Jag känner mig så jävla lätt

Helgens extrema ångest kom som en chock och var en ovälkommen påminnelse om hur det brukade vara. Det känns konstigt att jag kunnat glömma bort den där extrema känslan, hur kraftig den kan vara, men idag är jag glad att den trots allt dök upp. Ångest och oro är inte samma sak. Ångest och obehag är inte samma sak. Och alla människor som slänger runt med det ordet alldeles för lätt – SLUTA MED DET! Ord är viktiga och när ni stjäl ordet, ni som nu gör det, så förminskar ni vad det verkligen innebär att ha ångest och människorna som plågas av det tas inte på det allvar som behövs. Okej?

Det finns fan ingenting här i världen som är jobbigare än ångest.

Efter den här helgen känns det som att jag klarar vad som helst. Ja, jag är ledsen som fan, kämpar på med depressionen och har knappt lust med någonting. Och ändå känner jag mig så jävla lätt, för den där ångesten har hållit sig borta i två dagar.

Lyckades ta mig iväg på en 40-minuterspromenad med hundarna på förmiddagen. Eftersom jag knappt har energi att hålla ögonen öppna blev det en långsam promenad, men jag är stolt. Jag gjorde det bra. Gick emot känslan som sade mig att soffläge borde intas ASAP.

Feberkänslan infann sig så fort jag vaknade och det är egentligen inte förvånande. Efter veckan som varit är det ett under att jag kommit ut på andra sidan oskadd. Att jag inte gjort något självdestruktivt överhuvudtaget. (Ni ser, jag är duktig på att se mina framsteg. Frågan är hur länge det håller i sig…)

Motvilligt tog jag med hundarna och mötte Sofia vid bussen. Egentligen ville jag stanna inne, lägga mig i soffan och sova några timmar, men jag vet att jag behöver spendera så mycket tid som möjligt utomhus för att hålla den värsta paranoian stången.

Vi åt glass och drack Pepsi och hundarna fick äta mat från gräset.

Det var skönt att bara sitta där och vara okej med mitt mående. Att inte försöka trycka bort känslorna.

Är det någon jag kan vara mig själv med så är det ju Sofia. Och hundarna såklart.

Det är okej. Jag är okej som jag är.

När vi kom in igen ville jag ta en bild av mitt ansikte för att se om det syns utanpå. Kämpandet. Utmattningen.

För det vore så skönt. Om det räckte med en bild för att förmedla vad som pågår inom mig.

Ja, jag vet inte. Är för trött för att tänka. Så jag tänker fortsätta ägna mig åt kortspel i mobilen och sedan försöka sova en hel natt utan att vakna.

Bilder och ångest

Idag har jag varit tillbaka i verkligheten igen. Det är verkligen så det känns, som att jag den senaste veckan levt i en verklighet där ingenting av mitt vanliga liv och jag kunnat tränga in. Det är inte konstigt att det blev såhär. Först läkarbesöket som slutade i katastrof i måndags, och sedan chocken med Siggan i tisdags. Mitt hela jag hamnade ur funktion.

Inte blev det bättre av att jag i fredags gick igenom alla mina bilder på Bilddagboken för att spara de jag vill ha innan sidan läggs ned. Bilder från 2008 och 2009 och jag tror de sista var från 2010. De år av mitt liv som var de absolut värsta.

En sak som på något sätt blev övermäktigt var att se bilder på hur smal jag faktiskt var. Icke fet. Jag hade lyckats gå ned säkert tjugo kilo med hjälp av GI, allmänt svältande och för att jag valt att sluta med någon medicin.

Det är skitjobbigt att se, nu när jag väger betydligt mer än jag någonsin trott skulle ske. En mix av att sluta röka, börja med Seroquel och en jävla massa hetsätande har förvandlat mig till en svullen jävla ballong. Det är verkligen så jag ser ut. Svullen. Mitt ansikte är som en ballong fylld till bristningsgränsen, och så två små ögon på det. Det känns så vidrigt.

Förnedrande.

Ännu värre dock är att se mina ångestfyllda och döda ögon och påminnelsen om att jag satt där och drack mig full, blandat med stilnoct och sobril, och så se Kiba sitta där bredvid mig. Min älskade hund, vars största trygghet var jag. Jag får svårt att andas när jag tänker på det. Han gillade aldrig när det var folk här och vi drack oss fulla.

Och så Kami, som alltid försökte slicka bort blodet från mina armar och ben.

Jag får så svårt att andas.

Lahti tog några bilder på mig och Sofia från Pride för jag ville ha en bild på oss, med regnbågsflaggan, precis så som de tidigare bilderna därifrån på oss. Men bilderna är så hemska. Jag skäms när jag ser dem.

