu ligger energinivån på en tvåa av tio och jag förstår knappt hur jag ska lyckas få i mig lite kaffe.

Krävande veckor

De senaste veckorna har varit jobbiga. Jobbiga som fan faktiskt. Men också lite fina. Allt började med en vedervärdig huvudvärk som gjorde det omöjligt för mig att göra annat än ligga i soffan och längta efter bättre tider. Så fort jag gjorde något, rörde mig det minsta, började det värka som fan.

Och att inte kunna skriva gjorde mig galen. När rutiner bryts blir jag ångestfylld och rastlös och det mesta känns overkligt.

På fredagen samma vecka blev Sofia sjuk. Sjukare än hon någonsin varit under de tio år vi varit tillsammans och som alltid när hon är sjuk får jag en jävla massa overklighetskänslor. Det är otroligt frustrerande. Istället för att vara omhändertagande blir jag ett vrak. Och att behöva ta en massa extra promenader gjorde mig utmattad.

På måndagen gick jag på match med mamma och ÖSK förlorade, vilket påverkade mig alldeles för mycket.

Och sedan blev jag sjuk.

Det är nästan skrattretande. Mitt immunförsvar är helt åt helvete och dessutom hör jag till den skaran som blir jättehängig av minsta lilla. Pappa är sådan som kan jobba sig igenom allt. Lite feber hindrar inte honom från att fortsätta vara aktiv. Och jag är hans totala motsats.
Det har gått två veckor nu och jag är fortfarande inte helt återställd, även om det börjar närma sig.

I fredags spelade ÖSK hemma mot AIK och det tänkte jag inte missa. Gick dit med Sofia och de mer än 11.000 personerna i publiken visade sig bli överväldigande för mig. Förvånat insåg jag i första halvlek att jag dissocierade. Något jag inte gjort på väldigt, väldigt länge. Jag minns inte ens när jag senast gjorde det.
Jag försökte ta mig ur det. Sade till mig själv att hålla fokus på Almebäck på planen, valde ut en spelare för att jag tänkte att det skulle vara lättare än att fokusera på hela matchen.
Men det gick inte. Jag var helt enkelt inte med.

ÖSK vann med 2-1, och nu i efterhand är jag överlycklig, men där och då var jag för fast i dissociationen för att kunna känna någonting. Jag ville helst bara lägga mig och sova.

På lördagen tvingade jag mig själv att gå ut en stund, med Sofia och hundarna. Eftersom båda varit sjuka och allmänt slutkörda har vi levt på kolhydratrik mat de senaste veckorna (vilket gör mig trött och trög och huvudet värker) och vi satt i gräset en stund innan vi beställde pizza och gick hem igen.

Vi fixade också till balkongen. Hönsnät för att hindra hundarna från att hoppa ut (vilket är ganska icke troligt, men vi är nojjiga hundägare och det känns bäst med nät), och vi har även lagt ut trätrallen från förra ägaren och det var som att lägga ett enormt pussel.

På söndagen kom Lahti hit och det var fantastiskt att få träffa henne. Hon är ju en av få personer jag kan träffa utan att energin dras ur mig.
Ett bra tag satt vi i rad i soffan och spelade samma beroendeframkallande mobilspel samtidigt som vi pratade. Det är liksom så enkelt. Okrävande. Underbart.

Igår lyckades jag städa mitt craftroom och mamma och jag drog till Rusta och köpte lite saker till balkongen och det börjar kännas trivsamt där ute. Jag har svårt att acceptera det där nätet dock. Balkongen skulle vara så mycket finare utan det, men det är värt det. Nu kan vi låta balkongdörren stå öppen även om vi själva inte är i närheten. Och det är värt massor.

Idag är huvudvärken värre igen, men jag har tagit en ipren och hoppas att det kommer lätta, för planen är att jag idag äntligen ska börja jobba med boken igen. Som jag längtat! Jag vill bara att allt ska återgå till det normala. Ha en vardag som rullar på igen.

