Det har varit kaos

IMG_0628.jpg

Den här veckan har inte varit kul. När jag får för mig att jag håller på att förlora mitt förstånd, då är det illa.
Troligtvis är orsaken en blandning av förra fredagens många ansträngningar och att jag både fredag och lördag klantade mig med antipsykotikan. Det har varit en vecka fylld med skräck, dissociation, overklighetskänslor, gränspsykosliknande skit och en jävla massa ångest. Tillslut hade jag så svårt att stå ut att jag satte mig framför Sims. Sims funkar ofta bra när jag behöver ta till en ordentlig stå ut-färdighet. Det negativa är att jag blir så fast att det mesta annat känns trist och menlöst.

Men idag, under eftermiddagspromenaden, kände jag att det äntligen började släppa. Jag kunde njuta av hundarna och vädret och av att känna min kropp arbeta. Äntligen kunde jag andas ordentligt igen.

Och det är tur det, för imorgon inträffar den första av årets två höjdpunkter – Read-A-Thon!

Klockan två imorgon är starttiden och sedan ligger allt fokus de närmaste 24 timmarna på att läsa (och sova om det är natt). Jag ska dricka så jävla mycket kaffe så jag orkar hålla mig vaken länge och sedan på söndagsmorgonen så jag orkar hålla mig vaken resten av tiden. Så pass pigg som jag är nu har jag aldrig varit under ett Readathon tidigare och jag hoppas att det kommer visa sig i effektivitet.

IMG_0642.jpg

Till denna gång har jag lyxat till det lite extra genom att köpa sex böcker just till detta tillfälle. Tre kortare romaner (Allt som blir kvar av Sandra Beijer, Simone av Denise Rudberg och Pojken under bron av Katarina Wennstam) och tre serieromaner (Hondjurets samlade värk av Inger EdelfeldtGängkrig 145 av Jens Lapidus och Peter Bergting och Ghost World av Daniel Clowes). Om jag mot all förmodan skulle hinna läsa klart alla sex innan de 24 timmarna passerat har jag en liten bonusbok som kom med posten igår – Judasvaggan av Caroline Engvall. 
Med andra ord har jag en riktig höjdarhelg framför mig. Och jag är redo att försvinna in i alla dessa världar och glömma bort min egen verklighet för en stund.

 

Fin vårkväll

Nu känns det som att det räcker med exponering i några veckor. Det känns som att gårdagen var en vild fest, med litervis av alkohol, och sänggång först vid fem.
Riktigt så var det ju inte, men fortfarande utmattande.

Jag tror att jag dissocierade större delen av tiden innan det var dags att gå till Hästhagen. Helt säker är jag inte, men någonting var iallafall inte som det skulle vara. Jag var fast i soffan med en virkning och reality-tv och förvånade mig själv när jag ändå lyckades ta några kort på min Habitat Cardigan jag gjorde klart härom dagen. (Hade tänkt ta med den till Hästhagen och ta bilder ute i skogen, men eftersom det var för varmt för att ha den på mig och jag inte orkade släpa med mig en stor, klumpig kofta struntade jag i det).

IMG_1157IMG_8359IMG_3256IMG_8452

Strax innan fem började vi promenera mot Hästhagen och det var en rask och skön promenad, om än lite stressig. Kami blev hysteriskt glad när vi närmade oss och blev väl inte så jätteglad när vi inte lät honom komma fram till Vincent för att hälsa.

Vi lät hundarna äta nästan direkt när vi kommit fram. Sofia, Kiba och Vincent höll sig framför husvagnen och jag och Kami gick lite till sidan. En för mig främmande man kom såklart fram till mig och Kami och började prata. Han ville hälsa på Kami och tycktes inte alltid förstå vad jag sade och det kändes som världens långsammaste minuter innan han gick därifrån. Hela tiden bad jag inom mig att mamma eller pappa skulle komma över till oss, rädda mig från samtalet, men ingen undsättning kom och mitt påslag var starkt.