En gång i tiden var jag duktig på att exponera mina komplex men någonstans längs vägen har det försvunnit.

Men nu gör jag det.

För det är såhär jag ser ut. Svullen, uppsvälld och rund som fan. Med en glugg som gör att jag inte längre vill le när någon tar kort. För mitt leende, det var det enda jag brukade gilla med mig själv, utseendemässigt.

På många sätt känns det som att jag är en spillra av den jag en gång var. Men den jag var är ingenting att sträva efter. Jag var inte tjock, men jag höll tjockheten borta med diverse destruktiva sätt. Och jag mådde så jävla mycket sämre då. Varje dag var ett hot mot min överlevnad. Mina föräldrar kunde aldrig slappna av för de visste inte om jag skulle överleva ännu en dag. Och att Seroquelen bidrar till min tjocket måste helt enkelt vara okej, för utan den medicinen fungerar jag inte.

Jag vet ju allt det här och ändå vill jag så jävla gärna ägna mig åt all helvetes fanskap för att lyckas gå ned i vikt för hundraelfte gången och slippa skämmas över hur jag ser ut.

På Pride fick jag syn på en klasskompis från högstadiet och jag blev förskräckt. Ville inte att hon skulle se mig. Ville inte att hon skulle se vad mitt yttre förvandlats till. Överhuvudtaget är det alltid vidrigt att träffa människor som kände mig innan jag förvandlades till det här fettot.

Det är så sjukt det här. På något sätt måste jag hitta tillbaka till den där acceptansen gällande min kropp igen. Hur jag ska nå dit har jag ingen som helst aning om. Jag hatar att jag blivit så ytlig igen. Vill börja sminka mig, se om det kan minska lite av den där skammen jag känner över mig själv, och samtidigt känns det som ett nederlag. Som att jag springer patriarkatets ärenden. Varför lyckas jag alltid göra allting så komplicerat?

Men nu behövs det ett positivt litet avslut och det i form av en bild på mig som 16- eller 17-åring.

Jevlar vad jag var ball!

Det enda som fungerar

Jag känner för att isolera mig. Det brukar ju komma då och då. Vad det är jag tänkt isolera mig från vet jag inte. Det är inte som att jag brukar omge mig med människor. Skulle tro att den där önskan om isolering dök upp när jag drack och mumsade piller och ångesten sällan var lägre än en 9 på en skala från 1 till 10.

Nu känner jag det där behovet igen och det känns som att jag lever i en värld delad mellan nutid och dåtid.

Sedan Sigrid dog i tisdags har jag drömt om henne tre nätter. Första natten, natten mellan tisdag och onsdag, vaknade jag fyra eller fem gånger och varje gång jag vaknade hade jag drömt ytterligare en dröm om henne.

Det är så mycket jag önskar att jag sagt till henne. Så mycket i våran historia som jag önskar jag kunnat ändra på, men samtidigt vet jag ju att hon, om någon, förstod. Men jag önskar att jag berättat för henne hur otroligt kompetent hon var i mina ögon.

På fredag ska jag tillbaka till Karla. Var tvungen att ringa mamma igår och fråga vad som bestämts förra veckan. För jag minns inte. Det är så väldigt mycket tid som dissocierats bort.

Tydligen ska mamma och jag till Karla på fredag klockan ett. Det är svårt, att påbörja en ny psykkontakt, just nu när jag nog aldrig varit mer besviken på psykvården.

Mamma och pappa kommer hit ikväll. Jag ringde dem igår och bad om hjälp. Behöver hjälp att ta mig vidare. Ångesten är så stark att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Behöver hjälp.

Vi ska sätta oss ute i parken och tala och förhoppningsvis kommer jag iallafall må lite bättre efter det. Såhär kan jag hur som helst inte fortsätta. På något sätt måste det gå att bryta av de värsta topparna av ångest.

Och tills Sofia slutat jobbet ska jag fokusera på att distrahera mig. Distraktion är det enda som fungerar i dessa lägen.

Det var det där med acceptansen igen 


”Jag mår så konstigt,” säger jag till Sofia hela tiden. Några gånger per dag iallafall. ”Jag mår så konstigt.” 

Som om jag inte kunde beskriva mina känslor, men det kan jag ju. Alla år i DBT har gjort mig fantastiskt kompetent när det kommer till att beskriva, och förstå, vad det är jag känner. Det där som får mig att må konstigt är en blandning av ångest, overklighetskänslor och dissociation och att jag känner mig underlig av det är väl allt annat än just konstigt. 

