Allt är en dimma

Jag försökte blogga igår. Satt i säkert en halvtimme och försökte få ned mina tankar på pränt. Det blev några meningar men tveksamt om det blev det minsta vettigt.

Jag är inte längre van vid att dissociera såhär. Hela gårdagen är en dimma och jag har länge försökt få fram om jag badade igår eller ej, men jag har ingen aning. Det enda från gårdagen som är tydligt är Sveriges match mot Spanien, och tack som fan för det. Det var precis vad jag behövde.

Allting är en dimma, blandat med stunder av extrem ångest. Jag borde ha förstått att jag kommit för lindrigt undan. Att jag dagar efter Kibas död fortfarande var lugn. Idag är det en vecka sedan vi tog honom till Noza och det känns som att det gått en evighet. Jag är bara så jävla tacksam att det här hände efter DBT. Fatta vilket kaos det skulle ha varit innan eller under DBT. Sheisse.

Min koncentration är åt helvete, har knappt lyckats läsa något alls. Det som är positivt är mina förmiddagspromenader med Kami. Idag var vi ute 50 minuter och det är både ångestlindrande och stärkande. När jag kommer ut lyckas jag andas och det är väl ända gången jag inte vill fly.

Och i onsdags spenderade Sofia och jag några timmar med Johan och Henning. Vi överraskade dem när de handlade på Coop och Henning har fullkomligt stulit mitt hjärta. Jag vet sedan tidigare att det är någonting med små barn som gör att min sociala ångest hamnar i skymundan. Kunde helt släppa omvärlden och fokusera på den där trollungen och på att göra honom glad. Jag minns när Vincent var liten och jag förvånade mig själv med att lägga allt fokus på honom när vi var på Ikea. Jag brydde mig inte det minsta om hur jag uppfattades, det enda som spelade roll var den där lilla ungen och det var så befriande.

Och den där lilla ungen fyller nio imorgon. Nio. Hur sjukt är inte det? Alltså är det åtta år sedan jag slutade röka. Och idag är min fjärde dag utan snus. Jag är förbannat bra på att sluta med saker.

Och nu. Nu ska jag försöka läsa.

Splittrad hjärna

Kami, i sin nya bädd, med filten jag precis virkat till honom

Jag är 36 och använder mig fortfarande av Manson när jag behöver låna ett extra lager hud av något slag. Precis som när jag var 13. Då hade jag alltid min freestyle med mig vart jag än gick och kunde på så sätt få den där stärkande dosen musik när jag än behövde. Nu får jag oftast vänta tills jag kommit hem och idag, för en stund sedan när jag kom tillbaka efter en promenad med Kami, kände jag tydligt den där tryggheten som alltid kommer när jag lyssnar på Manson.
Eller trygghet. Jag kan inte säga vad det är. En känsla av att vara okej. Ja, så är det. Oavsett hur många år som gått, och trots att min gamla tonårshjälte visat sig vara ett förbannat praktsvin, finns det ingen musik som påverkar mig på samma sätt. Som fyller diverse hål inombords och gör det lättare att andas.

Idag är en konstig dag. Jag har svårt att greppa verkligheten och overklighetskänslorna är ovanligt jobbiga. Det är en sådan dag då det är svårare att skilja på verklighet och det där andra. Att jag fått för mig att sluta snusa gör knappast saken bättre, jag är medveten om det, men tänker inte ge upp. Inte nu när jag klarat så många timmar utan att flippa.

Gud, min hjärna är så splittrad.

Vad är det jag försöker säga? Vem fan vet det. Jag hade tänkt blogga efter min 50 minuters promenad med Kami på förmiddagen men koncentrationen är låg idag. Istället försökte jag läsa och inte heller det funkade särskilt bra.
Så jag lade mig i soffan och bara existerade. Tillslut somnade jag och spenderade några välsignade timmar i drömmarnas värld och när jag vaknade försökte jag än en gång läsa men inte gick det särskilt bra då heller. Kanske är det bokens fel. Thoughtless av SC Stephens. Den är kasst skriven och har en huvudkaraktär jag inte står ut med och allting är bara allmänt kasst. Ändå vill jag läsa klart den.

