Familj, Känslopåslag, Mentala sårbarheter, Vardagligt

En mix av lugn och overklighet

Det här. Lugnet som kommer när det är undanplockat. När det inte är saker som ligger och stör, på ställen där de inte hör hemma. Det är så otroligt skönt för min hjärna.

Helvete vad jag var effektiv i lördags. Fixade städskrubben i hallen innan Sofia kommit upp och tog mig sedan an klädkammaren i mitt rum som varit ett helvete av prylar. Från början hade jag inte tänkt ta skrubben och klädkammaren, eftersom de inte är synliga. Det är bara att stänga dörren så slipper jag se skiten och jag ville inte ödsla energi på sådant som inte var absolut nödvändigt.

Men fan. Det kändes nödvändigt och känslan av att ställa allt i ordning, rada upp och organisera, och även känslan av att slänga, slänga, slänga… Det är så gött.

Jag vet inte riktigt hur det gick till men Sofia och jag tog oss an hela lägenheten och när det kändes som min rygg skulle dö lite av smärta tvingade jag oss att dammsuga. Sofia var orolig att jag gjorde för mycket, att jag skulle köra slut på mig själv, men jag var för inne i röjandet för att kunna stoppas.

Och det är värt det. Igår var ryggen paj, mer eller mindre. Och jag var trött, såklart. Det jobbigaste var ändå den starka ångest och overklighetskänslorna som fyllde min kropp medan jag tittade på fotboll. Jag får ju overklighetskänslor när något förändras, när det inte är som vanligt, men seriöst, kom de av att vi städat så enormt? Det är ju sjukt.

Nåväl. Trött som satan idag och kroppen ber om vila men jag är okej med det. Mer än okej faktiskt, för jag känner också det där lugnet i själen som gör det lättare att andas. Nu ska vi bara försöka hålla det så.

Familj, Färdigheter, Hjärta, Kiba och Kami, Mentala sårbarheter, Vardagligt

En kort påhälsningsturné

Igår var vi ute och åkte. Sofia hämtade upp mig och hundarna efter jobbet och så drog vi till Fjugesta. Johan skulle hjälpa henne med bilen.

Min insida ville helst stanna hemma. Jag har svårt att se att min närvaro skulle tillföra någonting positivt i situationen, men samtidigt visste jag ju dels att jag behöver komma ut, behöver träffa människor, och dels att min negativa självbild färgar allt i en bajsbrun nyans av hittepå.

Och det var fint att träffa dem. Johan, Cissi och lille Henning. Vilken bedårande liten unge. Djur och bebisar och småbarn får ur mig ur mitt skal och det vad fint att sitta ute och dricka kaffe och bara prata lite. Vi stannade inte särskilt länge och ändå var jag slut när vi satte oss i bilen igen för att åka till Karlskoga.

Vi ville hälsa på en snabbis för att gratulera Sofias mamma som fyllde år igår. Jag försökte tanka energi med rätt musik i bilen men jag var ändå ganska urlakad. Sådär så det känns nästan omöjligt att hänga med i vad som pågår runtom mig.

Men det var också fint. Vi satt i solen på tomten och hundarna rusade runt och gladdes åt att vara fria. Det är så skönt att våren äntligen är här.

Hela hemresan var jag så trött i skallen att jag mest bara lyssnade till Sofia som talade och hummade med lite här och där. Min hjärna stod mer eller mindre still och ögonen ville inte hålla sig öppna och jag har en känsla av att jag idag kommer känna mig som en levande död. Men det är okej. Jag får helt enkelt ta det ännu lugnare än vanligt. Läsa och sova om det är vad som krävs. Jag har inga måsten förutom hundarna och skriva handlingslapp. Ja, och så måste jag väl även klä på mig, antar jag. Vore nog ingen hit att gå ut i pyjamas.

Familj, Färdigheter, Fotboll, Hjärta, Kiba och Kami, Mentala sårbarheter, Svårigheter, Vardagligt

En tung vinter

Det har varit en ganska jobbig början på året för mig. Mycket upp och ned och främst massa tupplurar.

Men så lyckades jag börja vända det litegrann. Sakta, sakta, men stabilt. Gjorde saker. Både kreativa och mer praktiska saker. Mådde bättre och bättre och kände mig stark och klartänkt och tog beslut om att sluta med LCHF. Det har överlag varit fantastiskt för mig med LCHF men jag bestämde att jag ska få börja äta långsamma kolhydrater, för jag lyckas inte längre få till en varierad kost med LCHF. Det har varit för många fuskdagar och för mycket trånande efter havregrynsgröt.

Och kanske var det koständringen, kanske någonting annat, men jag kraschade lite. Blev så jävla utmattad. När det var som allra värst tog jag tre tupplurar på en dag.

Och sedan blev jag såklart sjuk.

Så. Det är kämpigt nu. Jag är kraftlös och nedstämd. Otroligt folkilsk och låter grinig för att jag inte har orken att anstränga mig. Och hjärnan. Den är som en dimma. På en halv sekund glömmer jag bort vad jag håller på med och koncentrationen är inte den bästa. Inte alls.

Men igår tvingade jag ut mig själv. Det var fint väder, äntligen, och Sofia och jag beslöt oss för att ta oss ut i skogen. Ingen av oss kände för det på vägen dit men jag blev lugn så fort jag steg ur bilen och nöjt insåg att naturreservatet jag letar upp var precis så avlägset och folktomt som jag hoppats. Problemet var bara att vi gick bort oss. Såklart.

Men det var skönt. Främst att se Kibas lycka. Hans konstanta skuttande och springande. Han har inte mått helt bra den sista tiden och nu får han smärtstillande varje dag och mår betydligt bättre, men han är ändå inte riktigt sig själv. Och det har varit tärande.

