Dvärghamstrar, Familj, Hjärta, Kiba och Kami, Luna och Juno

Jag vaknade glad

Jag vaknade glad. Visst, det är lördag och helg, men hur ofta brukar jag vakna glad?

Sitter i soffan, har tänt en sandelträrökelse (min favorit) och lyssnar på Hardcore Superstar. Sofia tog precis ut hundarna och om inte alltför lång tid får vi finbesök.

När Sofia skulle gå ned från övervåningen fick hon se Luna liggandes i sitt sandbad. ”Jag tror att hon är död,” sade Sofia, och jag som var inne i sovrummet och bäddade fattade inte alls vad hon menade. Trodde att hon menade någon person och blev kall i kroppen och hann tänka mycket skumma saker innan jag äntligen förstod. Lilla Luna har somnat in och för första gången någonsin gällande våra dvärghamstrar och deras död känns det fridfullt. Nästan två år fanns hon hos oss och jag är glad att hon iallafall fick bo med oss i nya lägenheten i två veckor.

Det känns konstigt och skumt, och jag kommer sakna hennes tokerier, men ändå är det okej. Det finns ingen tragik runt hennes död.

Så idag ska vi begrava henne och städa rent buren och alla sakerna och ställa ned i källaren/ slänga. Det kommer inte bli någon mer dvärghamster för oss.

Förutom det står dammsugning och golvtorkning på schemat. Och matlagning. Ikväll spelar Spurs och jag längtar, som vanligt.

Dvärghamstrar, Hjärta, Känslopåslag, Luna och Juno, Vardagligt

Presenter och kraftlöshet

Energin lyser fortfarande med sin frånvaro. Idag, speciellt eftermiddag och kväll, har det varit jobbigare än vanligt.

Hade två saker uppsatta på schemat idag; brevskrivning vid ett och städning av Junos bur vid fyra. Brevet satt jag med i en dryg halvtimme. Ville sitta längre, framför allt vill jag bli klar så jag kan skicka det någon gång, men hjärnan pallade inte. Dessutom behövde jag vila inför burstädningen.

Började en halvtimme före utsatt tid och Juno skrämde slag på mig när hon lyckades smita och hoppade till min tröja för att snabbt ta sig vidare till burens ovansida. Hon och Luna är fortfarande rädda för oss och dessutom är de fruktansvärt snabba och jag hann tänka all världens katastroftankar under de korta sekunderna tills hon var nere i buren igen. Tackolov att allt gick bra!

När buren var klar var jag helt slut och sov några timmar. Vaknade vid sju och har sedan dess kämpat mig igenom Idol i soffan, men nu har jag lagt mig i sängen. Känns som att jag inte har någon kraft kvar.

Men till något positivt. Igår överraskades jag med ett enormt kuvert från Serbien, fyllt med presenter. Ett långt brev från Jellybean och en fantastisk teckning av Kami.

Mamma ska hjälpa mig rama in den. Jellybean har verkligen lyckats fånga Kami med hjälp av pennan. Helt otroligt ♥️

BPS, DBT & dylikt, Det förflutna, Dvärghamstrar, Familj, Känslopåslag, Kiba och Kami, Kurta och Hicka, Svårigheter, Vardagligt, Wicca

Stunder som denna ber jag om styrka

Just nu är det svårt att slappna av. Släppa oron och obehaget. Tidigare ikväll satt jag ute i parken. Mitt i. Kiba och Sofia lekte med bollen och Kami nosade runt i gräset, säkert letade han harpluttar.

Så kom två harungar skuttandes tillsammans. Skutt skutt, halt. De väntade en stund och så sprang den ena iväg, hysteriskt skuttande i en vid cirkel medan den andra satt kvar och tittade.

Och då kände jag genuin kärlek. Lycka. Vilket paradis jag lever i, med ståtliga träd och djurungar som leker lyckligt.

Det är nästan alltid i djuren jag finner den där genuina tryggheten. En försäkran om att allt hänger ihop. Att vi alla hör samman. Gudomen finns överallt. Vakar, bevakar. Tar hand om. Hjälper när det behövs.