KyQdNsROSj2hTJtPAM%W9wfullsizeoutput_18da

Vincent ville få igång Kiba med lite lek. Vi testade bollar, leksaker och pinnar men han var inte intresserad. Istället ville han fortsätta leta mat fastän han redan ätit upp allt.
Vincent, som älskar hundar, tyckte att Kiba var skittråkig och jag föreslog att vi efter maten skulle försöka igen, men denna gång skulle Vincent få kasta matbitar till honom.
Vincent tyckte att det var en bra idé och frågade om vi inte skulle ta en promenad också och han fick mig att lova att vi skulle göra det (och lovar man honom nåt måste man hålla det, det lärde jag mig under helgen i Lysekil när jag försökte komma undan löftet att vi skulle leka pirater ;))

Jag har alltid svårt att koppla av när vi äter ute i Hästhagen. För mycket fokus ligger på hundarna och jag stressar lätt upp mig och äter aldrig mer än det absolut nödvändigaste.
När vi ätit klart och det var dags för efterrätt blev Vincent sprallig. Jag gjorde LCHF-chokladbollar igår förmiddag eftersom jag ville testa dem på personer som inte äter LCHF, för att ta reda på om det är lika gott i deras ögon som i våra. Och de blev helt klart godkända. Jag hade 10 chokladbollar med mig och vi alla, utom pappa som undviker fett, åt varsin och Vincent proppade i sig resterande sex. Jag förstår inte hur det gick till. Efter tre chokladbollar är jag själv proppmätt men den där lilla magen rymmer väldigt mycket mer än vad som verkar möjligt.

Sedan blev det dags för promenaden. Kami och Sofia stannade kvar med mina föräldrar och jag, Vincent och Kiba tog en sväng genom skogen och ut över ängen. Och Kiba fick chansen att vara lös.
Det var fantastiskt. Rofyllt. Kiba var jätteduktig och vi stannade en stund en stund och lekte apport. Det var underbart ❤

fullsizeoutput_18c8

IMG_0575

IMG_0572

Promenaden hemåt kändes som att den varade i timmar. Hundarna stannade konstant för att äta av gräset längs med ån, men det gjorde ingenting. Vi strosade (det verkar ha blivit mitt nya favoritord) hemåt, talandes och drömmandes och fantiserandes om hur livet kommer bli i framtiden när vi bor i en fin etagetrea.

Så det blev en fin kväll med många fina minnen även om jag idag känner mig rätt urlakad och bortkommen. Planen för helgen var att spendera så mycket tid som möjligt på balkongen, läsandes, men idag känns det som en alldeles för stor exponering och ansträngning. Låter jag känslorna vinna skulle jag spendera dagen i sängen med mina böcker, men jag ska försöka gå emot dem. Sitta ute iallafall en stund och i eftermiddag ska Sofia och jag ta ut hundarna tillsammans och fortsätta njuta av vårvädret.

Fina människor, läkarbesök och dödsångest

Jag känner mig inte riktigt upplagd att existera ikväll tror jag. Jag vet inte vad som är fel men något känns fel. Som att jag fått hemska nyheter fastän jag inte har fått det.

Förra helgen var fin dock. Sofias pappa hämtade upp oss efter hennes jobb och på kvällen åt vi god mat och såg på Idol tillsammans. Dissocierade en del, men det var ändå en fin kväll.

På lördagen sov jag en del, och spenderade några timmar läsandes i sängen, men Sofia och jag gick också ut i skogen med hundarna.

Kiba skuttade glatt omkring i naturen och mumsade i sig blåbär och Kami sysselsatte sig med att hoppa runt på olika stenar.

På söndagen kom Sofias bror Daniel hem till hennes föräldrar, med sina ungar (dock utan Anna 🙁) och Sofias mormor. Det är ganska fascinerande för mig att tänka tillbaka och jämföra med hur svårt det brukade vara att umgås sådär. Det går så mycket lättare nu och jag sitter inte som ett tyst fån och önskar mig bort bort bort.

Den enda gången det blev riktigt jobbigt var när vi skulle äta och folk började ta mat och sätta sig på olika platser. Då fick jag kämpa som fan med att inte vända på klacken och springa iväg till gästrummet. Som alltid vid sådana tillfällen går jag in extra mycket i mig själv och börja överösa mig själv med invalideringar och självhat.

Men jag stod ut. Jag stod ut och tog mig igenom det jobbiga och efteråt, när maten var uppäten, följde Sofia och jag med Ida ut till lekparken. Ida och jag blev bästisar då. Riktigt tjenis.