En jävla kollaps

Det som inte fick hända, det hände. Jag trodde inte ens att det skulle kunna hända. Övertygad om att jag var mycket starkare än så. Att jag kommit längre.
Så på ett sätt är jag jävligt förvånad, men när jag tänker tillbaka till hur gårdagen var, innan revyn, då är det inte förvånande alls.

Jaja, kom till saken någon gång, tänker ni säkert, och jag ska. Problemet är att min hjärna lämnat mitt huvud och befinner sig någon annanstans. Troligtvis behövde den en semester efter gårdagen och jag har med andra ord väldigt svårt att tänka. Samla tankarna och få ihop de till ord och meningar andra kan förstå.

Under förmiddagspromenaden igår sköt ångesten i höjden. Jag kom in och bestämde mig genast för att ringa mamma. Ångesten låg på en nia och jag visste inte hur jag skulle få ned den.
Och mamma var lika fantastisk som mamma alltid är och efter vårat samtal var jag nere i en sexa. Det är fantastiskt. Mäktigt. Helt jävla underbart. Vad jag hade ångest över var lite olika saker, men framför allt ökade pulsen vid tanken på revyn.

Tillsammans med mamma bestämde jag att jag inte skulle bestämma om jag skulle med eller inte förrän Sofia kommit hem. Hon har alltid förmågan att få ned mig på jorden igen och jag tänkte att bara jag spelar Sims så jag på så sätt håller mig distraherad tills Sofia kommer, så kommer det gå bra. Och det gjorde det.

Trots allt valde jag att följa med. Gå emot känslan sade pappa till mig tidigare under dagen och jag tänkte att det nog var rätt. Men samtidigt, det måste finnas tillfällen, utan uppenbar fara, då en ändå inte borde gå emot känslan. Eller?
Hur som helst ville jag varken göra Sofia eller hennes mamma besviken och ångesten var hanterbar och därför valde jag att ändå följa med.

Vi snabbspolar lite nu. Bilresan dit är inte särskilt intressant och orkar heller inte gå in på detaljer om hur det var att komma in i lokalen och allt runt omkring.
Vi satte oss uppe på läktaren och jag valde platsen längst ut, just för att jag då trodde att det skulle bli någon form av lugn och ro för mig. Att jag därför inte skulle störas lika mycket av andra människor, jag hade ju ingen bredvid mig.

Hah! Så jävla fel.

Första numret inleddes och jag andades lugnt. Tänkte att det gick bra. Att jag skulle vara stolt över mig själv efteråt. Men så var det några tjejer snett framför som började skratta så.jävla.högt. Och snart nog stod någon uppe på läktaren och dansade och det skrattades och det skreks och människor sprang fram och tillbaka bakom mig och hela läktaren dunkade och alla intrycken gjorde det svårt att koppla av. Så mycket höga ljud och plötsliga och snabba rörelser, två saker jag alltid har svårt att hantera.

Men jag klarar det här. Det var jag säker på. Att jag inte skulle palla fanns inte i mitt huvud.
Det mesta är väldigt suddigt men jag minns att när ett nummer om fobier spelades där framme, och folk skrattade, och även jag själv gjorde det, då började någonting gå fel inom mig. Fobier är en sådan sak som människor överlag inte tar på allvar. De skämtar på om det och samtidigt sitter jag där, med fobier som är på dödligt allvar för mig, och ska bli road? Och jag skrattade ju för fan själv? Jag satt själv där och skrattade samtidigt som jag ville ställa mig upp och skrika att varför i helvete ska vi med fobier hela tiden ses som roande neurotiska fanskap? Hur, hur skulle folk reagera om vi bytte ut fobierna och människorna med fobierna, till, säg, cancersjuka. Inte en jävel skulle väl tycka att det är okej.
Dessutom. Skådespelarna som föreställde personerna med fobier, det kroppsspråk de hade, det är samma kroppsspråk jag så ofta har när jag kämpar som mest, ett kroppsspråk jag många gånger sett hos personer i DBT, personer som precis som jag kämpar för att överleva. Det var svårt att dra en linje där. En linje mellan det som utspelades på scenen och verkligheten. Människor skrattade, jag skrattade, och det var som att det var just jag som satte där uppe, med kroppen förvrängd av ångest och människor runtom som skrattade.