Allting är så dramatiskt med mig jämt. Höga toppar och djupa dalar. Det i sig är ingenting nytt. Borderline ligger där i grunden och gör mig extra sårbar och känslig. Även om det är hundra gånger lättare och bättre idag, så måste jag fortfarande komma ihåg att det är så det är. Glöm inte dina sårbarheter. Glöm inte din känslighet. Det var sånt terapeut K sade till mig innan jag slutade DBT och jag lovade att tänka på det. Att inte glömma.

Ändå gör jag ju det.

Nu när Kurta inte är helt hundra känns det som att någonting inom mig gått sönder. Igår när jag städade hans bur fick jag se att den ena knölen spruckit och han istället har en stor sårskorpa där. Precis så som det var med Hicka för kanske ett år sedan.

Hicka blev bra igen, men Kurta, jag oroar mig verkligen. Vill att såret ska läka och att han ska må bra igen. Inte att han ska bli sämre och dö medan livet är tufft för honom. Jag vill bara att han ska få må bra.

Det finns så mycket sorg i den här världen. Sorg och ondska och desperation. Världen skriker efter hjälp men hur ska vi kunna hjälpa världen när vi inte ens kan ta hand om oss själva?

Hur kan en värld som är så vacker innehålla så mycket ondska? Det är så jävla tragiskt.

Stunder som denna ber jag till Hecate. Ber om styrka och ork och vilja. Styrka att göra gott och vara god. Styrka att inte bli bitter och arg och uppgiven.

Det positiva med denna ständiga bergochdalbana är att jag kan vakna upp imorgon och må toppen. Även om jag just nu varken vet ut eller in vet jag att morgondagen fortfarande kan bli fantastisk.

Det är väl det jag får sträva efter.

BPS, DBT & dylikt, Dvärghamstrar, Färdigheter, Känslopåslag, Luna och Juno, Mentala sårbarheter, Svårigheter, Vardagligt

Runt runt runt

Planen att spendera helgen med läsning gick inte alls som tänkt. Istället har jag sovit och sovit och sovit lite till. För trött för att orka vara vaken och jag har inte haft någon direkt lust till det heller. Förra veckans stress har tagit ut sin rätt och jag har återigen ett hjärta som dunkar sönder min bröstkorg om kvällarna. 

Och som vanligt spenderar jag en stor del av min vakna tid med att trycka ned mig själv. ”Skärp dig nu, du fånar dig bara.” ”Ta av den där offerkoftan.” ”Du har ingen rätt att må dåligt, du är bara bortskämd och lat.” ”Blogga fan inte om hur du mår, de som läser börjar tröttna på ditt gnäll.” Och det klart jag mår dåligt när det där upprepas om och om igen i mitt huvud. 

Jag bävar inför morgondagen. Kommer det bli lika tufft den här veckan? Arbetarna ska hålla på 6-8 veckor. Fortsätter det såhär kommer jag stupa. Rädslan tar den energi jag behöver för att orka kämpa med mig själv, för vet ni vad, även om läkarna på psyk tycks tro att jag bara ligger i soffan och väntar på bättre tider så är det faktiskt inte så. Jag kämpar. Och ibland faller jag. 

Såklart har jag också klantat mig. Glömt bort att beställa medicin i tid så imorgon och på tisdag kommer jag få i mig för liten dos antidepressiva. Jag vill inte ens tänka på hur kroppen och psyket kommer reagera på det. Har fullt upp att hålla mig från att gråta och be världen lämna mig ifred. 


Jag är så förbannat lättretlig. Blir arg och irriterad på allt och tål i största allmänhet inte människor. Det brukar bli så när jag är nedstämd. Jag blir en morrande hund som inte låter människor komma för nära. 

Jag vet att jag nu behöver fokusera på sånt jag gillar att göra. Det är förbannat svårt att göra sakerna, att få mig själv till att göra dem, till och med att fundera ut vad jag gillar att göra är svårt, men jag måste iallafall försöka. Och ta en timme i taget. Kanske en minut i taget. Andas djupt och stanna upp. Ta hand om mina sårbarheter.

Det är bara att börja om igen. Runt runt runt i en cirkel.