Jag vaknade glad

Jag vaknade glad. Visst, det är lördag och helg, men hur ofta brukar jag vakna glad?

Sitter i soffan, har tänt en sandelträrökelse (min favorit) och lyssnar på Hardcore Superstar. Sofia tog precis ut hundarna och om inte alltför lång tid får vi finbesök.

När Sofia skulle gå ned från övervåningen fick hon se Luna liggandes i sitt sandbad. ”Jag tror att hon är död,” sade Sofia, och jag som var inne i sovrummet och bäddade fattade inte alls vad hon menade. Trodde att hon menade någon person och blev kall i kroppen och hann tänka mycket skumma saker innan jag äntligen förstod. Lilla Luna har somnat in och för första gången någonsin gällande våra dvärghamstrar och deras död känns det fridfullt. Nästan två år fanns hon hos oss och jag är glad att hon iallafall fick bo med oss i nya lägenheten i två veckor.

Det känns konstigt och skumt, och jag kommer sakna hennes tokerier, men ändå är det okej. Det finns ingen tragik runt hennes död.

Så idag ska vi begrava henne och städa rent buren och alla sakerna och ställa ned i källaren/ slänga. Det kommer inte bli någon mer dvärghamster för oss.

Förutom det står dammsugning och golvtorkning på schemat. Och matlagning. Ikväll spelar Spurs och jag längtar, som vanligt.

Så mycket att vara tacksam för

Jag blir lycklig av att titta på mitt höstklädda altare. Ännu lyckligare blir jag när jag tänker på att jag snart kommer bo stort nog för att ha plats med ett ”riktigt” altare. Ett altare som kommer rymma allt det där som jag vill att det ska rymma och som jag kan slå mig ned framför och meditera.

Jag blir också lycklig när jag tänker på att det imorgon är fredag och Sofia slutar tidigt. Massa idol på kvällen och under resten av helgen kommer det bli en jävla massa fotboll.

På lördag behöver vi ta tag i att begrava Juno. Hon ligger fortfarande i frysen och det känns fan inte bra.

På Söndag är det äntligen Mabon och vi ska fira med pannkakor till frukost, rostbiff till middag och saffranskryddad ostkaka till efterrätt. Och sedan, nästa högtid – som är Samhain – kommer jag fira i nya, fina lägenheten.

Det kan inte bli mycket bättre än så 😊

Engångsskor och LCHF

Jag har märkt att jag inte vill använda frysen nu när Junos lilla kropp ligger där. Skulle göra is till en iskaffe imorse men jag klarade inte av att öppna dörren. Inte för att jag är äcklad, inte alls. Det känns snarare… oheligt. Mitt husdjurs lilla hamsterkropp ligger där inne och det känns fel att störa. Respektlöst.

Är precis inkommen från eftermiddagspromenaden med Kiba och Kami. De har hatat slasket de senaste dagarna och inte velat gå ut alls. Idag är det iallafall torrare men allt grus gör det svårt för Kami att gå, trots skorna han har på sig. Det är engångsskor. Köpte det först för att testa. Se om han, och Kiba, ens skulle gå med skorna på. Bättre det än att köpa dyra jävla skor som de inte skulle använda.

IMG_9681.JPG

IMG_8767.JPG
Bilder från förra veckan, med engångsskorna på

Men båda är helt okej med sina skor och jag hoppas att nya, bättre skor kommer göra det mindre jobbigt för Kami att gå på grus. För jag vill ut och gå. Fort. Långt.

Den sjunde januari började jag med LCHF. Det innebär att det idag är min 69e dag med LCHF och det har på allvar förändrat mitt liv. I början var jag rädd att det skulle trigga igång mina ätstörda beteenden och därför vägrade jag väga mig. Skumt nog fungerar allt bara bra. Jag går inte upp på nätterna och äter, tänker inte på mat och sötsaker 24/7, har mycket mer energi, hjärnan känns inte längre dimmig och framför allt är mitt humör väldigt mycket bättre. Jag började inte med LCHF för att gå ned i vikt, det var för att jag var i riskzonen att få diabetes, men jag skulle ljuga om jag sade att viktminskningen inte vore en bonus. Mitt fokus ligger dock inte där. Det ligger på att äta bra och må så stabilt som möjligt.
Att både mamma och Sofia joinat sekten är ännu en bonus.

