sorg och firande

IMG_0741.JPG

Igår var en bra dag. Visserligen tog jag mig inte upp förrän vid nio men förutom det var dagen fin. Jag var ovanligt lugn och rofylld för att vara mig och lyckades läsa innan första promenaden.
Det där med läsningen har gått väldigt bra de senaste veckorna. Jag är alltid som lugnast innan första promenaden och började därför ägna timmarna innan det var dags att gå ut åt läsningen men jag har också kunnat läsa senare på dagen också under de senaste veckorna. Det har gått väldigt mycket lättare än vad jag trott att det skulle göra. Med lugn klassisk musik i bakgrunden är det lättare både för mig och för hundarna att koppla av.

Dock slutade dagen i sorg. Jag låg i sängen och läste när Sofia dök upp i dörröppningen.
”Juno är död.”
Först förstod jag inte vad hon sade. Hur kunde Juno vara död? Utan någon förvarning.
När Sofia öppnat burarna för att fixa med grönsaker, byta vatten och ge dem maskar kände hon att det luktade äckligt i buren. När hon lyfte på Junos hus sprang hon inte skrämt därifrån som hon alltid annars brukar göra och då förstod hon att någonting var fel.
Juno låg där helt stilla. Hoprullad och med slutna ögon.

Jag vågade först inte se på henne. Sofia stod med den lilla kroppen i handen och bara tittade på henne och tillslut vågade jag mig fram. Egentligen var det inget läskigt att se henne. Det såg ut som att hon sov och förhoppningsvis har hon somnat in utan smärta. Jag började såklart gråta när jag såg henne även om hennes död inte var alls så dramatisk som Hickas och inte heller så hjärtskärande som Kurtas.
Men ändå. Det kom som en chock.

IMG_9157.jpg

Nu har vi bara lilla Luna kvar. Den minsta av de hamstrar vi haft. Någon mer kommer det inte bli. Det är inte värt det, värt smärtan. De är så små och dör så tidigt. Först Hicka i december 2017, sedan Kurta i augusti 2018 och nu Juno i mars 2018.

Jag är ändå okej idag. Det känns konstigt och visst är jag ledsen men inte jobbigare än att jag kan hantera det. Det jobbigaste är tanken på att hennes döda kropp just nu ligger inne i frysen i väntan på att det ska gå att gräva ned henne någonstans.

Det är Sofias födelsedag idag ❤ 29 år. Bara ett år kvar till 30 och när vi träffades var hon 19. Kan inte förstå att den där osäkra lilla tjejen är samma Sofia som jag delat mer än nio år med. Tyvärr slutar hon inte förrän sju ikväll men i helgen ska vi ha en myskväll med god mat och teveserier för att fira. En hel kväll utan att jag försvinner bort för att läsa en stund 😉
Det kommer bli fint.

Jag är rädd att bli dömd

FullSizeRender 8.jpg

Jag vill strejka. Säga nej till världen, nej, nu räcker det. Jag orkar inte kämpa mer just nu så låt mig vara ifred och försvinna från allt som kväver och kräver.

Just så. Just nu är det så mycket som tar på krafterna att jag aldrig hinner få en chans att vila upp mig. Seriöst, det tar fan aldrig slut! Hur är det meningen att jag ska orka utan att bli en tårblöt trasa på golvet?

Sofia jobbar till sju ikväll så jag har en lång och ansträngande dag framför mig. Imorgon ska mamma och jag tillbaka till Karla för vårt andra möte med M. Tror det är halv fyra vi ska dit, så pappa ska möta oss vid Karla och se efter hundarna tills Sofia slutat jobbet och kan avlösa honom. Sofia ska ju på fest på lördag och vi båda tycktes ha glömt det där med Karla eftersom vi planerade att hon ska till Systemet efter jobbet. Istället får hon ta det när mitt möte är över och jag kommer vara ensam med hundarna och extremt utmattad.

På lördag är festen och det är bestämt att mamma och pappa ska vara här hos mig tills hon kommer tillbaka. Det är skitbra att de kan, och vill, ställa upp för mig. Jag är väldigt tacksam. Samtidigt kommer det fortfarande bli ansträngande för mig eftersom det är en ny och ovan situation.
Med andra ord kommer söndagen med största sannolikhet sovas bort.

