Familj, Hjärta, Kiba och Kami, Mentala sårbarheter, Svårigheter

Inbillad bakfylla

Jag vaknade konstigt sårbar för femton, tjugo minuter sedan. Min hjärna beter sig som om jag vore bakfull, en väldigt konstig och obehaglig känsla som såklart slungar mig bakåt i tiden. Hur många år sedan är det jag slutade dricka alkohol? Skulle gissa på sju vilket är lång tid. Så varför känns min själ fylld av bakfylleångest?

Extra surt att vakna upp till det här efter en dag som igår. Min lördag var mer eller mindre fantastisk. Jag gick upp strax efter åtta. Läste en stund, skrev en stund (har precis kommit igång med skrivandet igen) och vid elva packade Sofia och jag in hundarna i bilen, slog igång min ❤️-lista på Spotify och åkte mot Garphyttans nationalpark.

Det var vårt första besök där och vi kunde båda snabbt konstatera att det är favoriten av den nationalparker/naturreservat vi hittills besökt sedan Sofia skaffade körkort.

Vi valde den längsta vägen, en tre kilometer lång vandring i oerhört kuperad terräng. Jag slog igång min FitBit under vandringen och i genomsnitt låg min puls på 129 och som högst nådde den 166! Och jag vet precis när det var. Vi hade vandrat uppåt bra länge och det kändes lite som att jag skulle dö om jag inte omedelbart skulle få vatten. Såklart hade vi vatten med oss, men båda flaskorna låg kvar i bilen. Sofia och jag är experter på att låta latheten vinna över smartheten.
Men det var underbart att få pressa på kroppen och använda muskler jag nog inte visste att jag hade.

Kiba var överlycklig. Skuttade istället för att gå och vägrade ta de torrare omvägarna för att istället kliva rakt ned i lera och vatten. Vid ett tillfälle blev han rädd för en trädstam som låg bredvid stigen och Sofia fick kämpa på ett tag innan han vågade ta sig förbi och vid ett annat tillfälle vågade han inte röra sig medan ett gäng vuxna och barn passerade. Men förutom det verkade han mest lycklig och framåt under vandringen.

Och Kami, som älskar att hoppa upp på stenar för att få en matbit, passade på att kastade sig upp på diverse stubbar och stockar längs vägen, vilket nästan alltid slutade med att han snabbt gled ned i backen med en jävla fart igen, eftersom det var så blött ute 😉

Bild från en utsiktsplats
Försökte mig på att ta en selfie med Kami men det gick inte så bra 😉

Igår var också november månads fuskdag och jag funderar på om det är det, kolhydratsorgien, som ligger bakom dagens ”bakfylleångest.” Vi åt pizza och chips och jag var uppe två gånger inatt för att hinna få i mig det jag köpt innan morgonen.
Ändå ångrar jag det inte. Att ha en dag per månad då jag får fuska hjälper massor. Det gör det enklare att inte sukta efter skitmat månadens resterande dagar.

Idag är städning och fotboll på schemat. Både ÖSK och Spurs har matcher idag och innan det sätter igång ska vi städa. Sofia ska dammsuga hela lägenheten medan jag ska ta hand om att torka golven. Trodde igår att jag skulle vakna upp med helvetisk träningsvärk idag men det är mest i vaderna som gårdagen känns av.
Men nu ska jag passa på att läsa lite innan det är dags att sätta igång med städningen. Och väcka Sofia. Det är ett helvete att försöka få upp henne om helgerna.

Familj, Högtider, Hjärta, Wicca

Samhain

Jag kommer nog aldrig sluta tjata om att Samhain är den absolut bästa tiden på året. Det är en tid då det nästan känns omöjligt att inte märka av magin i världen.
I år sammanföll Samhain med Alla helgon vilket, om du frågar mig, är ganska irriterande. Varför? För att kyrkogårdarna svämmar över av människor och gör det väldigt svårt för mig att koppla av och fokusera.

I lördags vaknade jag vid nio, satte mig och skrev mina tre sidor morning pages och bakade sedan äppelpaj samtidigt som jag lyssnade till en Samhain-playlist på Spotify.

På eftermiddagen hämtade vi upp mamma och besökte först Hovsta Kyrka där mormor, morfar och min morbror Owe är begravda och trots att det var mycket folk där var det ändå rofyllt och jag kunde njuta av den vackra omgivningen. Jag tog några kort upp mot kyrkan och över gravstenarna med alla tända ljus, men tyvärr hade jag glömt min telefon i bilen och använde Sofias, vilket innebär att jag inte kommer åt dem nu.