Men jag har inte tid med det här nu. Skulle behöva laga mat. Idag ska jag prova göra blomkålsmos för första gången och köttbullar till det. Jag tycker till och med det är roligt att laga mat nu.

sorg och firande

IMG_0741.JPG

Igår var en bra dag. Visserligen tog jag mig inte upp förrän vid nio men förutom det var dagen fin. Jag var ovanligt lugn och rofylld för att vara mig och lyckades läsa innan första promenaden.
Det där med läsningen har gått väldigt bra de senaste veckorna. Jag är alltid som lugnast innan första promenaden och började därför ägna timmarna innan det var dags att gå ut åt läsningen men jag har också kunnat läsa senare på dagen också under de senaste veckorna. Det har gått väldigt mycket lättare än vad jag trott att det skulle göra. Med lugn klassisk musik i bakgrunden är det lättare både för mig och för hundarna att koppla av.

Dock slutade dagen i sorg. Jag låg i sängen och läste när Sofia dök upp i dörröppningen.
”Juno är död.”
Först förstod jag inte vad hon sade. Hur kunde Juno vara död? Utan någon förvarning.
När Sofia öppnat burarna för att fixa med grönsaker, byta vatten och ge dem maskar kände hon att det luktade äckligt i buren. När hon lyfte på Junos hus sprang hon inte skrämt därifrån som hon alltid annars brukar göra och då förstod hon att någonting var fel.
Juno låg där helt stilla. Hoprullad och med slutna ögon.

Jag vågade först inte se på henne. Sofia stod med den lilla kroppen i handen och bara tittade på henne och tillslut vågade jag mig fram. Egentligen var det inget läskigt att se henne. Det såg ut som att hon sov och förhoppningsvis har hon somnat in utan smärta. Jag började såklart gråta när jag såg henne även om hennes död inte var alls så dramatisk som Hickas och inte heller så hjärtskärande som Kurtas.
Men ändå. Det kom som en chock.

IMG_9157.jpg

Nu har vi bara lilla Luna kvar. Den minsta av de hamstrar vi haft. Någon mer kommer det inte bli. Det är inte värt det, värt smärtan. De är så små och dör så tidigt. Först Hicka i december 2017, sedan Kurta i augusti 2018 och nu Juno i mars 2018.

Jag är ändå okej idag. Det känns konstigt och visst är jag ledsen men inte jobbigare än att jag kan hantera det. Det jobbigaste är tanken på att hennes döda kropp just nu ligger inne i frysen i väntan på att det ska gå att gräva ned henne någonstans.

Det är Sofias födelsedag idag ❤ 29 år. Bara ett år kvar till 30 och när vi träffades var hon 19. Kan inte förstå att den där osäkra lilla tjejen är samma Sofia som jag delat mer än nio år med. Tyvärr slutar hon inte förrän sju ikväll men i helgen ska vi ha en myskväll med god mat och teveserier för att fira. En hel kväll utan att jag försvinner bort för att läsa en stund 😉
Det kommer bli fint.

Presenter och kraftlöshet

Energin lyser fortfarande med sin frånvaro. Idag, speciellt eftermiddag och kväll, har det varit jobbigare än vanligt.

Hade två saker uppsatta på schemat idag; brevskrivning vid ett och städning av Junos bur vid fyra. Brevet satt jag med i en dryg halvtimme. Ville sitta längre, framför allt vill jag bli klar så jag kan skicka det någon gång, men hjärnan pallade inte. Dessutom behövde jag vila inför burstädningen.

Började en halvtimme före utsatt tid och Juno skrämde slag på mig när hon lyckades smita och hoppade till min tröja för att snabbt ta sig vidare till burens ovansida. Hon och Luna är fortfarande rädda för oss och dessutom är de fruktansvärt snabba och jag hann tänka all världens katastroftankar under de korta sekunderna tills hon var nere i buren igen. Tackolov att allt gick bra!

När buren var klar var jag helt slut och sov några timmar. Vaknade vid sju och har sedan dess kämpat mig igenom Idol i soffan, men nu har jag lagt mig i sängen. Känns som att jag inte har någon kraft kvar.

Men till något positivt. Igår överraskades jag med ett enormt kuvert från Serbien, fyllt med presenter. Ett långt brev från Jellybean och en fantastisk teckning av Kami.

Mamma ska hjälpa mig rama in den. Jellybean har verkligen lyckats fånga Kami med hjälp av pennan. Helt otroligt ♥️