Sedan kommer en ny vecka som kommer inledas i utmattningens tecken och dessutom ska vattenledningarna i källaren bytas ut och det kommer bli bullrigt och högljutt. Och jag måste tydligen ned i källaren och plocka bort sånt jag är rädd om så det inte förstörs när de jobbar. Tur som fan att jag iallafall inte är en av de som måste tömma sitt förråd tills dess. Det hade kraschat mig totalt.

På fredag är det Mabon och jag borde försöka fira på något sätt men vet inte hur jag ska orka. Dessutom ska Sofia iväg på Sigrids begravning och efteråt kanske gå och fika med några gamla vänner.
Med andra ord blir det ännu en helg som mest troligt kommer sovas bort.

Jag känner mig som en gnällig egocentrisk idiot. Önskar att jag slapp uppleva allt det här, allt det jobbiga, för det skulle göra livet betydligt lättare för Sofia. Jag vet att hon inte kommer kunna slappna av helt och till fullo njuta av festen på lördag för att hon vet att jag har det kämpigt hemma. Och det är så jävla jobbigt. Jag vill att hon ska ha kul och umgås med vänner och njuta av kvällen till fullo. Jag brukar försöka hålla inne med hur jobbigt det är för mig i situationer som denna, men det slutar bara med att jag mår ännu sämre. Det blir ännu kämpigare. Dessutom känner Sofia mig bättre än någon annan. Det spelar ingen roll om jag skulle lyckas skådespela att allt är fint och bra, hon skulle ändå veta hur det är på riktigt.

Allting är extra jobbigt eftersom prövning efter prövning rullat på sedan början av året. Först takbytet i början av året, sedan Kamis alla besök hos veterinärer som har avlöpt relativt regelbundet sedan maj. Kibas anfall. Det misslyckade läkarbesöket och Sigrids död och Kurtas avlivning. Säkert glömmer jag bort några saker nu. Och så depressionen jag konstaterade att jag hamnat i i april. Jag har inte hunnit få en chans att ta mig ur den med allt annat som hänt. 

Pust.

Jag är rädd för att vara för ärlig här. Nu när jag vet att det finns ett gäng som läser vad jag skriver. Jag är rädd att bli dömd, sedd som en gnällig egocentrisk drama queen. Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker intala mig att människors åsikter om mig, de som baseras på okunskap, inte spelar någon roll. Att vara psykiskt sjuk och inte fysiskt är att hela tiden bli ifrågasatt, invaliderad, nonchalerad. Även av personer som har utbildning inom psykologi. Det är helt sjukt. 

Jag behöver få en chans att vila upp mig. Året har innehållit så mycket som tar energi istället för sådant som  ger. Psyket och kroppen protesterar men jag vet inte hur det ska kunna lösas. Det är inte som att resten av världen stannar upp bara för att det är vad jag behöver.

Jag kommer sakna dig, Kurta ❤️

Nu finns han inte mer. Min håriga lilla snöboll. Sofia ringde veterinären efter jobbet och de hade tid för oss direkt.

Jag följde inte med. Visste sedan Hicka avlivades att jag inte klarar av att vara med i rummet när han får sprutan. Klarar inte av att se livet rinna ur den lilla kroppen.

Hela dagen har känts jobbig och konstig, men jag trodde ändå att jag skulle känna mig okej, men så fort Sofia tog fram honom ur buren kom tårarna.

Han är, var, ju så mysig. Hans söta lilla minitunga som slickade mina fingrar när jag blivit blöt från vattenflaskan. Och de små pussarna. Pepparkornsögonen. Ett litet liv, och ändå så älskad. Han var speciell den där.

Vi lade massor av mjölmaskar i transportburen med honom. Det bästa han vet. Klart som fan han skulle få bada i det. Det enda han tycktes intresserad av att äta de senaste dagarna.

Jag pussade på honom och tittade på hans fina ansikte och hans söta lilla rumpa. Min plutt ❤️

Veterinären kom ihåg honom från förra besöket och hon tyckte att vi gjorde rätt som valde att avliva honom. Det känns lite lättare då. När hon, som har all kunskap, håller med oss i vårt val.

Hans bur är nu städad. Vill inte ha en tom, stor bur som påminner om vad som fattas. Blodfläckar i spånet och blod på två av hans hus fyra väggar. Det finns inget som påverkar mig så mycket som när djur mår dåligt.

Nu finns varken Kurta eller Hicka kvar. De där små tussarna som skänkt så mycket glädje, och också en hel del oro. Det var fantastiskt att få ha dem den här tiden, men när Luna och Juno dött kommer det inte bli några mer dvärghamstrar. Det tar för mycket på mitt psyke. De lever så kort tid. Jag orkar inte det.