Ungen är så otroligt charmig! Medan hon gungade och åkte rutschkana filmade jag henne och varje gång kom hon springandes och ville glatt se på filmerna. Jag frågade också vad hon önskar sig när hon fyller år och fick glitter till svar 😍

Så det var en fin helg. Mamma och pappa kom hem från Spanien och hälsade på på kvällen och de hade med sig kramar och garn. På måndagskvällen åkte Kiba och jag hem till Kenny och Vincent med mina föräldrar och jag fick några goa kramar av lillungen som börjar bli så stor.

Resten av veckan har jag mest läst. Och imorgon är det daga för Readathon, äntligen. Klockan två börjar det och jag hoppas på att iallafall ta mig igenom fyra eller fem böcker.

Nästa vecka blir tuff. På måndag ska jag iväg och kolla mitt EKG och på fredag ska jag först iväg och göra diverse prov på vårdcentralen och senare träffa M på Karla. Denna gång ska både mamma och Sofia vara med. Och sedan veckan därpå ska jag träffa ännu en läkare, denna gång på Karla. Och dessutom måste jag ta mig iväg till sjukhuset för att kolla mitt vilande EKG eller vad fan det nu hette.

Så det kommer bli mycket. Dessutom är jag riktigt rädd för resultaten, att få reda på exakt hur dåligt min kropp mår för att den inte mår bra det är ju uppenbart. Och jag är orolig för vad alla år av ångest har gjort med mitt hjärta.

Jag är helt enkelt rädd för att dö. Jag vill inte det. Inte nu när jag kommit så långt.

Jag känner mig så jävla lätt

Helgens extrema ångest kom som en chock och var en ovälkommen påminnelse om hur det brukade vara. Det känns konstigt att jag kunnat glömma bort den där extrema känslan, hur kraftig den kan vara, men idag är jag glad att den trots allt dök upp. Ångest och oro är inte samma sak. Ångest och obehag är inte samma sak. Och alla människor som slänger runt med det ordet alldeles för lätt – SLUTA MED DET! Ord är viktiga och när ni stjäl ordet, ni som nu gör det, så förminskar ni vad det verkligen innebär att ha ångest och människorna som plågas av det tas inte på det allvar som behövs. Okej?

Det finns fan ingenting här i världen som är jobbigare än ångest.

Efter den här helgen känns det som att jag klarar vad som helst. Ja, jag är ledsen som fan, kämpar på med depressionen och har knappt lust med någonting. Och ändå känner jag mig så jävla lätt, för den där ångesten har hållit sig borta i två dagar.

Lyckades ta mig iväg på en 40-minuterspromenad med hundarna på förmiddagen. Eftersom jag knappt har energi att hålla ögonen öppna blev det en långsam promenad, men jag är stolt. Jag gjorde det bra. Gick emot känslan som sade mig att soffläge borde intas ASAP.

Feberkänslan infann sig så fort jag vaknade och det är egentligen inte förvånande. Efter veckan som varit är det ett under att jag kommit ut på andra sidan oskadd. Att jag inte gjort något självdestruktivt överhuvudtaget. (Ni ser, jag är duktig på att se mina framsteg. Frågan är hur länge det håller i sig…)

Motvilligt tog jag med hundarna och mötte Sofia vid bussen. Egentligen ville jag stanna inne, lägga mig i soffan och sova några timmar, men jag vet att jag behöver spendera så mycket tid som möjligt utomhus för att hålla den värsta paranoian stången.

Vi åt glass och drack Pepsi och hundarna fick äta mat från gräset.

Det var skönt att bara sitta där och vara okej med mitt mående. Att inte försöka trycka bort känslorna.

Är det någon jag kan vara mig själv med så är det ju Sofia. Och hundarna såklart.

Det är okej. Jag är okej som jag är.

När vi kom in igen ville jag ta en bild av mitt ansikte för att se om det syns utanpå. Kämpandet. Utmattningen.

För det vore så skönt. Om det räckte med en bild för att förmedla vad som pågår inom mig.