Det känns som att jag kanske behöver chocka systemet. Göra något för att få ned mig själv på jorden igen. Tydligen funkar det inte med Portrait of an American familyskivan. Fast jag har nog inte energin till det. Är så trött idag. Trött och tom. Den där klumpen som kallades Kiba, han är så saknad. Saknad och älskad och jag förstår inte hur det någonsin ska kunna kännas som vanligt igen. Det är så tydligt att något saknas här hemma. Att det inte är samma energier här längre. Något fattas.

Nej, det här med att tänka verkar inte vara min grej idag.

Jag får braka ihop senare

Helvete vad sårbar man kan vara. Försöker vakna till liv med en kopp kaffe och gick in på Facebook för att scrolla runt lite men klarade inte av alla mästrande texter i de olika hundgrupperna. Vidare till Instagram som av någon anledning gjorde mig lika irriterad. Har alltid svårt för människor när jag är nyvaken och med alla de här förbannade sårbarheterna är det etter värre.

Vi har ett datum nu. Datum och tid då Kiba ska avlivas. När? På fredag klockan 14.

När Sofia ringde mig igår för att berätta vilken tid vi fått ville jag inte svara. Hon brast i tårar direkt medan jag lyckades hålla mig samlad. Klarade av att ringa både mamma och pappa och fortfarande inga tårar.

Men satan.

Gårdagen innehöll en jävla massa dissociation och overklighet och ångest. Det är så svårt att inte ifrågasätta sig själv. Vet inte hur många gånger jag tänkt att vi kanske överdriver. Att det kanske inte alls är dags. Men så går jag ut på promenad och att vi tagit rätt beslut är aldrig tydligare än då.

Men. Nog om det nu. Jag får braka ihop senare. Nu måste jag fokusera på att klara dopet. Dricker kaffe och lyssnar på Kings of Leon och bävar stunden då jag måste ta på mig bh. Det är då det brukar brista. Det finns inget obekvämare och om jag redan innan jag tar på den är sårbar, då blir det sjuttio gånger värre med den där kvävande uppfinningen hårt mot kroppen. Så. Fokus på Kings på Leon och prillan under läppen.

Back to basics

Jag är otroligt sårbar just nu. Sårbarheterna har liksom staplats upp på varandra och jag känner igen varningssignalerna. De där som säger att om jag inte tar tag i det här nu så kommer jag tids nog krascha och det rejält. Att jag dissocierar och får overklighetskänslor är två röda, alarmerande varningssignaler som jag tidigare inte lyckats snappa upp.

Hur fan nu det är möjligt.

Jag känner mig omotiverad och allmänt nedstämd och det mesta känns jobbigt. Men jag har en plan och den är så pass simpel att jag helt enkelt ska ta det lugnt och tillåta mig själv att göra sådant jag mår bra av. Och bygga kompetens.

Jag har tagit fram ett nytt pussel som jag påbörjat. Att pussla och lyssna på ljudbok är fantastiskt. Att lyssna på ljudbok och sticka är lika fantastiskt det. Att sticka och glo på tv-serier. Att lyssna på James Arthur och skriva brev. Ha läskoma i sängen. Ta långa bubbelbad med badrumsfönstret öppet. Bara ligga i soffan och spela olika mobilspel och prata med Sofia. Lösa korsord.

Sådant. Dessutom behöver jag jobba med sömnen och maten. Kämpa lite extra för att varken sova mer eller mindre än 8,9 timmar per natt och tänka till lite extra när det kommer till maten. Just nu känner jag mig konstant hungrig och kan inte sluta tänka på kolhydratrika saker att äta och det känns lite hopplöst. Som att jag aldrig kommer igång ordentligt igen med LCHF. Men idag ska jag veckohandla och jag tänker köpa hem massa ost och ölkorv och sådant jag hade väldigt stor nytta av när jag började med LCHF för nästan 18 månader sedan. Gå back to basics liksom. Ta en dag i taget.

Men viktigast av allt är att jag pratar och skriver och känner efter. Vad är det jag verkligen vill göra och vad behöver jag göra.

Bara jag tar det lugnt.