Jag begraver mig i handarbete och reality-tv

IMG_7933

Jag kämpar mitt allra mesta för att hålla mig lugn. Värken i bröstet fungerar som ett alarm för mig. Ett alarm om att ta det lugnare. Idiotiskt att jag inte lyssnat på de psykiska symptomen, att det krävdes någonting fysiskt. Jag som alltid gormar om att omvärlden måste börja ta psykisk sjukdom på allvar.
Störigt.

Handarbete och reality-tv har varit mitt fokus under den gångna veckan och det har funkat helt okej. Svårare är det dock just nu, att hålla mig lugn och samlad. Kurta mår inget bra. Hans ena knöl har börjat blöda, och det i massor, och han är inte längre intresserad av sin mat. Så imorgon ska Sofia ringa veterinär och boka tid för avlivning. Han ska inte behöva lida, hur jobbigt det än känns för oss. Fan vad jag kommer sakna den där lilla snöbollen.

FullSizeRender 7.jpg
Trött efter 2 1/2 timmes promenad + mental stimulering

Och Kiba. Tre gånger nu, på relativt kort tid, får någon form av anfall. Jag vet inte hur jag ska beskriva det. Han blir så konstig. Kan inte gå och om han ligger ned böjer han benen som om han skulle simma. Och han skakar. Det varar i några minuter och sedan är han sig själv igen. Första gången det hände blev jag hysterisk. Andra gången var jag lugnare, men fortfarande rädd som fan. Och nu, tredje, tänker jag ta honom till veterinären. Få svar på vad det är som händer. Se om det finns någonting vi kan göra för honom. Kanske är det helt ofarligt. Det är vad jag hoppas på.
Och sedan är det Kami. Veterinären har fortfarande inte ringt oss om analyssvaren. På måndag är det sex eller sju veckor sedan vi var där med urinprovet. Kanske till och med åtta. När Sofia ringde dit någon vecka efter det, fick hon till svar att det var semestertider och att det därför tog längre tid att få svar än vanligt.
Men nu. Nu är det fan September och vi har väntat alldeles för många veckor. Så jävla frustrerande.

Så ja, det är tungt just nu. Med andra ord tänker jag fortsätta begrava mig själv i handarbete och reality-tv.

Tiden flyger förbi

Jag har varit alldeles för slut för att orka blogga. De senaste veckornas påfrestningar har verkligen satt sig i kroppen och förutom utmattning och yrsel har bröstet strulat som fan. Skrek rätt ut av smärta för någon dag sedan och igår spenderade jag dagens 1,5-2 första timmar med ett konstant värkande.

Hur som.

Min älskade Vincent fyllde fem i måndags. Förstår inte alls hur tiden kan gå så fort. När han fyllde ett hade jag varit rökfri i en dag, precis fått reda på att en bekant dött och mormor hade inte ens ett år kvar att leva.

Nu är han fem, har en tydlig personlighet och är den goaste lilla unge som finns.

Jag kunde dock inte uppskatta hans födelsedag alls. Jag var slut redan innan och att sedan spendera tid med högljudd och stojig släkt, med två mer eller mindre galna hundar, var inte det bästa jag kunde göra.

Faktum är att det var först idag, nu ikväll faktiskt, som jag kunde tänka tillbaka på firandet och minnas sådant som kändes bra. Som var roligt. Som när Vincent blev lite smågrinig på Kiba för att han var överallt på både Vincent och hans presenter. Att jag ser det som något positivt är enbart för att jag är så lättad att de två fungerar så fint tillsammans.

Och när Vincent skulle kasta godis till Kiba och han glatt ropade Han kunde! fast det snarare var Kiba som höll munnen öppen under Vincents hand och var redo att ta emot de där matbitarna.

Vincent fick bland annat de här två armbanden som jag knåpat ihop. Ungen är besatt av både Pokémon och Turtles och även om jag hellre skapat något som inte är lika macho som de, insåg jag att jag är besegrad. Lika bra att ungen får det han uppskattar.

Tisdag, Onsdag och Torsdag har jag mest spenderat med att glo på de första säsongerna av Real Housewives of New York och göra armband. Allt för att hålla mig, och mitt hjärta, så lugnt som möjligt.

Imorgon är det äntligen fredag och en skön helg väntar. Jag tänker vila, vila och vila. Och så vila lite till.