Ja, jag vet inte. Är för trött för att tänka. Så jag tänker fortsätta ägna mig åt kortspel i mobilen och sedan försöka sova en hel natt utan att vakna.

Bilder och ångest

Idag har jag varit tillbaka i verkligheten igen. Det är verkligen så det känns, som att jag den senaste veckan levt i en verklighet där ingenting av mitt vanliga liv och jag kunnat tränga in. Det är inte konstigt att det blev såhär. Först läkarbesöket som slutade i katastrof i måndags, och sedan chocken med Siggan i tisdags. Mitt hela jag hamnade ur funktion.

Inte blev det bättre av att jag i fredags gick igenom alla mina bilder på Bilddagboken för att spara de jag vill ha innan sidan läggs ned. Bilder från 2008 och 2009 och jag tror de sista var från 2010. De år av mitt liv som var de absolut värsta.

En sak som på något sätt blev övermäktigt var att se bilder på hur smal jag faktiskt var. Icke fet. Jag hade lyckats gå ned säkert tjugo kilo med hjälp av GI, allmänt svältande och för att jag valt att sluta med någon medicin.

Det är skitjobbigt att se, nu när jag väger betydligt mer än jag någonsin trott skulle ske. En mix av att sluta röka, börja med Seroquel och en jävla massa hetsätande har förvandlat mig till en svullen jävla ballong. Det är verkligen så jag ser ut. Svullen. Mitt ansikte är som en ballong fylld till bristningsgränsen, och så två små ögon på det. Det känns så vidrigt.

Förnedrande.

Ännu värre dock är att se mina ångestfyllda och döda ögon och påminnelsen om att jag satt där och drack mig full, blandat med stilnoct och sobril, och så se Kiba sitta där bredvid mig. Min älskade hund, vars största trygghet var jag. Jag får svårt att andas när jag tänker på det. Han gillade aldrig när det var folk här och vi drack oss fulla.

Och så Kami, som alltid försökte slicka bort blodet från mina armar och ben.

Jag får så svårt att andas.

Lahti tog några bilder på mig och Sofia från Pride för jag ville ha en bild på oss, med regnbågsflaggan, precis så som de tidigare bilderna därifrån på oss. Men bilderna är så hemska. Jag skäms när jag ser dem.

En gång i tiden var jag duktig på att exponera mina komplex men någonstans längs vägen har det försvunnit.

Men nu gör jag det.

För det är såhär jag ser ut. Svullen, uppsvälld och rund som fan. Med en glugg som gör att jag inte längre vill le när någon tar kort. För mitt leende, det var det enda jag brukade gilla med mig själv, utseendemässigt.

På många sätt känns det som att jag är en spillra av den jag en gång var. Men den jag var är ingenting att sträva efter. Jag var inte tjock, men jag höll tjockheten borta med diverse destruktiva sätt. Och jag mådde så jävla mycket sämre då. Varje dag var ett hot mot min överlevnad. Mina föräldrar kunde aldrig slappna av för de visste inte om jag skulle överleva ännu en dag. Och att Seroquelen bidrar till min tjocket måste helt enkelt vara okej, för utan den medicinen fungerar jag inte.

Jag vet ju allt det här och ändå vill jag så jävla gärna ägna mig åt all helvetes fanskap för att lyckas gå ned i vikt för hundraelfte gången och slippa skämmas över hur jag ser ut.

På Pride fick jag syn på en klasskompis från högstadiet och jag blev förskräckt. Ville inte att hon skulle se mig. Ville inte att hon skulle se vad mitt yttre förvandlats till. Överhuvudtaget är det alltid vidrigt att träffa människor som kände mig innan jag förvandlades till det här fettot.

Det är så sjukt det här. På något sätt måste jag hitta tillbaka till den där acceptansen gällande min kropp igen. Hur jag ska nå dit har jag ingen som helst aning om. Jag hatar att jag blivit så ytlig igen. Vill börja sminka mig, se om det kan minska lite av den där skammen jag känner över mig själv, och samtidigt känns det som ett nederlag. Som att jag springer patriarkatets ärenden. Varför lyckas jag alltid göra allting så komplicerat?

Men nu behövs det ett positivt litet avslut och det i form av en bild på mig som 16- eller 17-åring.

Jevlar vad jag var ball!