Det blev en betydligt längre runda än planerat och sista biten fick Sofia bära på Kami, något som aldrig hänt tidigare. Men det var skönt. Blev en fin dag. Precis vad jag behövde efter den här långa och ganska tunga vintern.

Ett stycke trött blandras

Idag skiner solen igenom molnen och jag njuter av tystnaden blandat med fågelkvitter. Ska fokusera ännu mer på att bygga upp mig själv igen men också på att lyssna på kroppen och själen. I fredags mådde jag skit. Hade ångest och overklighetskänslor och sade till Sofia att jag kände mig så jävla värdelös. Idag ska jag dricka kaffe, läsa, epilera benen och se på fotboll. Försöka finna någon form av acceptans och lugn. Njuta av det som är istället för att gräva med mig i negativa tankar gällande min egen eventuella värdelöshet. Vara tacksam. Gosa med hundar och min människa. Det är en plan jag kan stå bakom.

Exponering, Familj, Färdigheter, Hjärta, Känslopåslag, Mentala sårbarheter, Social ångest, Svårigheter

För många intryck för att hänga med

Idag är jag s l u t k ö r d. Redo att somna om innan jag ens vaknat.

Igår var jag ”social.” Jag sätter det inom citationstecken för särskilt social var jag inte. Sofia och jag drog till Karlskoga för korvgrillning med en stor del av hennes familj. Hundarna var hos mamma och pappa och jag var fruktansvärt sårbar från att jag vaknade på morgonen. Drack kaffe och läste, med öronproppar och enorma hörselskydd för att stänga ute så mycket ljud som möjligt. Jag vet själv att jag blir avståndstagande och kan upplevas som kall när jag är i det där läget, vilket bara beror på att jag lägger all kraft jag har på att inte flippa.

I bilen på väg dit fick jag välja musik och Manson är alltid till en stor hjälp när jag behöver komma i någon typ av form inför någonting ansträngande.

Problemet är att det är omöjligt för mig att vara social när vi är så många tillsammans. Det blir för mycket. Människor och intryck överallt och jag kan omöjligt greppa vad som pågår. Istället för att ägna mig åt självförakt och självhat accepterade jag situationen. Varför? För att de känner mig tillräckligt mycket för att veta att mitt beteende inte handlar om ointresse eller dryghet. De vet hurdan jag är och jag tror faktiskt att de alla accepterar det. Fan vad lyxigt att vara omgiven av det ändå ♥️

En stund gick jag ifrån de andra. Satte mig på en stor sten i solen och njöt av att existera. Ljuden av prat och barnspring i bakgrunden. Det var fint.

När det bara var Sofia och jag, hennes föräldrar + Johan och Cissi och deras lilla bebbe kvar var jag dock för slutkörd att faktiskt kunna engagera mig i de andra. Jag var för trött i både hjärnan och kroppen för att lyckas vara social och när vi kom hem igen kändes det som att jag skulle falla död ned i soffan eller något. Fokuserade på sådant som ger mig energi, som att läsa, men blicken var suddig och det var svårt att fokusera, men gick ändå okej.

För mig funkar det mycket bättre att ses i små grupper. Då kan jag delta. Men det var ändå fint att se alla. Och att komma ut. Äta varm korv och lyssna till barnens roliga konversationer.

Det förflutna, Familj, Känslopåslag, Kiba och Kami, Mentala sårbarheter, Svårigheter

Tuff summering av året

Jag vaknade med ångest idag. Ångest och en ovilja att gå upp. Så jag fortsatte sova tills hundarna tröttnade på mig och jag var tvungen att ta mig samman. Även fast de var ute sent inatt har de inget tålamod alls när maten inte serveras vid samma tidpunkter som vanligt.

De senaste tre åren har jag gjort en summering av mitt år i min bullet journal och det var inte så jättekul denna gång.
Men innan jag satte mig ned för summeringen tog jag ett bad. Tidigare under dagen hade jag bestämt mig för att lufsa runt i pyjamas och med äckligt hår, eftersom vi ändå bara skulle vara hemma och spela bingo lotto och mildra Kibas raketångest. Men så sade jag till mig själv att anstränga mig lite. Så jag fixade håret och sminkade mig och när jag såg mig i spegeln hamnade humöret på botten. För att jag kände mig om möjligt ännu fulare efter att ha fixat till mig än vad jag gjorde innan.

Och så var det dags för den där summeringen då och fy fan. Mycket har varit bra det här året. Framför allt att jag numera känner noll oro och rädsla när jag är hemma själv. Det är en seger jag aldrig trott att jag skulle kunna vinna.
Men satan vad jag hatat på mitt eget yttre det här året. Jag brukade göra det för många år sedan, när jag överlag kände mig som en vedervärdig människa och därför ville göra mig så ”fin” som möjligt för att slippa känna mig ful.
Men jag trodde att jag växt ifrån det där. Att jag mognat och slutat lägga energi på skitsaker.

Tydligen inte. Nästan hela det här året har varit fyllt av det där självföraktet som kommer av att jag känner mig fet, ful och äcklig och självföraktet bli knappast bättre av att den här ytligheten får mig att känna mig som världens största fån, tönt och idiot som låter den här idiotin ta så stor plats.

Så. 2021. Hur ska jag göra för att komma ifrån det här? Jag har ingen jävla aning men någonting måste jag göra för mitt värde sitter för helvete inte i min utsida. På något sätt ska jag nå acceptans och ta död på den här ilskan och föraktet mot mig själv.
Och förutom det har jag skrivit ned två saker till att jobba på detta år:

  • Bli starkare fysiskt (träna regelbundet)
  • Göra någonting vettigt av mitt skrivande