Och någonstans där hände det. Någonstans där började tårarna rinna.

Tackolov hade jag en tjock halsduk/wrap virad runt min hals som jag kunde dra upp över kinderna. Det stod människor bakom och bredvid och framför och jag försökte nästan maniskt stoppa gråten. Andas in genom näsan, djupt ned i magen, och ut genom munnen igen. Emellanåt gick det bra, men så fort jag lyckats lugna ned mig själv något så när, då kom den där jävla gråten igen. Jag kunde inte sluta.  

En man sjöng My way med Frank Sinatra och jag älskar den låten, framför allt Sid Vicious version, men av någon anledning fick det mig att gråta ännu mer.
Jag drog upp luvan på tröjan och gömde kinderna bakom halsduken och kände snoret kleta mellan min näsa och halsduken. Tänkte att jag var tvungen att få bort alla bevis på tårarna innan första akten var slut och ljuset skulle tändas. Paniken, den hotade hela tiden att bryta ut totalt.

Ännu värre blev det när Sofia fick se att jag grät. Så fort hon såg på mig blev gråten mer intensiv. Nästan hela första akten blev för mig en mardröm av ångest, panik, tårar, misslyckad djupandning och en känsla av att vara 16 år igen och tillbaka på festen för min moster där jag av panik lämnade firandet. Jag var tillbaka där och det var fruktansvärt.
Vad som hände på scenen vet jag inte mycket om. Bara små fragment. Resten är en kaotisk panik och en vilja att springa därifrån.

Så tändes ljuset. Detta fruktade tillfälle. Jag hade redan viskat till Sofia att jag skulle ta mig ut och ringa pappa men jag kunde inte resa mig upp förrän hon var med mig. Och hon talade med sin mamma. Skulle troligtvis förklara lite kort vad som hände.

Jag kunde inte sitta kvar och reste mig upp och där någonstans vet jag att jag försvann. På något sätt lyckades jag ta mig fram till trappan, nedför den, och sedan ut i luften och snön och den stora parkeringen och Sofia kom skyndande efter med min jacka.

Så fort pappa svarade blev gråten hysterisk igen. Hur många gånger tidigare har jag inte ringt honom, eller mamma, gråtandes, och bett dem komma och hämta mig? Rädda mig.
De skyndade sig iväg direkt och jag grät mot Sofias axel en stund och när hon gick in för att tala med sin mamma och syster och jag hade tystnaden runtom mig, då kunde jag tänka klart.

Jag visste att mamma och pappa med största sannolikhet fick en flashback från när jag bodde i Askersund och ringde dem vid flera tillfällen, självmordsbenägen och sönderskuren. Jag blev rädd att pappa skulle köra alldeles för snabbt i snöovädret och ringde upp honom igen för att säga att han skulle ta det lugnt. Att det inte var någon fara med mig.

För det var det ju inte. Jag var ute, det var tyst omkring mig, och jag visste att jag inte behövde gå in igen. Sofia stod ute i kylan med mig och väntade, och hon tröstade och betedde sig som en sjuk idiot för att få mig att le. Och det lyckades. Mellan skrattattackerna mildrades gråten och samtidigt kom den där förbannade skammen. Jag skämdes så jävla mycket. Att det här hände i en situation där hennes föräldrar var närvarande, det var fruktansvärt. Och jag skämdes också inför Sofia. Och där kom de där tankarna igen. Det där självföraktet som säger mig att jag inte förtjänar Sofia och att jag bara förstör hennes liv. Att jag inte är någonting annat än en böld.