Sedan åkte vi till Norra kyrkogården för att tända ett ljus för Sofias brorsdotter Alma, men där var det alldeles för mycket människor och hundar för att jag skulle kunna finna ro och tillslut fick jag skynda mig iväg med Kami som började skälla alltmer och på så sätt störde friden som rådde innan.

När Sofia och jag lämnat av mamma och bland annat handlat vaniljpulver åkte vi hem och fixade mat. Jag gjorde vaniljsås till pajen och en vitkålsgratäng, och Sofia stekte lövbiff. Jag brukar alltid fira Samhain med en silent supper, vilket jag även gjorde denna gång, om än omgjort. Jag dukade upp med en extra tallrik, bestick och glas och ”välkomnade” personer som dött att vara med under måltiden. Ett sätt att hedra dem men också, för mig, ett sätt att hedra livet. För mig är det precis vad Samhain går ut på, att hedra livet.

På det hela blev det en väldigt fin Samhain. Och ja, jag längtar nog lite tills nästa år, och nästa Samhain. Magin i luften under den här tiden på året är helt enkelt oslagbart.

Men nu är det vardag igen och jag vill helst bara läsa, men jag har lite sysslor uppskrivna i min Bullet Journal som jag också ska ägna mig åt. Men mest kommer det nog bli läsning till ljudet av smattrande regn mot fönstret.

bullet journal/filofax, DBT & dylikt, Familj, Färdigheter, Kiba och Kami, Kreativitet, Litteratur, Mentala sårbarheter, Svårigheter, Vardagligt

En kick av att lyckas vara kompetent

Jag är så jävla kompetent! Nästan så jag börjar fnissa när jag skriver det. Att jag är kompetent. Det skulle jag aldrig trott var möjligt för tio år sedan. Kanske inte ens fem. Men möjligt är det och den här stoltheten jag känner gör fan underverk för mitt psyke.

Vad är det då jag gjort? Jag antar att jag helt och fullt accepterat. Det är nog nyckeln.
I onsdags tog jag mig inte upp på morgonen. Jag försökte, så in i helvete, men först när klockan var elva och jag visste att det var dags att ta ut hundarna lyckades jag ta mig upp.

Jag hade mycket att göra och fastän hela kroppen värkte och energinivån var låg såg jag ändå till att göra allt. Tills jag låg ned i soffan, medan chili con carnen småputtrade på spisen, och värken i kroppen vägrade ge med sig.
Är jag sjuk? undrade jag. Eller är det psykiskt?
Jag hatar att inte veta och försökte tänka efter. Känna efter, men ibland är det omöjligt att veta om det är psykiskt eller fysiskt.

Med hjälp av Sofia tog jag ändå beslutet att strunta i morgonträningen på torsdagen. Det kändes piss. Alltid när jag måste ställa in saker jag planerat känns det som att jag smiter och så kändes det även nu.
Men jag försökte tala allvar med mig själv. Lät mig själv sova ut på torsdagsmorgonen och beslöt mig för att skippa alla saker jag skrivit ned i min to do-lista i min Bujo.
Någonstans började jag inse att det nog trots allt är mentalt. Så social som jag varit de senaste veckorna, det har jag nog inte varit sedan skoltiden. Helgen som var träffade jag Inger, Sofias föräldrar, Daniel och Mimmi och helgen innan det hade vi spelkväll med Johan och Cissi. Dessutom insåg jag att to-do-listorna i min Bullet Journal växt extremt de senaste veckorna.

Den sjunde oktober hade jag sex saker på listan, den 21 oktober var det 13 saker. Klart som fan att kroppen klappar ihop.

Så. Istället för att sjunka ned i självförakt och nedstämdhet accepterade jag att jag just nu behöver lyssna på min kropp och ta de lugnt.
Så det är precis vad jag gjorde igår. Spenderade större delen av dagen i soffan. När Sofia var hemma glodde vi på flera avsnitt av dr Phil tillsammans och till kvällen hade jag till och med kraft nog att sticka lite.

Jag är fortfarande slut. Kroppen gör inte ont som i onsdags och jag ser en ljusning, men tills krafterna återvänt ska jag tillåta mig själv att ta det lugnt. Bara göra det allra viktigaste på listorna – så som att borsta tänderna – och spendera resten av tiden med att tanka energi. I morgon är det Readathon och det kommer väldigt lägligt. 24 timmar då det enda jag behöver fokusera på är läsning. Och idag, och ikväll, ska jag bara mysa runt med Sofia. Ta en tupplur tillsammans när hon slutat jobbet (hon slutar halv ett) och ikväll ska vi beställa mat och se på Idol.

