Allt tar för mycket energi

Det blev mycket tårar igår kväll. Efter utmattande dammsugning och hjärtskärande fotboll (jo, hjärtskärande är precis rätt ord att använda) och ett tvångsbad så brast det. Och verkade omöjligt att sluta.

”Är det Kiba?” ville Sofia veta efter att hon upptäckt mig och jag antar det. Sorgen efter Kiba men också den där förbannade depressionen jag aldrig hinner ta mig ur innan nästa smäll kommer.

Det suger att jag har så svårt att distrahera mig med läsning. Det är ett under att det gick så bra innan Kibas avlivning. Men nu. Det är svårt. Försöker distrahera mig med feelgood men de två jag läser – Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt och Klubben för lyckliga slut – får mig fan inte att må bra. Klumpen i magen växer bara när jag läser i dem. Och helst av allt vill jag sova efter som precis allt tar så mycket energi. Göra kaffe (varför finns det inget kvar i termosen att värma upp?!), fixa frukost.

Och jag kan ju inte skriva där här inlägget utan att komma in på ÖSK. Just nu önskar jag att jag aldrig fastnat för fotboll. Det är på riktigt smärtsamt att se dem kämpa, slåss för allt de är värda, utan resultat. Det känns hopplöst och jag vet inte om jag vågar hoppas att de kommer lyckas hålla sig kvar i Allsvenskan för det kommer göra så jävla ont om de åker ut. Innan jag fastnade insåg jag inte hur emotionellt det faktiskt är att älska ett lag såhär. Det rör upp så otroligt mycket känslor. På onsdag spelar de hemma igen (och tackolov slipper jag se förbannade Oscar Jansson, vars existens numera tycks ta fram det allra sämsta hos mig, på plan) och jag ska gå med Sofia. Göra mitt allra bästa för att stötta det där laget jag älskar så mycket och hoppas på det bästa.

Och nu. Nu får jag sova.

Mardrömmar som avlöser varandra

Vilken helvetisk jävla natt! Först drömde jag att Sofia och jag skulle göra slut (och hon ville att vi skulle bo kvar här) och efter att ha vaknat och somnat om igen drömde jag att vi skulle avliva Kami. Fy fan.

Klockan är snart halv två och jag har nyss vaknat. Planerar att snart börja röra på mig. Fixa kaffe och ta på mig varma sockor och sedan fortsätta fixa i mitt craft room. Ju fortare det blir klart, desto bättre för mitt psyke. Och resten av lägenheten. Vi har inte dammsugit sedan innan Kiba avlivades. Herregud. Så det behöver fixas. Och bädda rent sängen, städa badrummen. Plocka undan småsaker som ligger och dräller lite överallt. Röja upp i röran med andra ord.

Och såklart lyssna massa på Kings of Leon. Det får inte glömmas.

Skogspromenad och mys i Karlskoga

Dags för mig att vakna till liv. Klockan är halv tio och ute kvittrar fåglarna för fullt. Solen skiner mellan molnen och det är lugnt och stilla på utsidan, vilket är precis vad jag behöver. Det har varit några intensiva dagar med en mindre krasch igår och nu behöver jag hela mig själv på något sätt.

I fredags cyklade mamma och jag till Karlslund och vandrade runt i flera timmar. Kami var otroligt duktig och pinnade på utan problem. Nu när jag kan ta riktigt promenader igen inser jag hur mycket jag faktiskt saknat det under tiden Kiba var dålig. Det är något både befriande och lugnande med att promenera och ännu mer fantastiskt när det sker i skogen.

Vissa blev skitigare än andra.

I lördags åkte vi till Karlskoga för grillning med Sofias och mina föräldrar. Det är alltid fint när våra familjer träffas och det kändes som att mina föräldrar bröt upp alldeles för tidigt. Men Sofia, jag och Kami stannade kvar längre och mös ute på altanen.

Igår var jag bakis. Socialt bakis. Sov tills klockan närmade sig ett och mådde dåligt resten av dagen. Så som det ofta blir efter en social tillställning.

På något sätt lyckades jag bada och fixade även klart Kibas urna. Den blev så mycket finare med ett lager färg och lite text i svart. Läste lite, målade blomkrukor och försökte planera upp veckan som kommer.

Ikväll ska mamma och jag på match och trots mitt svajiga inre är jag pepp och längtar. Det är alltid fantastiskt att gå på match och se ÖSK spela, även om resultatet långt ifrån alltid blir som jag vill. Men det är bra för mig att komma ut bland människor och att uppleva atmosfären på plats är alltid helt jävla magiskt.

Tills dess ska jag försöka tanka energi. Promenera med Kami, läsa, jobba på boken (#sexan), laga mat. Älska sönder Kings of Leon. Handarbeta.

Det blir fint.

Du fattas mig, Kiba

Fy fan.

Mitt hjärta är totalt krossat. Så fort påsen med Kibas aska sträcktes mot oss brast det. Tårarna började spruta och i någon panisk stress klamrade jag mig fast vid Sofia samtidigt som jag skyndade mig förbi de andra människorna för att ta mig ut till bilen.

Redan när bilen svängde in på sista vägen till veterinärmottagningen kände jag hur det blev svårare att andas.

Det tog timmar för mig att somna igår. Vid två gav jag upp, lämnade sängen och gick ned till vardagsrummet där jag tillslut somnade på soffan bara för att vakna och somna upprepade gånger innan det tillslut var dags att gå upp.

Helvete. Jag är så slut. De två senaste veckorna har jag gått bort min ångest och sorg och hela kroppen värker. Stapplade mig igenom första promenaden med Kami och har sedan dess legat i soffan. Sovit och vaknat, för trött för att orka göra något. Råkade titta på urnan med Kibas aska och verkar inte kunna sluta gråta nu. Att inte kunna göra något, att inte orka, gör smärtan så mycket starkare. Jag vill gå ut. Promenera med Kami. Andas. Lyssna på podd och virka på Hennings filt. Städa den här förbannade misären till lägenhet.

Men jag orkar ju fan knappt sitta upp.

Just nu vill jag tapetsera alla väggar med bilder på honom.

Aska

Vi ska hämta hem Kibas aska idag. Veterinären hörde av sig till Sofia redan i måndags men eftersom hon jobbade sent både då och igår är det först idag vi kan åka dit. Är det därför jag sovit så dåligt inatt? Jag vet inte hur många gånger jag vaknat. Varannan timme? Varje?

Jag mår pyton.

Tänk att jag aldrig kommer få klappa den där lena pälsen igen. Aldrig hålla hans tass i min hand, pussa honom i nacken, dra med naglarna över hans huvud.

Överlag har jag ändå mått ganska bra veckans två första dagar. Jag har gått långt och mycket, lyckats läsa ut några böcker och tvätta några maskiner tvätt. Kami är för det mesta lugn men blir hysterisk när Sofia eller jag lämnar honom. Och hans glädje när Sofia kommer hem från jobbet är ganska extrem. Sött, men extremt. Svansen rör sig som en manisk visp och han vägrar sluta pussas.

Nu ska jag dricka mitt kaffe och ge mig själv chansen att vakna till innan det är dags att gå ut med Kami. Längtar efter att komma ut. Känna kroppen arbeta, se på naturen som varje dag blir allt vackrare såhär års och njuta av närheten till Kami. Samspelet mellan oss.