I bilen på väg hem satt jag med en Kiba i knät och berättade små fragment från det som hänt. Orkade inte gröpa runt i min hjärna, men jag var ändå lugn. För några år sedan skulle något som detta lett till en fullständig kollaps. Igår kväll var jag orolig att detta skulle leda till en dipp, men idag tror jag inte det.

Skammen fortsatte vara överväldigande resten av kvällen och det var svårt att somna, men när jag vaknade imorse var jag helt ångestfri. Igår trodde jag att jag skulle vakna med en ångest likt den jag alltid vaknade med efter en fylla, men nepp. Dock är jag fullkomligt utslagen och nu på kvällen har jag svårt att komma till ro i mig själv. Men jag är ändå okej.

Jag har ingenting att skämmas över. Ja, jag fick panik men jag satt 
kvar och stod ut. Jag flög inte ut ur lokalen även om det var vad jag 
allra helst ville göra. Och framför allt är jag stolt över att jag varken 
ville supa mig full, fantisera om benso eller skära mig. Och jag försökte.
Jag gav mitt allt för att klara av att vara med, jag gillar ju att se 
revyerna på film, men att vara där med alla människor runtom,
det blir för mycket.

Jag har varit med där två gånger tidigare. Första gången var jag proppad av Stilnoct och tyckte att jag ägde världen. Andra gången var jag där med Sofia och mina föräldrar. De tre personer i världen jag är som allra tryggast med. Och igår, – redan innan vi åkte dit var jag sårbar som fan.

Så trots allt som hände är jag okej. Att påstå att jag mår bra vore en lögn, men okej, det är jag. Fortsatt nykter och inte ett enda sår på min kropp och det, det är en jävla seger!

Fruktansvärt trött på mig själv

Jag har helt enkelt inte orkat. Inte velat. Inte känt för. Inte alls haft lust. Nästan all min vakna tid den senaste månaden eller så har gått ut på att hålla mig just vaken. Och att blogga har känts som den jobbigaste och mest meningslösa sysslan i världen eftersom jag varit så fruktansvärt trött på mig själv.

Sofia har semester nu. Är inne på den andra semesterveckan av fyra och all den här lediga tiden med henne ger mig precis vad jag behöver just nu. Trygghet. Ro. Stabilitet. Glädje. En vilja att orka kämpa lite till.

Kan inte påstå att jag varit den bästa flickvännen direkt. Läser och läser och läser just för att det ger mig en chans att tanka och en chans att slippa ifrån mig själv för en stund. Och den här extrema hettan har förvandlat mig till en blöt pöl utan kraft. Vissa stunder har jag varit så slut att jag inte ens kunnat hålla i en bok.

Vi har prioriterat städning. En del per dag för att få ordning på röran som byggts upp under sena våren och tidiga sommaren när jag legat nedtryckt i en pöl av lera.

Efter städningen av bokhyllan försvann jag från verkligheten av utmattning och den där hinnan mellan mig och allt runtomkring sattes upp. Men det var ändå okej, det var – är – värt det.

Och städskåpet hotar inte längre att anfalla så fort en öppnar dörren.

Så det känns bra. För varje bit som blir städad blir jag lugnare och får lättare att andas. Nu har vi kvar badrummet, sovrummet och balkongen och sedan har den här depressiva helveteshålan sparkats ut genom ytterdörren.

Jag börjar bli piggare, känna mer ro och mer glädje. Under VM råkade jag bli besatt av fotboll och längtar tills det är dags för lördagens match mellan ÖSK och Malmö. Och på söndag drar vi till Karlskoga, äntligen. Med hundar och hamster och massa garn så jag kan fortsätta virka mormorsrutor till filten jag gör åt Lahti. Lahti, – som den första augusti blir Örebroare ♥️

Så jag har saker att se fram emot och en jävla massa böcker att läsa och mer semesterdagar med Sofia att njuta av. Sommaren 2018 kommer jag säkert minnas som den tröttaste sommaren någonsin, men fina minnen kommer jag också ha.

En liten bonusbild på Vincent får plats här också ♥️ Min stora lilla brorson som blir sex i september.