Att det kan ge en sådan kick att vara kompetent. Jag vet inte om jag var medveten om det. Visst, det känns fortfarande piss med träningen. Det skulle ha blivit min fjärde torsdag med träning, men bara för att det inte blev något igår betyder det inte att jag behöver börja om från ruta ett. Det är bara ett avbrott, precis så som livet alltid funkar. Och om några veckor har jag planerat in att öka träningen till två gånger i veckan men om den här utmattningen blir mer långvarig än jag just nu tror, ja, då får jag väl skjuta upp på det och helt enkelt fortsätta träna en gång per vecka.

Ingen katastrof har inträffat.

Familj, Fotboll, Högtider, Hjärta, Kiba och Kami, Wicca

En extra fin helg

Vilken fantastisk dag det varit! Det är inte ofta jag vaknar om morgnarna och inte är på pissigt humör, men imorse tog jag mig lätt upp ur sängen en stund innan alarmet satte igång och var snart redo för utflykt till Järleån.

Vid halv tio packade vi in hundar och färdkost i bilen och åkte till norr, där vi mötte upp mamma och min moster Inger, och så for vi iväg i två bilar.

Inger är rädd för hundar och Kiba och Kami är inte direkt de ultimata hundarna för en hundrädd person att träffa, men det gick riktigt bra. När vi väl kom till grillplatsen där vi slog oss ned var de så vana vid Inger att de inte gav henne särskilt mycket uppmärksamhet.

Sofia skulle såklart testa på att hugga ved, vilket gick sådär 😉 Men söt var hon iallafall.

Vi grillade korv och umgicks någon timme innan vi började gå tillbaka mot bilarna igen.

Innan vi åkte hem stannade vi till vid kyrkogården en snabbis och vi kom hem lagom till att ÖSKs match började (de förlorade, men det låtsas jag inte om).
Min hoodie luktar eld och jag känner mig fortfarande lite småfrusen, men längtar efter att göra något liknande igen. Det är alltid fantastiskt att komma ut i naturen och lyssna till tystnaden. Förhoppningsvis är vädret okej på Samhain, om två veckor, så jag kan ta mig ut i naturen och fira.
Det ger energi.

Sofia och jag var ute och åkte igår med. Vi for till Karlskoga så fort hon slutat jobbet och hälsade på hennes föräldrar en stund för att sedan åka vidare till Sofias syster, där vi stannade kanske en timme.
Så jag har varit ovanligt social den här helgen och nu förtjänar jag att ta ett varmt bad och läsa bort några timmar ❤

bullet journal/filofax, Familj, Färdigheter, Hjärta, Kiba och Kami, Kreativitet, Mentala sårbarheter

En händelserik vecka

Gårdagen var ingen bra dag. Ångest och overklighetskänslor från när jag vaknade tills jag somnade och även om påslaget är något mindre idag är det fortfarande kämpigt och svårt. Obehaget är starkt och jag tenderar att försvinna in i mig själv, i ett virrvarr av overklighet och ångest som bara medveten närvaro kan råda bot på.

Det är egentligen inte konstigt alls att jag mår såhär. Förra veckan var väldigt händelserik för att vara en vecka i mitt liv.
Först med bilen som pajade förra fredagen. På måndagen kom mamma hit och jag klippte henne och vi lagade ett smycke tillsammans och på eftermiddagen kom Johan hit och tittade på bilen för att se om han kunde hjälpa oss laga den.
På tisdagen lämnades bilen in och hämtades dagen efter.

Sedan i fredags hade vi spelkväll. Planen var att det skulle vara vi, Johan, Cissi och Natta men Natta hörde av sig och ställde in för att hon fått migrän. Såklart väldigt trist, men vi hade kul ändå.

Mycket kolhydrater (en dag per månad får jag vräka kolhydrater), mycket lightcola och mycket skratt. Ett perfekt sätt för mig att umgås, insåg jag. Så länge spelen inte är för stressiga.
När Johan och Cissi åkte hem däckade Kiba i Sofias famn i soffan och sov medan vi såg Idol från tidigare på kvällen.

På lördagen tog vi bilen och besökte Granngården och Erikshjälpen, vilket även det bidrar till overklighets- och ångestsmällen jag just nu kämpar med.

Så nej, det är inte konstigt att jag just nu har det kämpigt, men det är absolut värt det. Idag är det måndag och vardag igen och det är nog det perfekta botmedlet mot det här obehaget.

To do-listan i min Bullet Journal, mixat med läsning, brevskrivning och handarbete är precis vad jag behöver för att dras ned på jorden och in i verkligheten igen.