Jag tror att mitt allra största problem just nu är att jag inte accepterar mig själv och min psykiska ohälsa. Jag är förbannad och besviken på mig själv för att jag inte mår bättre under Sofias semester. Att jag sover middag varje dag och läser bort många timmar istället för att vara aktiv och glad och deltagande. Men att inte acceptera verkligheten gör bara att allt det jobbiga blir ännu jobbigare. 

Sofia klagar inte på hur jag mår. Hon klagar inte på tupplurarna och inte heller på mitt läsande. När jag orkar se ett avsnitt med henne eller gå på en promenad tillsammans eller praktiskt taget vad som helst, visar hon istället uppskattning och glädje. Hon dömer inte, invaliderar inte. Hon är bara förstående och redo att hjälpa mig om det finns någonting hon kan göra för att jag ska må bättre. Fatta vilken tur jag har som har en flickvän som är så fantastisk som hon ❤️ 

Så vad är min plan nu? Att jobba på acceptansen. Jag är okej precis så som jag är. Det är okej att läsa och sova. Det är ju inte så att jag super mig full, proppar kroppen med personlighetsförändrande piller och karvar i min egna kropp. Jag gör bara det bästa jag kan för att klara av vardagen med de förutsättningar jag har. 

Bajs, hets och utmattning 


Vilken jävla ångestsmockad dag! Det är aldrig en bra idé att försöka väcka mig ”tidigt.” Sofia försökte prata med mig imorse, men jag var bara förbannad. Arg på allt. Muttrade om sverigedemokrater och skåningar och var skitsur för att jag var tvungen att gå upp så tidigt. 

Stressen och nervositeten inför veterinärbesöket fick min mage att krascha och vi kom iväg alldeles för sent. Kvart i tio var klockan när vi äntligen trampade iväg och vi var framme på tio minuter. Svetten rann och jag var skakig som fan och ville bara fly. Vi kommer in hos veterinären, med ett proppfullt väntrum, och ska anmäla oss vid disken när Kiba, en hund som varit rumsren nio år eller så, sätter sig på mattan och börjar bajsa! Jag fattade ingenting och skämdes som fan såklart. 

Plockade snabbt upp bajset och drog med honom ut så han fick bajsa klart. Går in igen och är påväg fram till Sofia och Kami när en schäfer börjar skälla och skrämmer slag på Kiba. Och Kiba, han blir så rädd att han kissar ned sig

Jag ville försvinna. Och väntrummet fylldes hela tiden på med fler hundar och Kami var ett helvete att hålla lugn. Tillslut ställde vi oss vid sidan av, jag med Kami i min famn, och kroppen slutade inte darra av ansträngningen. 

Men hur som helst – urinprovet var bra! Vi ska åka och ta ett nytt urinprov om två, tre veckor, men det verkar som att allt är som det ska 😊

Hemma igen sov jag halvt ihjäl mig. Sofias arbetskamrat är hundvakt och de bestämde sig för att ta en promenad tillsammans. Kiba behöver det där, träffa andra hundar och lära sig att de inte är farliga, och jag funderade på om jag skulle följa med med Kami eller inte. Var så fruktansvärt trött och hade svårt att bestämma mig. Kami behöver ju också träffa andra hundar och det är även bra för mig att exponera mig. Så jag frågade mamma hur jag skulle göra och hon svarade ”Sova kan du göra när du kommer hem.” Bestämt och bra. 


Promenaden var fin. Kami var väldigt skällig och hetsig i början men efter ett tag kunde vi gå alla tre tillsammans. Kiba var väldigt intresserad av Rufus, men så fort Rufus tittade tillbaka på honom blev han skraj. 


Och Kami, min älskade lilla kanelbulle, var så duktig nästan hela promenaden. Ibland fick han sina små ryck, hetsade på, men med hjälp av motivation (=godis) och ett lugn från mig gick det över relativt snabbt igen. 


Både Rufus och Kiba passade på att bada efter vägen, men Kami höll sig kvar på land. Knappast en chock. Större badkruka går väl inte att finna. 


Efter promenaden tog jag med mig Kami och gick hem. Dels var jag så slut att jag behövde få en paus, men också för Kibas och Rufus skull. Tänkte att det skulle vara lättare för dem att hälsa om inte Kami var med. 

Resten av dagen har varit en dissociativ dimma och jag mår illa och har ångest. Känner skam när jag tänker på veterinärbesöket, men är nöjd att jag följde med på promenaden även om jag nu är så slut i huvudet att jag knappt vet var jag ska ta vägen. 

”Kan jag göra någonting för att du ska må bättre?” frågade Sofia, så som hon brukar göra när jag mår dåligt. 

”Låt mig bara få läsa så blir det bra.” Just nu är det precis vad jag behöver för att tanka energi. Läsa och kela med hundar på balkongen. Och dricka en jävla massa Pepsi Max såklart!