Det är inte lätt när psyket vill annat än vad jag själv vill

Födelsedagspuss. Kami fyllde 12 härom dagen ❤️

Jag är sådär trött att det känns som att jag ska börja gråta när som helst. Tog mig ut med hundarna lite tidigare än vanligt och ansträngde mig för att inte fastna i negativa tankegångar, som jag ofta gör när jag mår dåligt och är ute med hundarna. Ältandet kommer liksom nästan av sig själv.

Men ärligt. Jag är så jävla slut.

Förra veckan tog ut sin rätt på mig. Onsdagen var intensiv med många promenader och sedan veckohandling på kvällen och torsdagen var ännu värre. Lika många promenader och sedan skulle pappa vara hundvakt medan mamma och jag gick på fotboll.
Det är alltid känsligt för mig att lämna över hundarna till någon annan. Föreställ er den värsta hönsmamman och jag är värre än så.
Att pappa kom tio minuter för sent gjorde inte saken bättre och när jag väl var på väg att möta mamma var ångesten skyhög.

Sedan är det ju så att det här med att gå på fotboll blivit något av en svårighet efter alla dessa hemmamatcher med storklubbar och deras supportrar.
Där och då började jag dissociera och när jag vaknade i fredags började vad som skulle bli en fruktansvärt utmattande dag.

Jag hade skyhög ångest och massa overklighetskänslor. Sofia slutade tidigt men skulle iväg och träffa en vän med Lahti och med andra ord blev det många promenader igen och eftermiddagspromenaden blev lika hemsk som de ofta brukade bli när jag mådde som sämst.

Det fina vädret gjorde att det var mycket folk, och framför allt mycket barn, ute. Jag gick sakta. Kändes som jag sniglade mig fram. Försökte hålla mig närvarande men lyckades inte vara där. Jag försvann in i den där andra verkligheten som brukade vara en stor del av mitt gamla liv.

På lördagen (Kamis tolfte födelsedag ❤️) åkte Sofia upp på stan för att handla hundmat och lite födelsedagslyx och senare den eftermiddagen åkte hon hem till Lahti för att mata hennes katter och råttor och med andra ord blev det en jävla massa tid ensam för mig. Och när jag är ensam blir det alltid extra ansträngande att bara leva.

Min tanke var att försöka ta det lugnt men fönstren behövde tvättas och i söndags skulle vi laga mat för den kommande veckan. Vi har lärt oss att det inte funkar att skjuta upp på den där matlagningen. Då slutar det med att vi äter snabbmat vilket leder till att både min mage och mitt psyke kraschar.

Så ja. Jag är slutkörd.

Dessutom kan jag inte sluta stressa upp mig inför vad som väntar; i juni ska Sofia iväg på student och hon ska ut med jobbet och i juli blir det bröllop.

Jag gillar inte att skriva om det. Skäms för att mitt psyke ställer till det. Men samtidigt behöver jag både prata och skriva om det. Gör jag inte det leder det istället till en kraschlandning. Det blir alltid betydligt jobbigare när Sofia är borta sent på kvällarna. Nu när det är ljust om kvällarna går det iallafall bra att ta ut hundarna på promenader, men eftersom de båda skäller som satan när hon kommer hem måste jag ta mig ut för att möta henne. Vilket innebär att bege mig ut i trappuppgången sen kväll/natt och det skrämmer mig så förbannat jävla mycket.

Jag är rädd att allt det här som väntar kommer innebära att jag helt enkelt kommer sova bort Sofias semester som börjar i juli. Det är det sista jag vill.

Och jag hatar att jag strular till det så jävla mycket. Att jag inte kan vara enklare. Att det innebär bekymmer för Sofia för att mitt psyke strular till det.
Jag hamnar lätt i självförakt och invalideringar, säger mig själv att jag är en hemsk och jobbig flickvän, och det är inte enkelt att handskas med de negativa tankarna när jag redan innan är sårbar.

Så ja, det är väldigt mycket just nu. Jag vill helst bara sova men ska göra mitt bästa för att ändå hålla mig någorlunda aktiv. Just nu ligger energinivån på en tvåa av tio och jag förstår knappt hur jag ska lyckas få i mig lite kaffe.